Jag vaknar i hyddan vid Ueno och himlen är mulet, 24 grader, tung som ris som vägrar koka. Ingen sol kastar skugga att mäta dagen efter. Men vägen bryr sig inte om solen. Man knyter sandalerna och går, som jag alltid gjort, som om varje dag var den smala vägen till det inre och inte bara en söndag i oktober.
molnen hänger lågt
ingen sol att följa i dag
foten hittar väg
Innan jag hunnit långt möter mig en nyhet buren över havet som en fiskmås med för tungt fångst i näbben: ett ambulansflyg har försvunnit mellan Bermuda och Boston, och kustbevakningen har nu funnit vrakdelar utanför Nantucket. Sex människor var ombord, fyra kanadensare och två bermudier, läkare och sjuksköterskor på väg att bära någon annans liv i säkerhet, när deras eget blev det som försvann i vattnet. Så nära målet, och ändå tog havet dem innanför synhåll av kusten. Jag har själv vandrat förbi vrak av gamla skepp på stränder utan att veta vilka namn de burit. Havet lämnar inga gravstenar, bara flisor som driver iland och berättar att något en gång var helt.
Längre norrut, utanför Ålesund i Norge, har tre fartyg kolliderat i mörkret – ett tankfartyg mot två lastfartyg. Ett av dem tar in vatten, men ingen människa är skadad, säger man. En natt, en dimma, en felbedömd kurs, och plötsligt ligger tre skrov hopslingrade som gamla älskande som inte minns varför de en gång höll varandra. Sjön kräver ingen förklaring. Den tar bara emot det som kommer för nära.
Och likväl, mitt i allt detta sönderfall, finns det som föds. I Perus berg, på 4 800 meters höjd där luften är så tunn att den knappt bär fågelsång, har forskare funnit en ödleart som ingen tidigare sett. Liten, mellan 6 och 8 centimeter lång, med fjäll som skiftar som mossa i skugga. Den har levt där i generationer utan att någon känt dess namn, och nu ges den ett: Liolaemus archipensis. Ett namn är ingenting för ödlan. Den fortsätter krypa över samma stenar som innan den fick ett. Men för oss är det en påminnelse: medan vrak sjunker och skrov krockar, föds något nytt högt uppe bland molnen, obemärkt till i går.
bland tunn luft och sten
en ödla utan namn levde
nu har hon ett namn
Jag fortsätter längs vägen och hör talas om en kvinna i Sörmland, Victoria, som ägnar sin lediga tid åt att leva som en drottning från 1500-talet, Katarina Jagellonica. Hon syr sina sammetsklänningar för hand, sticka för sticka, och lagar ugnsstekt hare som på drottningens egen bordsduk. Jag förstår henne bättre än hon anar. Jag själv gick i spåren av gamla poeter genom norra Japans bergspass, sökte deras grundar och deras månskenskvällar, för att låna deras ögon en liten stund. Att leva i en annan tids kläder är inte flykt. Det är ett sätt att hålla det förgångna varmt, innan också det blir aska och anekdot.
Mot kvällen, när himlen i Ueno fortfarande vägrar visa färg, läser jag om Kyiv, där ryska vapen denna vecka träffat den andra stora bron över floden – den första föll för några dagar sedan, och nu försvinner ännu en väg mellan stadens delar. En bro är ett löfte: att det som skiljs av vatten kan förenas igen. När broarna faller, en efter en, är det inte bara sten och stål som rasar, utan löftet självt. Jag har korsat spröda bambubroar på min vandring och känt dem svikta under min egen obetydliga vikt. Ändå har jag aldrig behövt frukta att någon skulle spränga dem med flit.
I Tennessee avgår samtidigt chefen för hela fängelsesystemet, sedan avrättningen av en dömd kvinna, Christa Pike, misslyckades tidigare i veckan. Hon överlevde två giftinjektioner och ligger nu svårt skadad. Att dödsstraffet inte ens kan dö ordentligt när det utförs är en bitter sorts dikt, skriven av ingen och läst av alla. Döden ska enligt min erfarenhet aldrig tvingas fram med sådan klumpighet. Den kommer av sig själv, i sin egen takt, till och med till en sparv som faller från en gren utan anledning.
Och från Amerika når mig ännu ett brev, denna gång från en man som lämnat sin post hos ett av de stora AI-företagen, Open AI. Han skriver öppet i en amerikansk tidning att branschen slagit in på en väg ingen bad om, och att den, om ingen ändrar kurs, förr eller senare leder till flera misslyckanden på samma gång. Jag vet föga om maskiner som tänker. Men jag känner väl igen en man som ser vägen framför sig krökas mot ett stup han inte kan varna de andra vandrarna för, annat än genom att ropa bakåt innan han själv stannar.
Så går dagen, mulen från morgon till kväll, 24 grader utan en enda solstråle som bryter igenom. Jag har passerat ett vrak i havet, tre skrov i mörker, en ödla utan tidigare namn, en kvinna i lånad sammet, två broar som inte längre bär någon över, en avrättning som vägrade lyckas och en man som varnar för en väg han själv hjälpt bygga. Allt detta på en enda söndag, och i morgon kommer andra nyheter att ta deras plats, lika obesvärat som bladen faller utan att fråga trädet om lov.
Jag har sagt det förr och säger det igen: dagarna och månaderna är resenärer i evigheten, och själva livet är en vandring. Den som bär sin börda en stund lägger den snart åt sidan åt en annan vandrare. Det enda som är sant hela vägen är foten som fortsätter, vare sig himlen är mulet eller klar.
ännu en bro brister
ändå bär floden vidare
allt som flyter hem