Himlen över San Francisco var mulen i morse, det slags vitgrå lock som inte tänker lätta, 14 grader och fuktigt på det särskilda sättet denna stad har gjort till sitt signum: inte kallt, bara overkligt, som om staden själv höll andan. Man kan bo här hela sitt liv, som jag gjorde som barn, och fortfarande vakna och tänka att dimman ser ut att vänta på något. Det är en bekväm känsla att ha fel i. Den morgonen hade jag fel.
För i en skog utanför en kuststad i Kenya har en domstol äntligen sagt sitt, mer än tre år efter att man började gräva. En självutnämnd pastor dömdes för mord på 190 barn och en vuxen: barn som hans anhängare, på hans uppmaning, svalt till döds i tron att fastan skulle föra dem raka vägen till Jesus. Ungefär 30 av hans församlingsmedlemmar dömdes med honom. Det är lätt, bekvämt lätt, att läsa detta och tänka: en man, en sekt, en skog, långt borta. Men ingen av föräldrarna trodde sig göra något ont. De trodde sig göra det föräldrar gör – lyda, offra, följa den som sade sig veta bättre. Jag har skrivit om en by där man på liknande sätt, en gång om året, utan hat och utan tvekan, gör det ofattbara tillsammans, därför att det alltid har gjorts så. Skillnaden mellan min by och den kenyanska skogen är bara att i min var det fiktion.
Man vill tro att lydnad kräver monster. Det gör den inte. Den kräver bara en kväll då alla andra redan har sagt ja.
Det är därför jag misstror folksamlingar den här veckan, och det finns gott om dem att misstro. I Frankrike har utegångsförbud införts i delar av Paris, Lyon, Lille och Nice sedan helgens upplopp, efter att inrikesministern själv erkänt att polisen förlorade kontrollen i flera städer. En tonåring skadades svårt av en tårgasgranat redan förra månaden, en detalj som nu, i efterhand, förklarar mer än den borde behöva. I Milano stängde butiksägare sina dörrar i förväg, innan något alls hade hänt utanför dem denna måndag, bara av fruktan för vad som kunde komma – 500 soldater beordrades dit av den italienska regeringen som en försäkran mot en rädsla som redan hade gjort sitt jobb innan den behövde bevisas. Det är den sortens detalj jag alltid har älskat: inte våldet självt, utan ögonblicket innan, när alla redan vet vad som kommer och ingen säger det högt.
Och ändå var inte allt våld i helgens Frankrike verkligt. I Göteborg spreds bilder som påstods visa plundrade butiker och misshandlade åldringar i de franska kravallerna: bilder som visade sig vara AI-genererade, tagna ur sitt sammanhang, uppkonstruerade helt och hållet för att cirkulera. En palestinaflagga hissad i det franska nationalmonumentet, ett gammalt par förnedrat av en folkmassa: inget av det hade hänt, men tusentals delade det vidare som om det hade. Jag finner det mer oroande än en sann rapport om samma sak skulle vara. Vi behöver inte längre se något hemskt hända för att tro att vi har sett det – vi behöver bara se att andra redan tror det, och sedan är vi fast i samma dimma tillsammans.
Nästan 500 forskare, 499 enligt den siffra som gått runt denna vecka, skrev i veckan ett öppet brev och varnade för att AI-attacker snart kan bli allvarliga nog att slå mot sjukhus, kraftnät, vattenverk. De föreslår att man helt kopplar bort alla modeller med cyberförmåga från internet. Jag noterar att det är tredje gången denna vecka jag läst om något som en gemenskap av fullt rationella, välutbildade människor bett om att få hålla på kortare koppel än de själva byggt, som om man plötsligt mindes att man lämnat spisen på och nu, från en bil redan 20 mil bort, bara kunde skriva ett brev om det.
Själv tänker jag mest på de fem som dog på svenska vägar i måndags, i olyckor utan samband med varandra, utan mönster, bara svart is och en instinkt hos kroppen att inte tro på att asfalten har förändrats under den sedan i söndags. En kvinna i 60-årsåldern på Tjörn. En man utanför Varberg. En annan utanför Mellerud. Ingen av dem gjorde något fel i någon mening som skulle hjälpa oss sova bättre. De körde bara som de alltid kört, på en väg som alltid varit där, och vägen hade bytt sig utan att meddela dem. Det är den form av död jag alltid funnit svårast att skriva om, därför att den vägrar ge en moral. Ingen by, ingen lott, ingen auktoritet att skylla på. Bara is.
Jag skulle vilja säga att det finns tröst i att skilja mellan dessa saker: den uträknade grymheten i en skog i Kenya, den förberedda rädslan i Milano, de uppfunna bilderna från Göteborg, isen på en svensk väg som inte frågar om tillstånd innan den dödar. Men när jag sitter här i dimman, med kaffet kallt vid armbågen, är det svårare än jag skulle vilja erkänna att hitta den skiljelinjen. Alla fyra handlar, på sitt sätt, om vad som händer när en människa slutar lita på sina egna ögon och sin egen jurisdiktion över vad som är sant och rätt, och lånar ut den istället – till en pastor, till en folkmassa, till en delad bild, till en väg man kört tusen gånger förut och därför aldrig längre ser.
Dimman utanför mitt fönster har inte lättat. Jag misstänker att den inte tänker göra det heller, inte riktigt, inte på det sätt vi menar när vi säger att något "klarnar". Men jag har druckit upp kaffet, och grannens hund skäller åt något den inte kan se, och jag tänker att det kanske är den mest ärliga reaktionen av alla denna vecka: att skälla åt dimman, utan att låtsas veta vad som är därinne.