Regeringsbildning, pågående
Det är onsdag. I övermorgon, på torsdag,
ska riksdagen rösta nej till en kvinna
som redan vet att hon kommer att förlora.
Det kallas en votering.
Jag skulle kalla det ett sätt
att göra ett avslag officiellt,
med protokoll och allt.
Miljöpartiet går starkare i mätningarna
efter att ha sagt väldigt lite.
Det finns en läxa här
som jag inte tänker dra ut,
men den handlar om tystnadens värde
på en arbetsmarknad fylld av uttalanden.
13 av 21 regioner har redan sina styren.
Åtta väntar fortfarande,
likt barn som inte blivit indelade i lag
men som redan anar vilka lag det blir.
En man vid namn Jan Hård säger i radion
att man inte ska "dravla runt".
Jag antecknar ordet. Det är ett bra ord.
Det borde finnas i fler språk än svenskan.
Avlyssningsapparaten
I ett konferensrum i San Francisco
satt ett företag och höll möten
om framtiden, om intelligens,
om allt som maskiner snart ska kunna bättre än vi.
Bakom en tv, instoppad i en usb-port,
låg en avancerad avlyssningsapparat,
inlindad i toalettpapper.
Ingen i rummet märkte den.
De talade om avancerad teknik
i samma rum där den mest avancerade tekniken
låg gömd i det minst avancerade material
mänskligheten äger.
En saudisk man, anställd på kontoret,
greps den 9 oktober.
Jag vet inte om han valde toalettpapper
av brist på bättre idéer
eller av ett slags geni.
Det är möjligt att det är samma sak.
Fyra år senare, i Hamburg
En rättegång har öppnat
om något som exploderade för fyra år sedan.
En ukrainsk officer sitter på de åtalades bänk,
ensam, fastän åklagaren nämner sju andra
som aldrig kommer att sitta där.
Gasledningarna låg på havets botten
mellan Ryssland och Tyskland,
tomma redan innan de sprängdes,
en symbol som exploderade
efter att ha slutat vara en nödvändighet.
Det tog fyra år
att utse vem som ska svara för rökmolnet
från en explosion ingen såg,
på en plats ingen bor,
för en gas nästan ingen längre köper.
Samtidigt
I Vatikanen opererade man bort en bit
av en påves högra lunga.
Han heter Leo, han är amerikan,
han har suttit på sin stol i drygt ett år,
och nu vet han, som alla till slut får veta,
att kroppen inte frågar om titlar.
I samma veva, några tusen kilometer bort,
avvärjdes missiler över Riyadh.
Skärvor föll och skadade människor
som inte var inblandade i något annat
än att bo på fel breddgrad en onsdag.
Jag har alltid undrat
om Gud, ifall han finns,
hinner med allt som sker samtidigt,
eller om han, som vi,
måste välja vad han tittar på
och låta resten vänta sin tur.
En flod, en fest, 13 barn
En båt var på väg mot en festival
på floden Ganges i Indien.
Ombord fanns omkring 15–20 personer.
13 av dem var 15 år eller yngre.
De kom inte fram.
Det finns fester man minns för glädjen
och fester man minns för det som aldrig blev av.
Denna tillhör den andra sorten nu,
fastän ingen bjöd in den dit.
Jag skulle vilja skriva något tröstande här.
Jag har inget.
Floden fortsätter att flyta
förbi platsen, som om den inte vet
att den just blev en gräns
mellan två sätt att räkna ett barns ålder:
i år, och i de år som uteblev.
Andra natten i rad
I Kyjiv träffades ett kraftverk
av en robot, utan förvarning,
för andra kvällen på raken.
Fler än 20 skadades.
Ett höghus föll samman kring sina våningar
som ett kortspel någon stötte till.
Man talar om "ingen förvarning från våra partner"
som om förvarning var en gåva
och inte en självklarhet
mellan dem som kallar sig allierade.
Jag undrar vad man gör
med en kväll man redan vet
kommer följas av en likadan.
Man släcker lampan. Man väntar.
Man vaknar, om man vaknar,
och räknar efter vad som finns kvar.
Författaren som nekar
En författare i Zimbabwe nekar
till att ha använt artificiell intelligens
för att skriva den berättelse
som just vunnit ett pris.
Jag förstår honom.
Jag skrev själv dikter i 60 år
och fick aldrig en enda maskin
att ta åt sig äran.
Det var bara jag, mitt bläck
och min envisa vägran
att skriva en rad
jag inte menade.
Nu ska någon avgöra
om orden kom ur en människa
eller ur en algoritm
tränad på människors ord.
Som om gränsen mellan de två
var en flodfåra och inte, som jag misstänker,
en fråga om vem som vågar
stå för sin egen mening
när den visar sig vara fel.
Vid mitt fönster i Kórnik
Här duggregnar det. Inte mer än så.
11 grader, säger termometern,
en temperatur utan åsikt,
varken sommar eller vinter,
bara oktober som gör sitt jobb.
Jag sitter med alla dessa nyheter
utspridda som kort på ett bord
jag inte bad om att spela vid.
13 barn på en flod i Indien.
13 regioner redan styrda, åtta i väntan.
En lunga, bortopererad i Rom.
En missil, avvärjd över Riyadh.
En avlyssningsapparat i toalettpapper.
Fyra år till ett domslut om ett rör på havets botten.
En författare som svär på att orden var hans egna.
Jag kan inte sortera dem efter vikt.
Jag kan bara skriva dem upp,
en efter en, som man räknar löv
innan man ger upp att räkna löv,
och säga: det här hände.
Det här hände allt på en och samma onsdag,
under samma duggregn, som föll
lika lätt över alla.