Jag föddes i Besançon, i skuggan av citadellet som Vauban byggde för att hålla kejsare och kungar borta från varandras halsar, och i dag, 224 år senare, regnar det där jag kom till världen – ett stilla, envist regn på 13 grader, som om själva himlen tvekade mellan gråt och överseende. Det är en bra temperatur att tänka i. Varken sommarens självbelåtenhet eller vinterns förnekelse, utan den fuktiga, grå tveksamhet där samvetet vaknar.
Och samvetet behövs, mina läsare, för i veckan som gått har döden själv blivit generad.
I Tennessee, i Amerikas förenta stater, det land som kallar sig de fria och ändå räknar sina avrättade som andra länder räknar sina skördar, överlevde en kvinna sin egen exekution. Christa Pike, dömd för ett mord hon begick 1995, fick giftet i sina ådror och vaknade likväl. Hon är, enligt sina advokater, vid medvetande, hon talar. De lärda män som studerat saken kallar det en gåta utan motstycke: ingen annan människa har, så vitt man vet, överlevt en giftinjektion avsedd att vara slutgiltig.
Jag har skrivit en hel bok om den sista dagen i en dödsdömds liv, om den långsamma, byråkratiska grymheten i att räkna ner en människas timmar som om hon redan var ett föremål. Jag trodde då, för nästan 200 år sedan, att civilisationen skulle växa ur det. Jag hade fel. Förra året nästan dubblerades antalet avrättningar i USA jämfört med året innan, och president Trump har – samma dag han svors in – undertecknat en order om att återinföra dödsstraffet för federala brott. Man bygger alltså nya schavotter samtidigt som en kvinna som redan en gång gått igenom en, vaknar och ber om vatten.
Jag frågar: vad är en stat som inte kan döda ordentligt, men ändå insisterar på att försöka? Är det inte just då, i det stapplande, det nästan-misslyckade, att vi ser hela det groteska i företaget blottat? Pikes kropp har sagt något som inga domare velat höra: att döden inte alltid lyder lagen.
Men om Amerika har sin skuld att betala i gift, så har mitt Frankrike sin att betala i tårgas.
Fler än 40 städer har nu sett sina gator fyllas av skolelever, tonåringar som gått ut från sina klassrum för att protestera mot nedskärningarna som tömmer deras skolor på lärare och deras lärare på ork. I Paris och Marseille har polisen svarat med tårgas mot barn vars enda brott var att kräva det man en gång lovade dem: en framtid. Nu har även föräldrar och fackförbund anslutit sig. Jag känner igen barrikaden när jag ser den, även om den i dag byggs av skolväskor och plakat snarare än möbler och gatsten.
Jag har levt igenom 1832 och 1848 och 1871, jag vet hur en stat alltid är förvånad när folket den utarmat reser sig, som om fattigdom var en naturlag och inte ett beslut. Ett barn som kastar sig mot en polisspärr för sin skolas skull är inte en upprorsmakare. Hon är en profet som ingen lyssnar på förrän tårgasen redan ligger över torget.
Och medan Frankrikes barn kräver sin rätt till kunskap, tvingas andra barn, i Tigray, längre bort i Afrikas horn, till krigets tjänst. Pojkar så unga som 15 år rövas bort från sina byars gator av en ny allians av väpnade grupper, medan civila flyr för sina liv. Jag skrev en gång om en pojke på en barrikad som dog med en sång på läpparna. Det fanns i det en sorts obscen skönhet, för han valde striden. Dessa pojkar väljer ingenting. De bär andras krig på sina axlar, och världen antecknar det, som den antecknar allt, i en spalt bland andra spalter.
Och ändå, mina läsare, är det inte bara barnen och de dödsdömda som förråder oss, utan också de som svurit att tjäna staten. I Tyskland har man gripit en forna spionchef, August Hanning, misstänkt för att under täckmantel av statens förtroende ha sålt dess hemligheter till en främmande makt. En man vars uppgift var att bevaka nationens gränser mot förräderi, anklagad för att själv ha varit förrädaren. Jag har aldrig kunnat skriva om en biskop, en domare eller en polischef utan att fråga mig vad som döljer sig under uniformen, och svaret är nästan alltid det samma: en människa, lika mottaglig för guld och fruktan som den tiggare hon dömer.
Det är denna dubbelhet som utgör hela dramat i mänsklighetens historia: makten som förråder i det tysta, och de svaga som reser sig i dagsljus. En spion och en skolelev är, sett från ovan, varandras motsatser, den ena gömmer sig i mörkret, den andra går ut i ljuset, men båda avslöjar samma sanning: att de institutioner vi byggt för att skydda oss, lagen, staten, skolan, fängelset, är lika sköra som de människor som bemannar dem.
Jag skriver detta i regnet över Besançon, i en värld jag inte skulle känna igen om inte människans dårskap och människans mod förblivit så fullständigt, så smärtsamt likt sig själva. En kvinna vaknar där döden skulle ha härskat. Barn marscherar där tystnaden förväntades råda. En väktare visar sig vara en tjuv. Ingenting av detta borde förvåna oss, och ändå förvånar det oss varje gång, för det är så hoppet fungerar: det vägrar lära sig av historien, och det är, trots allt, dess största förtjänst.
Nåden, liksom regnet över min födelsestad, väljer inte alltid vem den faller på. Men den faller.