Min vän,
Jag skriver till dig medan rök fortfarande hänger kvar över taken, fastän natten är över och himlen i morgonljuset är så egendomligt klar: 10 grader, inte en molntapp, som om själva luften vägrade delta i vårt elände. Jag har alltid trott att naturen är rättvis på ett sätt människorna inte är, men i dag tänker jag att den bara är indifferent. Paris brinner, och solen går upp som om ingenting hänt.
Du vet att jag levde igenom 1848, att jag såg barrikaderna, att jag trodde då, med hela mitt hjärta, med den enfald som bara ungdomen och lidelsen tillsammans kan frambringa, att folkets ilska var en renande eld, att den skulle sveda bort det gamla och lämna plats för något rättvisare. Jag tog till och med upp pennan för folkets sak, skrev bulletiner, trodde på revolutionen som man tror på kärlek. Och sedan kom junidagarna, och jag förstod att elden inte frågar vem den bränner.
Nu, nästan 180 år senare, läser jag att mer än 550 000 människor gick ut på Frankrikes gator i lördags, och jag känner igen alltihop: ilskan över de stigande levnadskostnaderna, bristerna i skolorna, de unga som inte längre orkar vänta på att de gamla ska dela med sig. Det är en rättfärdig vrede, och jag unnar dem den. Men sedan läser jag vidare: att stadshuset i Limoges står i lågor, att man i Marseille stormat kommunhuset, att butiker plundrats och bilar satts i brand, och mitt hjärta klyvs itu som det gjorde då. Mer än 1 000 personer är gripna. En tidning skriver att "17 oktober kommer gå till historien". Jag fruktar att den har rätt, men inte på det sätt skribenten menade.
Presidenten, en herre vid namn Macron som jag aldrig träffat men vars belägenhet jag anar, säger att han står enat mot "de som sår kaos". Jag har hört den frasen förr, ur andra munnar, i andra århundraden. Den som uttalar den tror sig alltid stå på ordningens sida. Men en korrespondent jag läst, en kvinna som bevakat landet söderifrån, säger rakt ut att han är hatad – inte ogillad, hatad – och jag tänker att ingen regent bör förvånas över hat när han låtit avståndet mellan slottet och gatan växa så stort som detta.
Det är inte bara i mitt eget land elden brinner. I Albanien går man ut för femte dagen i rad, studenter och arbetare sida vid sida framför utbildningsdepartementet, uttröttade av samma höga levnadsomkostnader som plågar oss. Och över Atlanten, från kust till kust i Amerika, samlas folk under parollen "No Kings" mot en president som turnerar landet för att säkra sin makt inför valet i november. Det tröstar mig föga, men det lär mig något: att denna oro inte är fransk, inte amerikansk, inte albansk. Den är mänsklig, och den är vår tids egen, så som barrikaderna var min tids.
Samtidigt når mig en annan nyhet, från Västbanken, som får mig att lägga ifrån mig pennan ett ögonblick. Europeiska diplomater, män och kvinnor som rest dit i fredens ärende, under olivskördens tid, har blivit överfallna av beväpnade bosättare. En fransk borgmästare fanns bland dem som angreps. Jag har sett vad som händer när laglöshet tillåts gro i skuggan av en mäktigare laglöshet, och jag säger dig: den som vänder blicken bort från våldet mot den svage blir till slut medskyldig i det.
Det finns en sorg av ett annat slag också, en som berör mig djupare än politiken, ty jag minns mina egna strider för mina barn. Jag läser i en fransk debattartikel att barn betalar det högsta priset när föräldrar för rättsprocesser mot varandra, att samhällets stöd kommer för sent, att miljarder spenderas på advokater och vårdnadstvister medan de små får bära resten av sina liv de sår som vuxna slagit i varandra. Jag vet något om detta. Jag kämpade själv, med näbbar och klor, för rätten till mina barn mot en man som tyckte sig äga dem genom lag snarare än genom kärlek. Ingenting har förändrats under alla dessa år utom namnen på domstolarna.
Och ändå – mitt i allt detta mörker, en nyhet som får mig att tänka på hur litet som skiljer glädje från sorg: i Indien har minst 17 människor omkommit, klämda till döds vid en religiös festival, när en folkmassa försökte tränga sig ut genom en för smal utgång. Så enkelt, så grymt. Människor som gått för att fira, för att be, för att känna sig delaktiga i något större än sig själva, och som istället krossades av sina medmänniskors fötter. Jag tänker på dem i natt mer än på politikerna.
Jag sitter här i mitt rum, med fönstret på glänt mot den klara, kalla luften, och jag undrar om jag borde skämmas för att jag fortfarande, efter allt jag sett, tror på folket mer än jag tror på dess styrande. Jag tror det. Jag har alltid trott att den enkla människans längtan efter rättvisa är ädlare än maktens krampaktiga grepp om ordningen. Men jag har också lärt mig, smärtsamt, oåterkalleligt, att längtan som urartar till eld inte längre skiljer mellan förtryckare och oskyldig.
Så detta är mitt brev till dig i kväll: inte en profetia, för jag har aldrig varit profet, bara en kvinna som skrivit för mycket och älskat för hårt och sett för många barrikader resa sig och falla. Himlen över Paris är klar. Gatorna är svarta av sot. Och jag väntar, som jag alltid väntat, på att se om elden denna gång bränner ner det gamla huset eller hela byn.
Din tillgivna
G.
