Jag minns kylan den tjugoandra december 1849, fastän det nu är 177 år sedan den dagen. Vi stod uppställda på Semjonovskijtorget i Sankt Petersburg, jag och mina kamrater, iklädda vita dödsskjortor, och väntade på kommandot. Prästen hade redan läst bönen. Jag bestämde mig för att de sista 5 minuterna av mitt liv skulle ägnas åt att se på mina bröder en sista gång, och åt att tänka: finns Gud, och om han finns, finns nåd. Sedan kom ryttaren med budet om benådning, och jag fick leva, fast ett annat liv, ett liv jag sedan ägnade åt att skriva om just den gränsen mellan döden och barmhärtigheten.
Jag tänker på detta nu, framför fönstret i Moskva där himlen ligger mulen och termometern visar 8 grader, för världen tycks ha glömt vad det innebär att stå där. I Amerika har försvarsministern Pete Hegseth meddelat att arkebuseringen av Nidal Hasan, mannen som sköt ihjäl 13 och skadade 32 på militärbasen Fort Hood 2009, ska sändas direkt till allmänheten. Vi kommer se till att folk får se det, säger han, som om döden var en föreställning man köper biljett till. Jag säger er: jag har stått där, med ögonbindel, och jag vet att det inte finns någon publik som kan dela den minuten med den dömde. Den är fullständigt ensam. Att göra den till skådespel är att stjäla det sista en människa äger.
Och samtidigt, i Tennessee, vägrar en kvinna att dö. Christa Pike överlevde två dödliga injektioner, och hennes advokat berättar nu att hon går omkring i sitt sjukhusrum. Experterna tvistar om nålen satt fel eller om kroppen bara, av någon outgrundlig anledning, höll emot. Jag vill fråga dem alla: har ingen av er läst Job? Har ingen av er förstått att kroppens envishet att leva, mot all logik, mot alla instrument som staten riktar mot henne, är det närmaste vi kommer ett tecken? Jag tror inte att en nål som missar en ven är en slump. Jag tror att det är frågan själv, ställd på nytt: vem har rätt att ta det Gud gav?
Statens hand sträcker sig längre än avrättningsplatsen. I Caracas sitter Nicolás Maduro nu åtalad för konspiration att utöva tortyr mot amerikanska medborgare, han som själv en gång satt vid makten och dömde andra. Jag har skrivit tusen sidor om just detta, om hur den som en dag är domare kan vara den anklagade nästa, och hur lätt skulden vandrar mellan rollerna utan att samvetet hinner med. Ingen människa är enbart offer eller enbart förövare. Det var Raskolnikovs olycka, och det är, misstänker jag, också denna avsatta presidents.
Men det är inte bara mäktiga män som bär skulden i dessa dagar. I Stockholm har en läkare, en kvinna i 50-årsåldern, häktats misstänkt för att ha planerat två mord. En läkare – en människa vars yrke är att bevara liv – misstänkt för att ha räknat ut hur man tar det. Jag kan inte låta bli att se Raskolnikov i henne, den bildade människan som övertygar sig själv, med fullständig logisk konsekvens, att ett mord kan vara rättfärdigat av en högre räkning. Det är alltid så det börjar: med en tanke som verkar förnuftig vid skrivbordet, långt från offret.
Och ändå, mitt i allt detta mörker, finns det en annan sorts människa. I Malmö hörde ett vårdbiträde, en kvinna som heter Birat, skrik på ett torg. En man höll en kniv mot en annan kvinna. Birat sprang inte därifrån. Hon sprang efter gärningsmannen och brottade ner honom med sina egna händer. Ingen stat gav henne order. Inget regelverk krävde det. Hon handlade som den äkta kristna handlar, utan att räkna konsekvenserna, i det ögonblick då handlingen själv är hela moralen. Om jag fick välja en enda gestalt ur dagens nyheter att sätta i en roman skulle det bli henne, inte generalerna, inte presidenterna.
Kriget i öst fortsätter att mata döden med nya offer. En rysk kryssningsrobot träffade ett flerfamiljshus i Pryluky, och nu har 22 människor dött, däribland fem barn. Dagen därpå dödades minst 30 i en attack mot två bussar i Kramatorsk. Mina landsmän, ty jag kan inte låtsas att detta inte är mitt land som för detta krig, dödar barn i sina sängar och kallar det strategi. Samtidigt tiger Kreml om rapporter om en möjlig pestsmitta i Sibirien, precis som makten alltid har tigit när sanningen är obekväm för den som bär den. Jag kände den tystnaden själv, den officiella tystnaden i fästningen innan de förde oss till torget. Den som tiger om lidande fruktar inte lidandet utan vad lidandet skulle avslöja om makten själv.
Jag ser ut över Moskva, där molnen ligger tunga och grå över taken, och jag tänker att ingenting av detta skulle förvåna mig om jag inte redan visste hur det slutar: inte med rättvisa, utan med nåd, om den kommer, alltid oväntad och alltid obegriplig för den som väntar på den. Jag fick min nåd på ett torg för 177 år sedan. Nidal Hasan kommer inte få sin, sänd som den blir till miljoner skärmar. Christa Pikes kropp har redan gett henne ett slags nåd som ingen domstol planerade. Och Birat, som brottade ner en man med kniv, gav nåd åt en främling hon aldrig sett förut, utan att någon bad henne om det.
Det är detta jag lärde mig den morgonen i snön: att den som en gång sett döden i ögonen aldrig mer kan tala lättvindigt om den, och att den sista frågan, den enda som egentligen betyder något, inte är om vi dör, utan om vi, i det ögonblicket, fortfarande kan älska varandra.
