Klockan är morgon i Paris, himlen är klar och termometern visar 10 grader, det slags ljusa, nästan oskyldiga höstväder som får en stad att se ut som ingenting har hänt. Men något har hänt. Jag har gått längs kajerna där luften fortfarande bär en antydan av bränd sot, även om elden brann hundratals kilometer bort, i Limoges, i en stad som aldrig förr figurerat i upplopps krönikor. Ett historiskt rådhus, stenar lagda av hantverkare för generationer sedan, överlämnat åt lågorna av män som inte längre trodde att stenarna tillhörde dem.
Jag har studerat folkmassor i trettio år, obducerat dem som en läkare obducerar en kropp, och jag vet vad jag ser: inte kaos, utan fysiologi. En nation är en organism, och när blodet slutar cirkulera till extremiteterna, när lönerna inte räcker, när hyrorna stiger och barnen går hungriga till skolan, då uppstår krampen. President Macron talade till nationen i söndags, stod där i sin skräddarsydda sorg och frågade: hur kan fransmän göra så här mot Frankrike? Det är frågan en man ställer när han aldrig själv har svultit. Jag kunde ha skrivit hans tal åt honom, för jag har hört det förut, i munnen på varje prefekt och fabriksägare i Germinal: ordning, lugn, fördömande av våldet, aldrig en rad om orsaken.
Och genast kommer gamarna. Marine Le Pen behöver inte ens öppna munnen; upploppen gör hennes arbete åt henne, varje bränd buss är en röst i hennes ficka. Den amerikanske presidenten, som aldrig sett Limoges på en karta, förklarar från sitt skrivbord att "Frankrike brinner", att landet är "sönderslaget av invandring". Det är en diagnos ställd av en man som aldrig öppnat en patientjournal. Jag har sett den verkliga sjukdomsbilden i gruvorna i Nord-Frankrike för femtio år sedan och jag ser den igen nu: det är inte hudfärgen på den som tänder facklan som avgör, det är avståndet mellan den som äger och den som arbetar.
Samma lag gäller på andra breddgrader. I Sverige, dit mina ögon ibland vandrar genom notiser och telegram, sköts en ung kvinna i tjugofemårsåldern till döds vid en idrottsanläggning i Älvsjö – en kvinna vars arbete var att hjälpa fattiga ungdomar bort från just det våld som nu tog hennes liv. Justitieministern kallar det "väldigt obehagligt". Jag skulle kalla det lagbundet: där samhället drar sig undan de fattiga kvarteren, fyller någon annan tomrummet, och den som försöker hålla dörren öppen för barnen blir ofta den som får betala priset.
Och bakom varje sådan tragedi döljer sig siffror som ingen vill läsa högt vid middagsbordet. De svenska hushållen ska nu bära kostnaden för jättelika investeringar i elnäten, för kapital måste trots allt alltid betalas av någon, och det är sällan den som äger kapitalet. Jag skrev en gång om hur gruvbolagets aktieägare i Montsou aldrig kände kylan därnere i schakten; i dag är schaktet en elräkning, men principen om vem som bär bördan har inte ändrats med en tusendels procent.
Pengarna rör sig också i skuggorna, utan elräkningar och utan ansikten. Finland har stoppat 68 fastighetsaffärer sedan 2022: fastigheter nära kritisk infrastruktur, köpta av män med band till den ryska eliten under förevändningar som inte håller för en andra granskning. Sverige, får jag läsa, saknar en motsvarande lag. Det är samma mekanism jag beskrev hos spekulanterna i Pengarna: kapitalet behöver ingen armé för att inta ett territorium, det behöver bara ett dokument hos en notarie och en myndighet som tittar åt annat håll.
Och ändå, mitt i allt detta, hör jag plötsligt ett industriellt barmhärtighetens budskap: det amerikanska bolaget Anthropic meddelar att det ska skänka 5 procent av sina aktier till en "allmännyttig fond", strax innan bolaget självt ska noteras på börsen och göra sina grundare till några av världens rikaste män. Jag har sett den gesten förut, hos varje fabriksägare som byggde en kyrka åt sina arbetare samtidigt som han sänkte deras lön – allmosan som kvitto på det onda samvetet, aldrig som botemedel mot systemet som skapade nöden. Ingen kolumnist i Dagens Nyheter formulerade det bättre än den som i dag varnade för att låta nya korrupta och auktoritära ledare urholka Europas samarbete från insidan: de nya reglerna räcker inte långt, skrev hon, och jag instämmer – pappersregler har aldrig stoppat en man som redan ägt sig makten.
Längre österut brinner en annan sorts eld: en oljeterminal i Sankt Petersburg står i lågor efter en av krigets största drönarattacker, och en människa har omkommit. Elden där är krigets eget maskineri, kolet och oljan som alltid drivit historiens motorer, nu tänt av en annan hands fackla men enligt samma fysik – energi som frigörs när ett system pressas till sin yttersta gräns.
Jag går tillbaka mot Seine i det klara, 10-gradiga ljuset, och jag tänker att jag aldrig skrivit en roman som var annat än en dokumentation av det som redan fanns där, väntande, i källaren. Limoges rådhus kommer att byggas upp igen, stenarna kommer att läggas tillbaka, och man kommer att kalla det ordning återställd. Men källaren finns kvar under stenarna, och den glömmer ingenting.
