Regnet kommer i stötar över Algier i dag, ett lätt och nervöst regn som inte riktigt bestämmer sig, medan termometern envist håller sig vid 23 grader. Jag sitter vid fönstret och ser Medelhavet skifta färg under molnen, och jag tänker, som jag så ofta har tänkt, att naturen är fullständigt indifferent inför våra dramer. Havet bryr sig inte om huruvida vi botar våra sjukdomar eller rättar till vår rättvisa. Det fortsätter att glittra, likgiltigt och skönt, medan vi därnere fortsätter att begå våra misstag.
Jag skrev en gång en roman om en stad som drabbades av pesten, om hur sjukdomen avslöjade människors sanna ansikten, de modiga och de fega, de som flydde in i religionen och de som bara gjorde sitt arbete, dag efter dag, utan hopp om belöning. Jag avslutade den boken med en varning: att pestens bacill aldrig dör eller försvinner för gott, att den kan ligga sovande i decennier i möbler och linneskåp, och att den en dag, till människornas olycka och undervisning, väcker sina råttor på nytt och skickar dem att dö i en lycklig stad. Jag skrev det som en metafor. Nu läser jag att en laboratoriearbetare vid ett ryskt institut för pestforskning har dött, och att Världshälsoorganisationen anklagar Ryssland för att inte vara transparent om vad som egentligen hänt. Ryssland själv avfärdar rapporterna om ett andra fall som falsk information. Jag vet inte om det rör sig om lungpest i verkligheten. Men jag vet att förnekelsen är sjukdomens bästa medarbetare, i min roman liksom i varje verklig epidemi. Den som vägrar se smittan breder ut sig bäst.
Det är underligt att leva länge nog, om bara i eftervärlden, för att se sina metaforer bli notiser.
Samtidigt, i Texas, har en man vid namn Jamaal Howard avrättats, den första avrättningen i USA sedan Christa Pike överlevde två dödliga injektioner för bara några dagar tidigare. Hennes advokater bad en domare pausa Howards avrättning i ljuset av det fiaskot. Domaren sa nej. Jag har skrivit om giljotinen, om hur dödsstraffet är det enda straff som inte tillåter något misstag, eftersom det inte går att korrigera i efterhand. Men vad säger man då om ett straff som misslyckas rent tekniskt, som lämnar den dömda vid liv och talbar efter två doser gift som skulle ha varit dödliga? Toxikologen som granskat fallet kallar det illskött och ohumant. Jag skulle kalla det något värre: ett bevis på att staten, när den tar på sig rollen som döden själv, inte ens kan utföra sitt hantverk med den värdighet den påstår sig kräva av det. Man kan inte vara lite avrättad. Antingen respekterar man livet, eller man gör det inte, och ett samhälle som fumlar med sina egna avrättningsinstrument har redan förlorat det moraliska argumentet, om det någonsin hade ett.
I Köpenhamn pågår en annan sorts räkenskap. En man dömdes till ett års fängelse för det knytnävsslag som dödade en svensk polis, och nu rasar danska politiker mot vad de kallar ett oacceptabelt lågt straff. Jag förstår ilskan, men jag misstror den lätt, för rättvisans mått är sällan det som upprör mest i stunden – det är proportionen över tid som avgör om ett samhälle är rättvist eller bara hämndlystet. Ett år för ett dödligt slag känns orimligt kort. Men jag har sett nog av rättvisans teater för att veta att indignationen ofta kräver hårdare straff utan att fråga om hårdare straff faktiskt ger oss den trygghet vi säger oss vilja ha. Zedig-fallet må förändra dansk lagstiftning. Jag hoppas bara att förändringen grundas i eftertanke snarare än i vrede.
Och sedan Maricarmen. Hon var 87 år och hade bott i sin lägenhet i Madrid i mer än sjuttio år, och i september bars hon ut på en bår när hon vräktes. Bilderna av det gjorde något med Spanien: massprotester, en regering som till slut utlyste nyval. Fastighetsägaren backade och lät henne återvända hem. Men i veckan dog hon ändå, på ett sjukhus i huvudstaden, och man kan undra om vräkningen skyndade på det. Jag skrev en gång att man måste föreställa sig Sisyfos lycklig, att revolten mot det absurda är den enda värdighet vi har kvar när universum vägrar förklara sig. Men Maricarmens historia är inte absurditetens filosofi, det är dess vardagliga brutalitet: ett system som mäter en gammal kvinnas hem i kvadratmeter och avkastning, tills tillräckligt många människor på en gata bestämmer sig för att det inte går att mäta en människas liv på det sättet. Protesterna utanför Spaniens parlament fortsätter nu, denna vecka med hennes död som ny bränsle. Det är detta jag menar med solidaritet inför orättfärdigheten – inte en teori, utan kroppar som ställer sig i vägen.
De franska skolungdomarna gör något liknande, om i mindre skala. Protesterna som började på gymnasier har nu spridit sig till universitet och till elitskolor, och studenterna säger att det handlar om solidaritet: med resurser till skolan, med varandra, mot ett polisvåld som redan kostat en elev en hand efter en chockgranat. Jag var ung när jag först förstod att revolt inte är detsamma som nihilism: att man kan vägra acceptera världen som den är utan att därför acceptera allt medel för att förändra den. De franska eleverna verkar förstå den skillnaden bättre än många vuxna jag läser om i dag. Att gå i strejk för en skolkamrat man aldrig träffat är, i grunden, en sorts kärlek.
Tre år har nu gått sedan den sjunde oktober, och över hela världen har människor samlats i dag för att markera det: några för att kräva upprättelse, andra för att kräva eldupphör i Gaza, många för båda samtidigt utan att känna någon motsägelse i det. I Israel kräver man fortfarande en statlig utredning av vad som gick fel den dagen, och regeringen vägrar fortfarande ta på sig något personligt ansvar. Jag har inget enkelt att säga om Mellanöstern, annat än att jag misstror varje politiker, var han nu befinner sig, som talar om historisk nödvändighet för att undvika att svara på en enkel fråga: vem bär skulden, och vad gör man åt den i morgon. I Ukraina dödades i går minst 28 människor i ryska attacker, flera av dem barn, och det hände på samma dag som Rysslands president firade sin födelsedag. Jag vet inte om det var en avsiktlig gåva. Jag vet att döden sällan frågar om datum, och att de som ger order om den borde göra det ännu mindre.
Det är mycket död i dagens tidningar, och mycket förnekelse, och mitt i allt detta, lite revolt som ser ut att faktiskt betyda något. Jag har aldrig trott att man kan bota världen en gång för alla – bacillen sover bara, den dör inte. Men man kan vägra samarbeta med den. Man kan, som läkaren i min roman, fortsätta sitt arbete utan att vänta sig ett tack, utan att låtsas att det finns en mening bortom själva handlingen att hjälpa. Här i Algier har regnet nu lugnat sig, och solen bryter igenom över hamnen, och jag tänker att det är så man måste leva: utan illusioner om slutsegern, men med fötterna stadigt i det som går att göra i dag.
