Jag hade tänkt börja med påven. Det är ett gott och ordentligt ställe att börja på, och ingen läsare, hur tålmodig han än må vara, kan hindra en författare från att önska en ordentlig början. Men i samma stund som jag doppade pennan slog det mig att jag vid det här laget borde ha berättat något om regnet, och om att det just nu faller över Clonmel, där jag sitter, i form av en lätt skur, med 12 grader i luften. Det är inte mycket. Det är precis så mycket som behövs för att en man ska sluta gå ut och börja tänka, vilket, som min far brukade säga, är en av de mest kostsamma förändringarna i hela livet.
Alltså: påven.
Han står, upplyser tidningarna mig, på en öppen plats i Paris inför en menighet som räknas till 600 000 eller 700 000 eller, om man frågar de mer optimistiska räknemästarna, 800 000 själar. Jag ber läsaren notera spännvidden. Mellan 600 000 och 800 000 ryms 200 000 människor, en hel stad, som inte kunnat enas med sig själv om huruvida den var närvarande. Min farbror Toby hade genast ställt upp dem på en bordsskiva med ärtor och tennsoldater och visat var var och en stod. Men han hade blivit ledsen, tror jag, när han såg hur många ärtor det gick åt.
Påven, som heter Leo och är den fjortonde i raden, prisade ungdomens energi och engagemang, och det låter mig rörd, ty jag har aldrig sett ungdomen använda sin energi till annat än att springa ifrån just den sortens ord. Men låt gå. Han talade också om att man ska skydda dem som kommer över gränserna, och det är ett budskap som tar sig bäst när det sägs av någon som har en sådan mängd åhörare att ingen enskild kan bli tillfrågad om sina egna tröskelvanor.
*
Jag måste nu, med er tillåtelse, göra en avvikelse. (Och det är just avvikelsen, Madam, som är solstrålen i läsningen, den är själva livet; ta bort den ur denna bok och den går kall, precis som en middag går kall när man avlägsnar de små tallrikarna med tillbehör.)
I Madrid marscherar det tusentals människor, och skälet till marschen är en enda kvinna. Hon heter Maricarmen Abascal, hon är 87 år gammal, och hon har bott i samma lägenhet sedan 50-talet. Det ska sägas en gång och tydligt: sedan 50-talet. Jag har själv bott på tio ställen och ändå, herre Gud, tycks mig varje flytt ha tagit en bit av mig med sig och lämnat kvar i ett hörn någonstans. Och nu har hon vräkts. Hon har sänt ett meddelande från sin sjukhussäng, uppmanande sina landsmän att slåss, för att ingen annan ska behöva dela hennes öde.
Jag har alltid haft en förkärlek för dem som sitter kvar. Min far satt kvar i sin stol tills den vägrade honom, och ändå hörde man aldrig honom klaga över att man tagit något ifrån honom; han sa bara att stolen hade lämnat honom, vilket är en helt annan sak. En lägenhet som lämnar en människa är något sorgligt. En lägenhet som lämnas åt en människa av lagen, av en ägare, av ett system, tja, det är sådant som en hel huvudstad kan få i huvudet att gå ut och gå om.
*
Här skulle en nyktrare författare ha dragit en skiljelinje, men jag är ingen sådan författare, och den som väntar sig en skiljelinje får finna sig i att få en tanke i stället.
Tanken är denna. Det finns i världen ett sund, nämligen Hormuzsundet, som herr Trump, den amerikanske presidenten, har fått för sig att Iran ska öppna, och som Iran, för sin del, har erbjudit sig att öppna inom sju dagar. Herr Trump svarade att sju dagar var inte acceptabelt. Iran svarade att det inte hade hört något ännu och väntade på medlarna. Medlarna svarade, får man anta, ingenting, ty det är den gamla och hedervärda medlarens yrke.
Jag frågar er: vad är sju dagar? Den Allsmäktige gjorde hela världen på sex och vilade den sjunde, och nu tycks man tro att det skulle vara för mycket begärt att öppna ett vattendrag på sju. Min moder brukade säga, när jag krävde något av henne genast, att "genast" var ett ord som bara nyttjades av folk som aldrig hade väntat på en gås som skulle koka. Vad hon menade därmed har jag aldrig riktigt förstått, men jag har alltid känt att hon hade rätt.
Och medan de förhandlar tar Bangkok in vatten. Staden har förklarats som katastrofområde, och gatorna ligger under, och man kan inte längre skilja trottoarerna från kanalerna. Detta är en förändring som stadens invånare, om jag känner människonaturen rätt, torde ha genomskådat med mycket större jämnmod än de båda herrarna som talar om sundet. Och vulkanen Etna, som varit missnöjd sedan i början av augusti, har nu åter stängt flygplatsen i Catania, så att ingenting flyger till och från Sicilien före söndagens lunch. Jag tycker det är ett gott exempel på att naturen, i motsats till diplomaterna, aldrig tvekar att uttrycka sin mening med full tydlighet.
*
Schweizarna, dessa ordningens och urverkens folk, går i dag till valurnorna för att avgöra om deras neutralitet ska bli ännu neutralare. Bakom förslaget står en rik herre vid namn Blocher, och om det går igenom kan landet inte längre vara med om Europas sanktioner mot Ryssland. Jag tycker det är en ståtlig tanke: att vilja bli så opartisk att man inte kan säga ett ord. Det påminner mig om min gamle vän Yorick, som var så angelägen om att aldrig såra någon att han till slut inte kunde svara på en fråga om vädret.
Jag ska inte förneka att jag själv, vid flera tillfällen, har velat vara neutral. Det brukade vara när frågan gällde min hustru och min mor, och alltid slutade det med att ingen av dem talade med mig på en vecka.
*
Det finns även en man som såg sig tvungen att spotta en blodliknande vätska på en flagga i en monter på bokmässan i Göteborg, och en man, en före detta höjdhoppare vid namn Stefan Holm, som på samma mässa, utanför en restaurang, säger sig ha haft "ett horn i sidan" till en journalist i åratal och att det så att säga "brast". Han är nu anmäld. Jag noterar bara, som en gammal prästman, att en bokmässa är ett ställe där man samlas för att hylla ordet, och att så många av de närvarande tycks föredra att lösa sina meningsskiljaktigheter med annat.
Ordet, mina vänner, är ett mycket långsamt redskap, och det är därför det är så ädelt. Ta bara historien om en löpare vid namn William, som i Lidingöloppet, med 25 kilometer kvar, blev attackerad av en häst. (Jag upprepar: av en häst, inte av en åsikt.) Han fick en inre blödning i höften och en bruten stortå och sprang i mål på 3 timmar och 45 minuter. Det är den sortens envishet som jag önskar hade legat hos våra statsmän i stället för hos våra hästar.
Jag har nu, herre, talat om påven, om Madrid, om sundet, om Bangkok, om Etna, om Schweiz, om Göteborg och om löparen, och ingenstans har jag kommit fram. Men det är det som är själva meningen. Att komma fram är ju att sluta, och att sluta är att dö, och jag har ännu inte fått nog av denna söndag.
Regnet i Clonmel har tilltagit en smula. En gammal dam i Madrid sover på ett sjukhus. Ett sund står stängt. Ett folk i Alperna funderar över hur tyst det går att bli.
Och jag, Madam, lägger ned pennan, ty min far har ropat på mig från salen, och jag vet inte om det gäller middagen eller om det gäller världen.