Jag föddes i denna stad, vid foten av Kaukasus, och jag har sett tillräckligt av seklet för att veta att himlen alltid är likgiltig inför människans angelägenheter. I dag ligger den mulen över Kislovodsk, 13 grader, ett grått lock som varken lovar sol eller storm. Ett sådant väder passar den här dagens nyheter väl: ingenting bryter fram med full kraft, men under den jämna gråheten rör sig samma gamla mekanismer som jag ägnade mitt liv åt att dokumentera: statens vilja att äga sanningen, och den enskildes plikt att vägra lämna ifrån sig den.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, nu från min egen sjuka och ärrade mark: lögnen kräver aldrig hela folket, bara dess tystnad. Och tystnaden köper man på olika sätt: ibland med en kula, ibland med en övervakare insatt i en redaktion, ibland med ett sändningsförbud undertecknat i bureaukratins kalla prosa.
Se på Japan, som i dag kallar in den ryska ambassadören i Tokyo. En japansk journalist greps i vårt land, i den fjärran östra regionen, anklagad för att ha samlat militär underrättelse. Jag känner igen anklagelsen utan att behöva läsa akten. Jag har sett den formeln användas mot författare, präster, bönder, mot vem staten än behövde tysta den dagen. Spioneri är ett ord staten håller i sin ficka, redo att dras fram när en man ser och skriver ner mer än makten önskar.
Och i Turkiet river man nu ner den sista stora regimkritiska kanalen. Myndigheterna har satt in en övervakare på Halk TV, den sista större nyhetskanal som ännu vågade ifrågasätta president Erdoğan, och med detta har ledningen bytts ut vid fem stora nyhetsredaktioner på kort tid. Jag minns hur det gick till hos oss: man behövde aldrig stänga en tidning helt. Det räckte att sätta rätt man vid chefsredaktörens skrivbord. Resten sköttes av rädslan, som arbetar gratis och utan instruktioner.
I Afghanistan har talibanerna stängt ner BBC:s sändningar i hela landet – första gången deras förtryck av pressen sträckt sig bortom de inhemska rösterna till en utländsk. Jag skrev en gång att varje stat som fruktar ett fritt ord till sist vänder sig mot alla ord, inte bara de inhemska fienderna. Nu ser jag det bekräftas igen, i ett land vars berg jag aldrig besökt men vars logik jag känner intimt.
Och från Vita huset, denna gång från den mäktigaste nationen på jorden, kommer ett uttalande som är värt att skriva ner ord för ord, så att ingen senare kan säga att det föll i glömska: president Trump har föreslagit att de som läcker statlig information borde "skjutas". Jag har hört den tonen förr, i andra munnar, på ett annat språk. Det är lögnens naturliga eftersats – först förnekar man sanningen, sedan hotar man dess budbärare. En stat som behöver hota sina egna tjänstemän till tystnad har redan erkänt, om så bara för sig själv, att sanningen är dess fiende.
Men lögnen möter alltid motstånd, och i dag kommer det från Tirana, där studenterna för andra dagen i rad gått ut på gatorna och satt det albanska justitiedepartementet i brand. Jag fördömer aldrig elden som sådan: jag har sett för många byggnader stå kvar medan människors samveten brändes ner inifrån – men jag noterar att det är just justitiedepartementet, rättvisans eget hus, som unga människor valt att tända. De begär reformer av sin utbildning och sin framtid, och polisen svarar med tårgas, som alltid, som överallt, som om tårgas någonsin löst en enda sanning.
Och här, i det nordliga landet vars folk brukar framhålla sin ordning som ett föredöme, ser jag en mindre men ändå talande historia: en kvinna vid namn Magdalena Andersson har röstats ner i sitt försök att bli statsminister, en nesa hon själv tonar ner som ett nödvändigt steg mot att till sist bli tolererad, inte vald, av sitt parlament. Jag har sett stater byggas på mycket grövre lögner än denna lilla förskönande omskrivning. Men formeln är densamma i alla register, stora och små: man kallar nederlag för en plan, och tolerans för ett mandat. Sverige kommer inte att bygga läger av detta, det vet jag, men varje folk som vänjer sig vid att låta sina ledare omdefiniera ordens betydelse förbereder marken för grövre omdefinieringar senare.
Jag skrev en gång att en författares plikt, i ett land styrt av lögnen, är att vara den enda röst som envisas med att kalla saker vid deras rätta namn. Det gäller fortfarande, oavsett om lögnen talar ryska, turkiska, pashto, engelska eller svenska. Spioneri är ibland sanning som obekvämar makten. En övervakare är ibland en avrättning utan blod. Ett sändningsförbud är ibland krig mot minnet självt. Och ett parlamentariskt nederlag kallat "plan B" är, om man vägrar granska det, ett första steg mot att glömma vad en röstning faktiskt betydde.
Molnen över Kislovodsk rör sig inte i dag, men jag har levt länge nog för att veta att de alltid gör det till sist. Det gjorde de över Lubjanka, de gjorde det över Berlinmuren, och de kommer att göra det över varje departement som brinner i natt i Tirana. Ingen lögn har någonsin varit evig, även om den alltid har trott sig vara det medan den härskade. Min uppgift, och den som varje redlig människa delar med mig, är att inte hjälpa den att tro sig evig en dag till.
