Herr Natesan, pensionerad kontorist vid posten och numera fullt upptagen med att inte göra någonting alls, satt på sin veranda och väntade på att kaffet skulle svalna till rätt temperatur. Det var 29 grader redan klockan 8, och ett finfördelat regn, det slags regn som inte bestämt sig för om det menar allvar, hängde över gatan som en gammal släkting som inte vill gå hem. Natesan ansåg att sådant väder var typiskt för hela existensen: ingenting i Chennai gjorde någonsin helt slag i saken, varken molnen eller regeringen.
Radion i köket, som hans svägerska aldrig stängde av, mumlade om en kapten. Inte vem som helst – en av deras egna, en Smit Machchhar, som flugit ett plan mellan Dubai och Tel Aviv när andrepiloten, av skäl ingen ännu kunnat förklara tillfredsställande, hade angripit honom mitt i luften. Machchhar hade, svårt skadad, ändå öppnat cockpitdörren så att passagerarna kunde ta sig in och övermanna mannen. Sedan hade han, fortfarande blödande, sett till att planet landade som planerat, ungefär som en busschaufför som trots en krånglande växellåda ändå levererar sina passagerare till rätt hållplats.
Premiärminister Modi hade ringt honom personligen. "Hela Indien ropar mantran för dig", hade han sagt, vilket Natesan tyckte var en lite väl stor gest för en man som sannolikt bara ville hem och sova bort chocken. Sådan är makten, tänkte Natesan: den älskar ingenting mer än en hjälte som inte bad om att bli en.
Natesan hade länge haft en teori om att världen bestod av två sorters människor: de som sköter sitt arbete, och de som håller tal om dem som sköter sitt arbete. Dagens tidning bekräftade teorin med skrämmande precision. I Frankrike hade proteströrelsen vuxit sig så stor att 735 skolor nu stod stilla, en del av dem i brand, medan kravallpolis och elever drabbade samman i gathörn som om det var deras personliga angelägenhet vem som till slut skulle få ha rätt om läroplanen.
I Jemen rapporterades 474 attacker på ett enda dygn, med 1 540 huthikrigare dödade eller sårade, och Natesan undrade, inte för första gången, varför siffror av det slaget alltid lästes upp med samma tonfall som en väderleksrapport. I Haiti hade minst 5 700 människor dödats eller skadats i gängvåld under året, över 1 000 kvinnor och flickor hade våldtagits och 230 människor kidnappats: siffror så stora att de upphörde att betyda något förrän man påminde sig att varje en av dem varit någons granne, någons herr Natesan.
Och mitt i allt detta hade G7-länderna, i en gest av global omtanke som Natesan betraktade med samma skepsis han reserverade för politiker som log för mycket, enats om att släppa 100 miljoner fat olja och diesel från sina beredskapslager, inte av kärlek till mänskligheten, förstod man av tidningens formuleringar, utan för att president Trump hotat stoppa exporten och några regeringschefer i Europa fått huvudvärk av blotta tanken. Till och med det holländska kungahuset fick sig en släng: en ny studie visade att dess förmögenhet en gång räddats av slavhandeln, en upptäckt som förvånade ingen utom möjligen kungahuset självt.
Natesan läste allt detta med den sortens road resignation som kommer av att ha arbetat 32 år på ett postkontor: världen var full av stora herrar som fattade stora beslut, och ändå var det alltid någon som Machchhar, någon som bara skötte sitt jobb mitt i kaoset, som fick saker att faktiskt fungera.
Vid lunchtid dök hans systerson Ravi upp, och då var det slut med Flydubai, Jemen och kungahus. "Morbror, har du sett ställningen?" Ravi menade förstås cricketfinalen i Asiatiska spelen, Indien mot Pakistan, en match som enligt Ravi var viktigare än de flesta krig som för tillfället pågick samtidigt i världen, och som han följde på sin telefon med en uppmärksamhet han aldrig ägnat sina studier.
Natesan påpekade, utan större hopp om att bli hörd, att det kanske fanns viktigare saker att oroa sig för än ett bollspel. Ravi svarade inte ens, han bara vände telefonen så att morbrodern skulle se spelställningen, som om det förklarade allt som behövde förklaras om tillvaron. Och kanske gjorde det det. Medan utrikessidorna fylldes av olja, gevär och parlamentsomröstningar (i Spanien hade premiärminister Sánchez just förlorat en bostadsomröstning efter att en 87-årig kvinna vräkts, ett nederlag som lär kosta honom dyrt), satt halva Chennai med blicken fäst vid en skärm där två lag kämpade om någonting betydligt mindre dödligt än allt annat i tidningen.
Regnet hade nu bestämt sig och föll på allvar, prydligt och plikttroget, som en tjänsteman som äntligen infriar sitt löfte. Natesan reste sig för att dra in stolarna från verandan, och tänkte att det kanske var detta som var meningen: att mitt i en värld av ministrar, mantran och miljoner fat olja fortsatte livet på Natesans gata sin egen, obevekliga gång – kaffet kallnade, regnet föll, och någonstans över havet landade ett skadat plan säkert, buret av en man som inte bett om att bli ihågkommen, bara om att få komma hem.