Himlen över Berkhamsted hade den färg som aldrig riktigt bekänner sig till regn eller sol: 13 grader, mulet, det slags ljus under vilket ingenting kastar skugga och ingenting därför kan döljas helt. Han satt vid fönstret med morgonens tidningar och tänkte, som han ofta gjorde, att denna stad hade fostrat honom till just den sortens man som läste nyheter om andras svek med ett obehagligt igenkännande.
Den första bekännelsen kom från en premiärminister. Andy Burnham hade sagt det rakt ut, utan den eufemism som politiker vanligen reserverar för sådana ting: Ryssland hade påverkat folkomröstningen om Brexit 2016. Det var första gången en brittisk regeringschef erkände det offentligt, och han undrade, med den cynism som 30 år i underrättelsetjänst lämnar kvar som ett bottenslam i själen, varför bekännelser alltid kommer tio år för sent – när skadan redan är en del av landets vävnad och ingen botgöring kan väva den ur igen. En nation hade röstat i tron att den var ensam med sitt beslut. Den hade inte varit det.
Han hällde upp mer te och läste om spionen. En rysk underrättelseman, född i Ukraina men trogen Moskva, hade gripits, och hans enda ånger, enligt tidningen, var inte förräderiet mot sitt födelseland utan det faktum att han glömt radera en enda fotografi ur sin telefon. Där, tänkte han, fanns hela gåtan i koncentrerad form: inte skulden över handlingen utan skammen över slarvet. Han hade skrivit om sådana män i tre decennier, och fortfarande förstod han dem bäst, bättre än han förstod helgonen, som alltid varit mer främmande för honom än syndarna.
Vapenvilan var av samma tunna substans. Trump hade utropat den – omedelbart, mellan Ryssland och Ukraina, gällande attacker mot energiinfrastruktur – och Zelenskyj hade svarat med en axelryckning som nästan hördes över Atlanten: nyheter för mig. Ryssland hade sagt ingenting alls, och sedan, under natten, attackerat igen. En transformatorstation i Odesa stod i mörker medan världens ledare diskuterade en fred som aldrig funnits utanför ett pressmeddelande. Han hade sett detta mönster förut, i andra krig, under andra förevändningar: fredsord som en förklädnad burits av våldet självt, inte dess motsats.
I Riyad hade himlen inte varit mulen utan svart av rök. Huthirebellerna hade slagit till mot flygplatsen för andra gången på 2 dygn: en man dödad, elva skadade, en pakistansk medborgare bland offren, som om kriget mellan Saudiarabien och Jemen behövde påminna världen om att dess asymmetri inte gjorde det mindre dödligt för den som råkade befinna sig på fel sida av ett incheckningsdisk. Teheran erbjöd sig samtidigt att medla, diplomati som följde bomberna istället för att föregå dem, vilket han misstänkte sade något om hur lite diplomati faktiskt betydde för någon av parterna.
Och ändå var det notisen om påven som dröjde sig kvar hos honom längst. Leo, 71 år, hade upptäckt en knöl på lungan och skulle opereras samma vecka. Ett tidigt stadium, hette det, som om tidiga stadier var en tröst för en man vars ämbete bestod i att förbereda andra för döden utan att själv vara förberedd. Han, som burit sin egen katolicism som en våt rock man aldrig riktigt kan lägga ifrån sig, kände ett obekvämt medlidande. Tron hjälpte ingen att andas lättare. Den hjälpte bara till att namnge rädslan.
I Polen hade polisen gripit en man misstänkt för att planera mordet på premiärminister Tusk och dennes försvarsminister. Tips hade kommit in, trovärdiga nog att utlösa en gripandeoperation, och han tänkte att konspirationer alltid var mindre eleganta i verkligheten än i de romaner han själv skrivit om dem, mindre eleganta men inte mindre verksamma för det. Ondskan behövde sällan vara skickligt utförd för att lyckas; den behövde bara vara beslutsam.
Den sista notisen handlade inte om makt utan om dess frånvaro. En båt hade kapsejsat mellan Djibouti och Jemen, och 139 människor, 15 av dem barn, hade drunknat i vatten som flyktingarna själva beskrev som ett mindre hot än kriget de flydde från. Det var den mening som satt kvar i honom längst: att havet, med all sin likgiltiga kraft, ändå uppfattades som det säkrare alternativet. Han hade aldrig skrivit en sats mörkare än den, och den var inte hans.
Han lade ifrån sig tidningen. Det var inte så att han trodde sig stå utanför detta: ingen gör det, oavsett hur mycket te han dricker i ett engelskt vardagsrum under en himmel som vägrar fatta beslut. Skulden var kollektiv, delad mellan de som ljög, de som trodde lögnerna och de som, som han, bara betraktade. Berkhamsteds grå ljus föll likt alltid utan åtskillnad över alla tre.
Utanför hade molnen ännu inte skingrats. De skulle knappast göra det idag. Men han hade lärt sig för länge sedan att vänta på klarhet var ett sätt att aldrig bekänna något alls, och bekännelse, trodde han fortfarande, trots allt han sett, var den enda form av mod som inte krävde ett vapen.
