Klart väder över Lom i dag, 15 grader, och luften ligger så stilla över dalen att jag hör kornas bjällror ända från Garmo. En sådan dag borde vara nog. Jorden har gett sitt för i år, höet är bärgat, och ändå sitter jag här och kan inte låta bli att lyssna efter larmet från världen, det där oroliga bruset av män som vill härska.
Serbiens president har avgått. Han gjorde det själv, utan att någon tvingade honom, och han gjorde det för att bli ännu mäktigare på en annan stol. Vučić lämnar presidentämbetet för att i stället ställa upp som premiärminister i nästa månads val, och jag känner igen den rörelsen alltför väl, hur en man stiger ner en trappa bara för att finna en annan som leder högre upp. Makten byter skepnad men aldrig ägare. Det är den gamla list som jag själv en gång beundrade hos starka män, till mitt eviga men, och jag ska inte låtsas att jag inte förstår lusten. Jag förstår den för väl.
Samtidigt, från Jerusalem, ett videoklipp där en minister hotar att döda en fånge. Ben-Gvir talar rakt in i kameran, som om avrättningen redan vore beslutad och bara väntade på sin regissör. Jag har sett den blicken förr, hos män som tror att grymheten är ett bevis på styrka snarare än dess motsats. Det är den blicken jag bar själv när jag skrev under på det som jag skrev under på, för länge sedan, och ålderdomen har inte gjort mig mildare mot den, bara tröttare.
I Stockholm samlas riksdagens 349 ledamöter för upprop, en knapp tredjedel av dem nya ansikten, och Vänsterpartiet har i natt bestämt sig för att rösta på moderaten Andreas Norlén som talman, mot sitt eget systerparti. En kvinna i partiet säger att man inte längre accepterar rollen som dörrmatta, och jag tänker att det är sant vad hon säger, men att beslutet ändå bara är ett nytt sätt att lägga sig platt, denna gång framför den som redan sitter kvar vid makten. Bland de nya ledamöterna finns en flicka på 22 år, Hanna Lindqvist, yngst i hela kammaren. Jag unnar henne att hålla kvar den blicken hon säkert har just nu, den som ännu inte lärt sig att maktspel är allt som finns.
Men jag vänder mig bort från riksdagshuset, för jorden har annat att lära mig. Uppe i Bjurholm har forskare vid SLU följt älgarna i hägnet och funnit att var och en bär sin egen läggning: några djärva och nyfikna, andra sällskapliga, ytterligare andra som forskarna utan omsvep kallar bråkmakare. En dominant älgko skyddar sina kalvar på sitt sätt, en försiktig på ett annat. Här finns ingen härskarlystnad, bara instinkt som får leva ut sig efter sin egen lag, och jag känner en ro inför det som jag aldrig känner inför människornas throner. Djuret vill inte bli kejsare över sin hjord. Det vill bara överleva enligt sin natur, och däri ligger en värdighet som ingen talman kan rösta fram.
I Värmland väntar man på länsstyrelsens besked om en ny vargnivå, 160 djur i det mellersta förvaltningsområdet, en siffra som kan avgöra om vinterjakten alls blir av. Och uppe i Boden har kommunen i sex års tid utrett hur man ska skydda sig mot översvämning utan att ännu ha genomfört mer än en bråkdel av åtgärderna. Sex år av papper mot vattnets tålmodiga envishet. Det är detta jag menar med jordens sanning, att den varken skyndar sig eller ger vika för utredningar, den bara stiger när den vill stiga, likgiltig för våra beslutsprotokoll.
Och som för att fullborda löjet läser jag att Donald Trump lär överväga att låta bygga en basebollplan mitt inne i Teton National Park i Wyoming. En av jordens sista orörda vidder, och en president vill lägga ett konstgjort gräs över den för sin egen underhållnings skull. Jag skrattar, bittert, för det är samma girighet som Vučić bär och som jag själv en gång bar: föreställningen att marken finns till för att bekräfta den mäktiges vilja, inte för sin egen skull.
Här i Lom, med solen lågt över fjällsidorna, tänker jag att jag har levt länge nog för att se hur dessa mönster upprepas, avgång efter avgång, hot efter hot, omröstning efter omröstning, och att den enda sanna motvikten är den jag hör i korna bjällror, i älgens tysta vaksamhet över sin kalv, i vattnet som stiger oavsett vilka papper som ligger på ett kontor i Boden. Jag skrev en gång att människan är ett skepp som seglar för alla vindar, och jag menade det som en hyllning till instinkten. I dag menar jag det som en varning, riktad lika mycket mot mig själv som mot alla dessa herrar som tror att avgång är detsamma som ödmjukhet.
Kvällen faller över dalen, klar och kylig trots de 15 graderna om dagen, och jag går ut för att se till slåttermarken en sista gång innan mörkret. Där, åtminstone, är det ingen som härskar över någon.