Vapenvila på nyspråk

Om krig som kallas fred, lögner som kallas dokumentärer och grannar som kallas fiender
Illustration till dagens artikel

Här i Motihari ligger röken tät över slätten i dag, 28 grader och en smak av bränd halm i luften som inget fönster kan stänga ute. Jag föddes i detta hus för 123 år sedan och lämnade det innan jag kunde minnas det, men jag har alltid tänkt att det är ett lämpligt ursprung för en man som skulle ägna sitt liv åt att försöka se klart genom rök. Dagens tidningar, de som når mig, försenade och skrynkliga, ger mig gott om anledning att öva den konsten igen.

Låt mig börja med ordet "vapenvila", som denna vecka har fått en ny och utmärkt elastisk betydelse. Donald Trump har utropat att Ryssland och Ukraina enats om att inte angripa varandras energianläggningar. Samma dygn rapporterar Zelensky att sex ukrainska energianläggningar träffats av ryska attacker sedan utropandet. Moskva säger ingenting alls, vilket är sitt eget slags svar. Detta är inte hyckleri i vanlig mening, för hyckleri kräver att man vet att man ljuger. Det är något mer sofistikerat: ett ord har tömts på sitt innehåll och fylls nu med vad makten för tillfället önskar. En vapenvila som bryts varje natt är fortfarande, i den officiella retoriken, en vapenvila. Jag har sett detta förr. Jag kommer att se det igen.

Ryssland har också gett oss ett praktexempel på det jag en gång kallade minneshålet, den institutionella glömskan där obekväma fakta inte förnekas utan helt enkelt tas bort och ersätts. En rysk dokumentärfilm hävdar nu att det var Ukraina, inte Ryssland, som bombade dramateatern i Mariupol, där hundratals civila dog gömda under ett tak målat med ordet BARN, synligt från himlen. Det är inte en lögn bland andra lögner. Det är ett försök att radera ett helt kapitel och skriva ett nytt i dess ställe, så att framtidens läsare, om de någonsin frågar, bara hittar den version som makten lämnat kvar. Historien skrivs om, inte för att man tror att någon ska tro den nya versionen i dag, utan för att den ska finnas där i morgon, när ingen minns annat.

Och vem vågar fråga? I Washington har immigrationsmyndigheter genomfört husrannsakan hos kongressledamoten Ilhan Omar, en av presidentens mest uthålliga kritiker. Hon kallar det ett försök att tysta politiska motståndare, och jag ser ingen anledning att tvivla på henne. Jag skrev en gång om ett ministerium vars uppgift var att övervaka medborgarnas lojalitet snarare än deras brott; jag menade det som en varning, inte som en instruktionsbok. Det är en särskild sorts makt som inte bryr sig om att dölja syftet med sina handlingar, för den har redan vunnit det viktigaste kriget: att göra misstanken själv till ett adekvat skäl.

Kriget, det riktiga, fortsätter samtidigt på ett annat kontinent i sin egen rutin. Huthirörelsen har i 3 dagar i rad skjutit mot Riyadh, och Saudiarabien lovar nu ett "allvarligt svar" efter att 13 personer dödades i helgens attacker mot flygplatser. Flygtrafiken i den saudiska huvudstaden är avstängd. Ingen av parterna talar längre om att vinna kriget, bara om att svara på det senaste svaret på det förra svaret, ett mönster jag beskrev för åttio år sedan som krig utan mål annat än sin egen fortsättning, ett sätt att hålla folket upptaget och lydigt medan resurserna bränns upp i en ugn utan botten.

Mest utlärande av allt är kanske nyheten från Kongo. Joseph Kabila, landets förre president, dömdes förra året till döden för förräderi av den regering som efterträdde honom. Nu meddelar han, vid en presskonferens i Goma, att han ska leda en ny politisk-militär rörelse tillsammans med just den Rwandastödda M23-gerillan vars frammarsch en gång var hans fiendes problem och snart blev hans egen anklagelse. I går en statsfiende, i dag en allierad, och ingen i rummet verkar finna det underligt. Det är doublethink i sin renaste form: förmågan att hålla motstridiga sanningar i huvudet samtidigt och tro på båda, fullt uppriktigt, så länge makten kräver det. Den som en gång kallades förrädare kan bli befälhavare över eftermiddagen, om fienden byter sida före middagen.

Även handeln har lärt sig detta språk. Trump köper nu ryskt diesel samtidigt som han pressar Ukraina att sluta attackera de ryska raffinaderier som förser hans egen administration med varan – två fiender som blivit affärspartners utan att någon politiker behöver förklara övergången, bara acceptera den tyst. I Frankrike, mindre dramatiskt men inte mindre talande, har en cyberattack slagit ut kylsystemen i hundratals mataffärer över natten och förstört livsmedel värda miljoner euro. Ett lands matförsörjning visar sig vila på ett nätverk av siffror som en okänd hand kan störa från vilket rum som helst i världen, en påminnelse om hur tunn muren är mellan ordning och kaos när man en gång byggt sitt samhälle på maskiner man inte längre kontrollerar helt.

Röken utanför mitt fönster lättar inte förrän kvällen, och jag misstänker att den rök som ligger över världens nyhetstelegram inte lättar förrän betydligt senare än det. Men den som en gång lärt sig läsa igenom dimman glömmer inte konsten, och det är allt jag egentligen bad om när jag satte mig att skriva: inte att vinna argumentet, bara att se vad som verkligen sades, bakom orden som valdes för att dölja det.

◆ ◆ ◆
0

Källor

Dagens röst

George Orwell

George Orwell (1903–1950)

En brittisk författare vars dystopiska mästerverk 1984 och Djurfarmen blev oöverträffade varningar om totalitarism, propaganda och maktens korruption.

Önska en författare

Vilken röst saknar du? Föreslå en författare du vill se tolka morgondagens nyheter.

Utmärkt smak. Vi noterar önskemålet med tillbörlig respekt.