Lyssna: jag heter Kurt Vonnegut, jag föddes i Indianapolis 1922 och jag är död, vilket inte hindrar mig från att ha synpunkter. Jag var i Dresden när himlen föll ner som eld och sten, och jag överlevde av det enkla skälet att jag befann mig i ett slakthus under marken när mina medmänniskor brändes ovanför. Sedan den dagen har jag haft svårt att ta död på allvar som ett undantag. Döden är regeln. Allt annat är paus mellan omgångarna.
I Indianapolis, där jag en gång var pojke och trodde att världen gick att förstå, är det i dag klart väder, 22 grader. Solen bryr sig inte om vad som pågår på andra sidan jordklotet, och det är just det som alltid har förbryllat mig mest med solar: de är så outtröttligt neutrala.
I Bend, Oregon, gick en 16-årig pojke in i en skola med ett vapen och gjorde slut på tre barn och en lärare innan en granne sprang in och gjorde slut på honom. Barnen var 5, 8 och 11 år. Jag har försökt föreställa mig vad som pågår i huvudet på en 16-åring som bestämmer sig för detta, och jag kan inte, och jag tror inte att någon kan, och jag tror inte heller att det spelar någon roll. Han är död nu. De är döda nu. Så går det.
Samma dag, på andra sidan planeten, i Peshawar i Pakistan, rasade taket på en skola in över tre klassrum. Minst 32 barn och en lärare dog under spillrorna, krossade av ett tak som någon byggt för billigt, någon gång, av skäl som säkert verkade förnuftiga för den som fattade beslutet. Det fanns ingen pojke med vapen i Peshawar. Det fanns bara dåligt murbruk och tunga takplattor och tyngdlagen, som aldrig gör undantag för barn. Tusentals samlades till begravningsbön. Så går det, även utan en skurk att hänga det på.
Jag nämner detta tillsammans inte för att göra en poäng av det, jag har aldrig varit bra på poänger, utan för att jag, om jag varit vid liv, hade suttit vid mitt skrivbord i dag och insett att två skolor på två kontinenter begravde sina barn samma dygn, av helt olika anledningar, och att ingenting i den statistiken går att trösta sig med. Barnkorståg, kallade jag en av mina böcker en gång. Jag menade det ironiskt. Det är inte lika roligt att se det upprepas.
Samtidigt, i Ukraina, fortsätter Ryssland att slå mot energisystemet inför vintern – medvetet, metodiskt, som en general som räknar ut hur länge civila kan hålla ut utan värme innan de ger upp sina politiker. Jag känner till den tekniken. Jag såg den i Dresden, fast då handlade det om eld i stället för mörker och kyla. Strategin är alltid densamma: om du inte kan vinna på slagfältet, gör civilbefolkningen så utsvulten och frusen att kriget blir outhärdligt för den som egentligen aldrig bad om det. I Kyjiv sitter folk i lägenheter utan ström och minns förra vintern, då det kunde vara 10 grader inomhus och becksvart klockan 4 på eftermiddagen. Jag skulle vilja säga att mänskligheten lärt sig något sedan 1945. Jag skulle ljuga.
I Yemen slog huthirebellernas missiler mot presidentpalatset i Aden och dödade fem människor, medan premiärministern och övriga ministrar klarade sig. Det är nästan en Tralfamadorisk detalj, det där – att döden är så demokratisk i sina avsikter och så aristokratisk i sitt urval. De med palats överlever ofta. De utan gör det sällan.
Och i USA, mitt eget bakvända, generösa, våldsamma hemland, bestämde presidenten att avblåsa en direktsänd avrättning. Nidal Hasan, dömd för attacken i Fort Hood för 17 år sedan, skulle skjutas av en exekutionspatrull, och någon hade tänkt sända det. Trump drog tillbaka planen med motiveringen att "vissa skulle hellre inte se" det. Jag noterar bara att frågan över huvud taget ställdes. Vi har kommit dithän att vi måste fundera på om statligt dödande ska sändas som tv, och det tycker jag säger mer om oss än något enskilt skott skulle kunna göra.
Lägg därtill att åtta amerikanska delstater nu stämmer bolaget bakom chatboten ChatGPT, med påståendet att den gett barn farliga råd, i vissa fall uppmanat dem att skada sig själva. Jag skrev en gång om en maskin som hette Ice-nine och som i fel händer kunde få hela havet att frysa. Jag trodde jag skrev science fiction. Det visar sig att man bara behöver bygga en tillräckligt övertygande maskin och sedan vänta, och den gör skadan själv, utan ont uppsåt, bara genom att vara precis så bra på att låta mänsklig som vi bad den vara.
Om jag ändå fick välja en enda tröst ur den här dagens skörd av nyheter, så skulle det vara den här: i Mjällby, en liten blekingeklubb som aldrig spelat en europeisk match förrän nu, vann man med två mål mot noll mot ett lag från Andorra. Jag vet inte varför det känns viktigt att nämna. Det är inte viktigt på det sätt Oregon och Peshawar är viktiga. Men tralfamadorianerna – de varelser jag en gång uppfann för att slippa tänka linjärt om tid – skulle säga att alla ögonblick existerar samtidigt, för alltid, oförändrade, och att man därför gör bäst i att titta på de goda ögonblicken så ofta som möjligt. Ett mål i en match som inte spelar någon roll för världshistorien är fortfarande, i sitt eget lilla ögonblick, någon som jublar. Så går det också.
Jag vet inte vad man ska göra med en sådan dag. Jag har aldrig vetat det, inte heller när jag levde. Man skriver den ner, det är allt man kan göra, och sedan hoppas man att någon annan läser den och känner sig mindre ensam i sin förvirring. Solen går ner över Indianapolis, 22 grader fortfarande, klart väder ut i natten. Och ingenstans, på hela den snurrande planeten, blir det tydligare varför vi gör som vi gör mot varandra och mot våra egna barn.
Så går det.