Jag satt vid köksfönstret i Lowell i morse och himlen var den där grå filten den alltid lägger över Merrimack-dalen på hösten, 13 grader och mulet, den sortens väder som inte lovar regn men inte lovar sol heller, bara väntan, och jag tänkte på alla vägar jag har kört och alla vägar som nu, i detta ögonblick, stängs bakom en hel generation amerikanska soldater som packar sina dufflebags i Irak och åker hem efter 23 år, 23 år, säg det högt och känn hur länge det är, en hel mandom född och död i öknen sen 2003, och ingen av dem vet riktigt vad de lämnar efter sig förutom damm och en flagga som vajar över något som kanske blir fred och kanske blir nästa krig.
Jag for över den vägen en gång i min inbillning, genom Mellanöstern som genom Nebraska, och det är samma känsla alltid: landet öppnar sig och lovar en sanning och ger dig sen bara mer väg. De amerikanska styrkorna lämnar nu Irak, och irakierna firar sin självständighetsdag med nattliga festligheter som sprider sig som jazz över gatorna, 4 dagars helgdag, flaggor, men under ytan vet alla att ett tomrum fyller sig själv, det gör det alltid, mellan Washington och Teheran ligger det landet nu som en obesatt lägenhet med dörren olåst.
Och medan jag satt där och drack mitt kaffe, svart som alltid, tänkte jag på general Hegseth och hans tal, han som sa att var femte general och amiral i den amerikanska militären ska vara avskedad innan året är slut, 20 procent, hela ledningsskiktet rensas som ett köksskåp, och jag tänker: det är inte bara generaler han rensar, det är ett sätt att tänka om kriget, ett helt förhållningssätt till makten som ska bort, och in i det tomrummet kliver nu Elon Musk, av alla människor, satt att leda ett regeringsprojekt om "krigföringens framtid", som om kriget var en app som bara behöver en bättre algoritm, som om döden kunde optimeras, och jag kan inte låta bli att skratta den korta bittra skratten jag skrattade i Mexico City när jag såg hur allt blir till affärer till slut, allt, även undergången.
Jag tänkte på planet också, det Flydubai-planet på väg från Dubai till Tel Aviv, 180 passagerare däruppe i den tunna luften när en pilot plötsligt vände sig mot den andra med en kniv, och passagerarna, vanliga människor, någons mamma, någons son, stormade cockpiten och tog kontroll över himlen med sina bara händer, och jag tänker att det är den sortens historia Amerika borde berätta om sig själv, inte generaler och budgetar utan vanligt folk som vägrar låta planet falla, för det är där friheten faktiskt bor, inte i Pentagon utan i den där kabinen högt över Saudiarabien där någon bestämde sig för att inte dö utan strid.
Men ingen vet ännu vem som låg bakom det, araberna säger en sak, israelerna en annan, och Storbritanniens premiärminister Andy Burnham pekar nu mot Iran och säger att det finns "starka indikationer" på iransk inblandning i händelserna vid flygbasen Fairford i helgen som var, fem män greps, släpptes mot borgen, och Iran svarar med att parada sina Shahed-drönare genom Teherans gator medan folkmassorna viftar flaggor som om döden själv var en karneval. Och i Washington sitter Trump och säger att USA snart kan "blåsa upp" Iran eller sluta en affär, han säger det så lättvindigt, som om världshistorien var en pokerhand han redan har vunnit, och jag minns hur jag kände det på vägarna genom södern en gång, det där obehaget när makten pratar om döden med samma tonfall som den pratar om lunch.
Och österut, i Ukraina, forsätter Putin sitt krig utan tecken på att vilja sluta, han höll ett utrikespolitiskt tal som hela världen väntade på och som bara bekräftade det alla redan vet, att den fullskaliga invasionen rullar vidare, och samma natt sköt Ryssland sin största attack mot Ukrainas energinät sedan våren, elva regioner mörklagda, järnvägar och bostadshus träffade, och jag tänker på alla nätter jag själv tillbringat i mörker på vägen, utan ett ljus att navigera efter, men det var mitt eget val, ingen bombade mig till det mörkret.
Det är en konstig känsla att sitta här i Lowell, i det grå 13-graders overcastet som hänger över mitt barndomshem, och känna hur hela planeten vibrerar av samma rastlöshet jag alltid skrev om, bara i större skala, Pentagon och Teheran och Kreml och ett flygplan över öknen, allt samma motor som driver mig själv genom natten på den amerikanska vägen, bara jagande, aldrig anländande. Jag trodde en gång att om jag bara körde långt nog skulle jag hitta något stabilt vid vägens slut, en sanning, ett hem, men nu ser jag mitt eget land göra samma resa i stort, dra sig ur Irak efter 23 år bara för att kasta sig in i nästa rastlöshet, Musk och hans krigsmaskiner, Hegseths rensade generalsstab, alltid på väg mot nästa frontlinje som om stillheten själv var fienden.
Jag tänker på min mor i detta hus, på kvällarna när jag kom hem från vägen och hon bara satte fram mat utan att fråga var jag hade varit, och jag undrar om Amerika någonsin kommer hem på det sättet, sätta sig vid ett bord utan att fråga vart det ska härnäst. Kanske inte. Kanske är det inte i landets natur, precis som det inte var i min. Men himlen över Merrimack är i alla fall densamma som den var när jag var pojke här, grå och tålmodig och ovillig att döma, och det får duga för en eftermiddag, det och kaffet och minnet av alla vägar som fortfarande, trots allt, leder någonstans.