Många år senare, inför den tomma telegrafapparaten som ingen längre förstod sig på, skulle Hermógenes Cotes minnas den avlägsna torsdag då det blev kallt i Aracataca. Det var den 22 oktober 2026, och termometern på apotekets vägg, som i ett halvt sekel aldrig visat något annat än den eviga hettan, stannade på 9 grader och vägrade röra sig. Ett fint regn föll i fläckar, här över torget men inte över kyrkan, där över järnvägsspåret men inte över banangårdarna, som om himlen hade glömt hur man regnar på en hel stad på en gång. Kvinnorna tog fram de svarta sjalar de sparat till sina egna begravningar och svepte in barnen i dem, och de gamla männen satt i dörröppningarna med andan som rök ur munnen och undrade om det var världens ände eller bara en ny sorts regering.
Hermógenes var 97 år och hade varit stadens telegrafist i en tid då nyheterna fortfarande kom en i taget och man hann sörja den ena innan nästa slog ned. Nu var det hans barnbarnsbarn Remedios som läste upp dem ur en lysande liten skiva hon bar i handflatan, men den gamle låtsades att de kom genom hans apparat, och han satt med fingrarna på morsenyckeln och nickade som om han tog emot dem själv.
Den första nyheten den morgonen kom från Bogotá. Presidenten, Abelardo de la Espriella, hade beordrat att Nationalmuseet skulle rensas från de verk som sades främja kommunismen, och han kallade det en kontrarevolution mot de kulturella institutionerna. Remedios läste det två gånger, eftersom den gamle inte trodde henne första gången. Sedan satt han tyst länge och lyssnade på regnet som föll på halva taket.
– Så har det alltid börjat, sa han till slut. Först tar de bort tavlorna, sedan tar de bort minnet av att det fanns tavlor, och till sist tar de bort minnet av att det fanns ett minne.
Han visste vad han talade om. I december 1928 hade soldaterna skjutit på de strejkande bananarbetarna vid stationen i Ciénaga, bara några timmars väg härifrån, och redan veckan därpå fanns det tjänstemän som med lugna röster förklarade att ingenting hade hänt, att det aldrig hade funnits några döda, att arbetarna hade gått hem till sina familjer i god ordning. De gamla i Aracataca hade burit på den natten hela livet, och de hade lärt sig att det farligaste inte är den som skjuter utan den som efteråt kommer med hinken och skurborsten. Den eftermiddagen gick Hermógenes runt i huset med en penna och en rulle papperstejp och satte lappar på allt han ägde. Detta är en stol. Detta är en tavla av min mor. Detta var en strejk, och de döda var många. Remedios trodde att han hade blivit tokig av kylan, men hon lät honom hållas.
Från Brasilien kom beskedet att valet var oerhört jämnt. Lula da Silvas anhängare hade samlats på Copacabana i Rio de Janeiro, och i São Paulo hade Flavio Bolsonaro, 45 år och son till den förre presidenten Jair, som satt i husarrest, klivit upp på en scen. Men det märkvärdiga, sa Remedios, var inte kandidaterna utan videorna. Landet översvämmades av filmer gjorda av artificiell intelligens, där människor sa saker de aldrig sagt och gjorde saker de aldrig gjort, och valmyndigheten, som i åratal jagat lögnerna på internet, stod nu rådvill inför dem.
Den gamle fann ingenting konstigt i detta. I hans barndom hade de döda ofta kommit tillbaka för att tala med de levande, de satt i köken och klagade över att det var kallt i graven och bad om vatten att tvätta sina sår med, och ingen hade någonsin tvivlat på dem. Skillnaden, sa han, var att de döda på den tiden åtminstone talade sanning. Nu var det de levande som gick igen, i tusentals upplagor, och ingen kunde längre avgöra vilken av dem som skulle dra en i örat på valdagen.
Mot middagstid läste Remedios om en ö i Honduras som hette Próspera, en fristad med egna lagar där miljardärerna byggde sin dröm om fullständig ekonomisk frihet. Där skulle man kunna få den nyaste genterapin, den nyaste medicinen och den nyaste kryptoprodukten utan att behöva resa till Silicon Valley. Hermógenes skrattade så att han fick hosta.
– Det där har vi redan haft, sa han när han hämtat andan. De kom hit med tåget och byggde en egen stad bakom ett staket med elektrisk tråd. De hade egna lagar, egna läkare och egna hönor, och hönorna dog av elektriciteten när de flög upp på staketet. När de gick härifrån tog de allt med sig utom dammet.
Han sa att alla paradis som byggs med staket till slut blir till minnen av staket, och att det enda som blir kvar efter de rika är regnet, som ingen har lyckats privatisera, inte ens nu när det bara faller i fläckar.
Det var samma eftermiddag som det kom bud om att en jury i New Mexico dömt Meta, bolaget som äger Facebook och Instagram, att betala 25 miljarder dollar i böter för att ha vilselett människor om vad som hände med deras hemligheter, och att alltihop hade sitt ursprung i Cambridge Analytica, som samlat in uppgifter om miljontals användare utan deras samtycke. Den gamle lyssnade med slutna ögon. I hans ungdom hade det funnits en kvinna i staden som läste korten och kände till varje äktenskapsbrott, varje oäkta barn och varje begravd skatt inom 3 mils omkrets, men hon hade aldrig sålt en enda av dessa hemligheter, bara förvaltat dem, och när hon dog tog hon dem med sig i kistan. Det var den sortens integritet, sa han, som man inte kan döma fram med en jury.
Från andra sidan havet kom de nyheter som inte ville ta slut. Moskva sa sig vara redo i princip att återuppta fredssamtalen, och i Washington förklarade president Trump att världen aldrig varit närmare ett slut på kriget. Samma natt slog robotarna ned i Kyjiv och skadade sex människor, bostäder och en bensinstation, och natten därpå föll de igen. Hermógenes hade sett överste efter överste skriva under fredsavtal på morgonen och ladda gevären på kvällen, och han visste att freden i princip är den sort som varar längst, eftersom den aldrig behöver inträffa.
Men det som verkligen fick honom att resa sig ur gungstolen var berättelsen om Starshield, den militära satellittjänsten som var syster till Starlink. När den plötsligt ströps hade de ukrainska drönarna fallit ned ur skyn, en efter en, och soldaterna blev stående försvarslösa på marken, och ännu visste ingen i Ukraina varför. Den gamle gick ut på gården och tittade upp i det fläckiga regnet som om han väntade sig att få se dem komma. Han hade varit med om ett regn som varade i 4 år, 11 månader och 2 dagar, och han hade sett gula fjärilar följa en förälskad man vart han än gick, men aldrig hade han hört om ett krig där en främling på andra sidan jorden kunde släcka himlen genom att vrida på en kran.
Den sista nyheten kom när det började skymma och kylan kröp in under dörrarna. Påven Leo XIV behövde ingen vidare behandling efter operationen för lungcancer, tumören hade varit begränsad och provsvaren var goda. I kyrkan på torget tände kvinnorna i sina begravningssjalar ljus av tacksamhet, och prästen, som inte frusit en enda dag sedan han prästvigdes, ringde i klockorna lite längre än nödvändigt för att hålla värmen i armarna.
Hermógenes Cotes satt kvar vid sin telegrafapparat långt efter att Remedios gått och lagt sig. Han hade förstått att världen nu rörde sig för fort för att någon enda människa skulle hinna minnas den, och att det var just därför som presidenter tömde museer, maskiner diktade upp kandidater och bolag sålde det som borde ha begravts. Den som äger glömskan, tänkte han, behöver inte äga något annat.
Innan han släckte lampan skrev han en sista lapp och fäste den på morsenyckeln med darrande händer. Här kom nyheterna en gång en i taget. Det var kallt i Aracataca den 22 oktober, 9 grader, och regnet föll bara på hälften av oss. Ingen ska kunna säga att det inte hände.
Sedan somnade han, och i drömmen fortsatte apparaten att knattra hela natten, som om någon någonstans ännu hade något att berätta som var sant.
