Jag skriver detta vid fönstret på Rue de la Bûcherie en tisdagsmorgon i oktober, och himlen över Paris är så klar att man nästan glömmer vad tid på året det är. Termometern visar 16 grader, ingen vind att tala om, och ljuset lägger sig rent och ärligt över taken, som om staden ville visa upp sig innan den återigen fylls av rop. För gatorna nedanför är inte lugna. I dag väntas tusentals strömma genom dem: elever som redan skadats i hundratal och gripits i tusental, nu understödda av fackföreningarna, i en nationell protestdag för utbildningen. Jag har sett den här bilden förr. Jag var ung när studenterna första gången tog gatan i besittning och insåg att universitetet inte är en frizon utanför historien utan en del av den, lika utsatt för maktens nedskärningar som fabriken eller fängelset. Att kräva mer åt skolan är inte en barnslig önskan om bekvämlighet. Det är ett krav på att få bli någon, att få den utbildning som gör friheten till något annat än ett ord man reciterar.
Jag har alltid hävdat att man inte föds fri: man blir det, gång på gång, genom val som ingen gör åt en. Men denna höst påminner mig obarmhärtigt om att friheten även kan väljas bort, att hela folk kan rösta för att krympa den, och att detta val då framstår som fullkomligt legitimt, fullkomligt deras eget. I Brasilien har Flávio Bolsonaro, son till den man som en gång hyllade diktaturen, vunnit den första valomgången med en övertygande marginal och ser nu ut att inom några veckor ta makten från en åldrad Lula da Silva. Jag noterar hur kommentatorerna talar om evangeliska kyrkors mobilisering, om Lulas utnötta auktoritet, som om detta var en teknisk fråga om väljarbeteende. Men det jag ser är något annat: en hel generation som väljer trygghetens språk framför frihetens, som föredrar en stark hand över den olustiga friheten att själv bära ansvaret för sitt samhälle. Det är alltid lättare att lägga sitt öde i någon annans händer. Jag har skrivit hela mitt liv om hur denna flykt från friheten, vad jag kallat ett ont uppsåt mot sig själv, är mänsklighetens ständigt återkommande frestelse.
Samma rörelse syns i Quebec, där separatistpartiet Parti Québécois nu återtar makten efter mer än ett decennium i opposition, och lovar en tredje folkomröstning om självständighet inom några år. Här är det svårare att döma lika hårt. Ett folks önskan att själva forma sitt språk, sin lag, sin framtid, är inte samma rörelse som Brasiliens auktoritära lockrop. Men man ska inte låta sig luras av ordet frihet bara därför att det uttalas högt. Varje nationalism, må den vara aldrig så demokratisk i sin form, riskerar att byta ut den svåra, personliga friheten – den där man måste stå till svars för sina egna val – mot den bekvämare kollektiva identiteten, där ansvaret löses upp i ett vi. Jag vägrar att avgöra frågan härifrån, från mitt fönster på Rue de la Bûcherie. Men jag noterar att folkomröstningar om tillhörighet alltid är lättare att utlysa än att leva med.
Och sedan finns de platser där friheten inte alls är föremål för omröstning, utan helt enkelt tas ifrån människor med statens goda minne. I Saudiarabien väntar en man avrättning för ett blasfemiskt inlägg på Facebook: ett inlägg, ingenting annat, inga vapen, inget våld, bara ord som misshagade. Jag har sett vad det kostar att skriva det man tänker i ett samhälle som inte tillåter det, och jag vägrar att betrakta den mannens öde som en avlägsen kuriositet från en annan kultur. Yttrandets frihet är inte en västerländsk lyxvara, den är själva förutsättningen för att en människa ska kunna kalla sig subjekt snarare än föremål för andras vilja. Samtidigt, i Amerika, har myndigheterna inlett ett rekordstort antal processer för att frånta naturaliserade medborgare deras medborgarskap: ett annat sätt att påminna människor om att deras tillhörighet alltid är ett lån, återkalleligt så snart staten finner det opportunt. Man kan beviljas medborgarskap. Men den som kan fråntas den tillhörigheten äger den aldrig riktigt. Det är samma logik, bara i en mildare dräkt, som den som dömer en man för hans ord: friheten existerar på nåder, inte som rättighet.
Jag läser också att samma amerikanska president nu lovar att sluta använda skattemedel för att sända reklamfilmer som hyllar honom själv, sedan både hans egna och oppositionen protesterat. Det är en liten nyhet bredvid de andra, nästan löjlig i sin litenhet, men den avslöjar något väsentligt om maktens förhållande till sanningen: makten vill alltid framställa sig själv, berätta sin egen historia med allmänhetens pengar, och den slutar bara göra det när motståndet blir för dyrt politiskt, aldrig därför att den själv inser det olämpliga i att måla sitt eget porträtt på andras bekostnad. Jag minns hur ofta jag skrivit om blicken: om hur den som har makt att beskriva världen också har makt att forma den efter sin egen bild. Denna lilla reklamhistoria är just det, i miniatyr.
Vad ska man då göra av en morgon som denna, med 16 klara grader över en stad full av unga röster som kräver sin rätt, medan andra delar av världen tycks dra sig undan från just den rätten? Jag tror inte på någon tröst i att konstatera att historien rör sig i cykler, att allt detta redan hänt förr och kommer hända igen. Det är sant, men det är ingen ursäkt. Varje generation måste på nytt bestämma sig för friheten, som om den uppfanns i dag för första gången, och ingen kan göra det åt en annan. De elever som i denna stund samlas vid Place de la République har förstått något som valmänniskorna i Brasilien kanske glömt och som mannen i det saudiska fängelset aldrig fick chansen att utöva: att frihet inte är ett tillstånd man erhåller, utan en handling man ständigt måste upprepa, med risk, med ansvar, utan garantier. Jag går nu ut på gatan, in i det klara ljuset, för att se med egna ögon vad mina medmänniskor väljer att göra med den.
