Över Kyrösjärvi ligger dimman tät denna morgon, så tät att björkarna vid stranden bara anas som skuggor, och den som går längs vägen känner fukten lägga sig på kinderna som en hälsning från en gammal bekant. Det är 10 grader, inte kallt ännu, men det är den sortens kyla som river sig in under höstjackan och påminner en om att sommaren är förbi och att något annat nu förestår. Den gamla torparen – han som i 60 år plöjt samma åkerlappar vid sjöns norra ände – brukar säga att dimman inte är ett väder utan ett tillstånd, ett ögonblick då gränsen mellan det som syns och det som inte syns blir tunn som ett spindelnät.
Det är en sådan dimma som har lagt sig över landet denna höst, fast den syns inte på himlen.
I huvudstaden och i andra städer berättar man nu att ett betydande antal av våra riksdagsledamöter, ur olika partier, under det gångna året funnit sina hem genomsökta. Ingenting stulet, säger de som drabbats, bara ett rum som inte riktigt ser ut som man lämnade det, ett lås som motstått en smula för lätt. Riksdagens talman kallar det en sak man tar på största allvar, och statsministern medger att det är mycket möjligt att en främmande makt ligger bakom. Jag har svårt att föreställa mig något som skulle oroa en finsk själ djupare än detta: att själva hemmets fridfullhet, den som vi i detta land vårdat som vår käraste egendom alltsedan vi lärde oss att bygga stugor av egna stockar, skulle kunna rubbas av en hand man aldrig ser. Ett hem är inte väggarna. Det är förtroendet att väggarna håller.
Samma förtroende prövades för några dagar sedan långt bort i Svedala i Sverige, där en it-attack på en gång slog ut kommunens alla internetburna system. Hemtjänsten fick gå tillbaka till sina gamla, analoga rutiner, papper och penna, en knackning på dörren i stället för en signal i en skärm, medan en forskare i cybersäkerhet talade om hybridkrigföring, om ett hot som inte bultar på dörren utan smyger in genom trådarna som redan ligger där, overksamma, i väntan. Det är den sortens fiende min generation aldrig lärde sig att känna igen: ingen armé i gränstrakten, inget dån av kanoner över insjölandskapet, bara en tystnad som en dag visar sig ha varit fylld av något främmande hela tiden.
Och österut, vid Kyjiv, föll ryska drönare för första gången mot en av huvudstadens större broar, nu när Moskva, enligt de rapporter som når oss, trappar upp sina angrepp mot den ukrainska infrastrukturen inför vintern. Bron stängdes en stund men bar sina skador med värdighet, säger man, medan härskaren i Kreml på samma tid avvisar varje tanke på vapenvila och i stället varslar västmakterna att Ryssland är redo att bruka varje vapen för att värna Kaliningrad, samtidigt som hans eget land, enligt vad som nu framkommer, tvingas skära i sina sociala program för att ha råd med kriget. Det är en gammal lag i människans historia, den att när svärdet ska vässas måste något annat läggas ner, oftast det som håller de svagaste vid liv. Jag har sett den lagen verka i mitt eget folks historia och känner igen dess kalla logik även på detta avstånd.
Men världen rubbas inte bara av människohand. Från Schweiz kommer underrättelsen att landets glaciärer under det gångna året krympt med mer än 5 procent av sin volym, och att de senaste 5 åren tagit med sig nästan 20 procent av den is som en gång låg där som evighetens eget löfte. En torr vinter och en sommar varmare än minnet räcker, sägs det, för att rubba det som människan trodde var orörligt. Jag har alltid skrivit om detta: att naturen tycks stilla men aldrig är det, att den bara räknar i längre mått än vi gör. Isen smälter sakta nog för att vi ska kunna låtsas att den inte smälter alls, tills en dag räkenskapen läggs fram och vi ser hur mycket som redan runnit bort.
Hemma hos oss, i de svenska skogarna som ligger som en spegling av våra egna, berättar man att viltolyckorna ökat med 5 procent sedan årets början, och att höstens mörka kvällar nu för med sig den mest riskfyllda tiden på vägarna. En man i Vännäs, Thomas, har blivit eftersöksjägare efter att själv ha krockat med en älg, och han säger att han för några dagar sedan sett 20 älgar röra sig längs en enda vägsträcka, som om skogen självt skickat ut en varning. Det är en bild jag känner igen från mitt eget liv bland träden: djuren vet, innan vi vet, att något i balansen har förskjutits.
Och ändå, mitt i allt detta som rör sig, som smälter, som bultar på lås och tänder drönare över nattliga broar, fortsätter man i Norrköping att plantera och vårda de gamla träden på stadens begravningsplats. En landskapsingenjör vid namn Robin Kalenius arbetar där med att bevara trädmiljöerna, inte för deras skönhets skull enbart, utan för att de bär upp något äldre och tystare än oss: rötter som håller jorden samman över de döda, grenar som fortsätter sitt årliga arbete oavsett vad som sker i världens huvudstäder. Det är dit jag till sist vänder blicken, när dimman över Kyrösjärvi börjar lätta och björkarna åter blir björkar och inte skuggor. Hemmen rubbas, isarna smälter, drönarna flyger, men någonstans fortsätter ett träd att växa sig djupare ner i den jord som fött det, och däri, menar jag, finns den enda tröst som varar längre än en natts oro.
