Första kapitlet. Hur Candide och Martin kom till Paris, och vad de fann där.
Candide hade efter otaliga olyckor, som det vore både tröttsamt och onödigt att räkna upp, slagit sig ned i sin lilla trädgård och odlat den med stor flit. Men i oktober frös kålen, Kunigunda blev om möjligt ännu fulare och ännu mer missnöjd, och Candide beslöt att resa till Paris för att köpa nytt frö. Martin följde med. Han var övertygad om att resan skulle sluta illa och ville för allt i världen inte gå miste om att få rätt.
De anlände en fredag. Det var 14 grader, och regnet hängde i spridda skurar över staden, som om himlen inte riktigt kunde bestämma sig för om den skulle gråta över Paris eller bara spotta på det. Vid stationen möttes de av en mycket artig officer som upplyste dem om att det rådde utegångsförbud i vissa kvarter varje natt fram till måndag morgon, och att somliga demonstrationer hade förbjudits.
”Varför då?” frågade Candide.
”Så att lugnet må råda”, svarade officeren. ”Det är presidentens egna ord.”
”Man förbjuder alltså folket att samlas, för att folket inte ska vara oroligt”, sade Martin. ”Det är som att förbjuda febern för att patienten ska må bättre. Läkarna i det här landet har alltid varit framstående.”
På en gata där glaset ännu knastrade under skorna mötte de en svensk smyckeskonstnärinna vars butik hade plundrats under helgens oroligheter. Den var en av drygt 450 butiker som hade vandaliserats. Hon berättade att gärningsmännen hade sett ut som barn.
”Det var förfärligt”, sade hon, ”men grannarna kom efteråt och hjälpte mig, och deras stöd har stannat kvar.”
”Där ser du!” utropade Candide och vände sig till Martin. ”Allt har sin goda sida. Utan plundringen hade grannarna aldrig kommit.”
”Utan plundringen hade hon haft både grannar och fönster”, svarade Martin.
Andra kapitlet. Om jordbävningen i Tibet, och vad doktor Pangloss hade att säga om den.
De slog sig ned på ett kafé, där Candide till sin stora glädje fann ingen mindre än doktor Pangloss. Den gamle filosofen hade överlevt hängning, dissektion och galärerna och var nu, vilket ingen kunde förvånas över, en mycket efterfrågad expert i televisionen.
Pangloss läste högt ur tidningen. En jordbävning med magnituden 7,0 hade skakat Tibet. Minst 16 människor hade dött, fler än 50 var skadade och hundratals hus hade rasat. Hur svår förödelsen var skulle bli svårt att överblicka, eftersom journalister hindrades från att resa in i området.
”Detta”, sade Pangloss och torkade sina glasögon, ”är ett ovanligt lyckligt arrangemang. Om ingen får räkna de döda, kan ingen påstå att de är många. Och de döda som inte har räknats är, filosofiskt sett, knappast döda alls. Myndigheterna har alltså på ett mycket humant sätt minskat olyckans omfattning.”
”Jag minns Lissabon”, sade Martin dystert. ”Där fick man åtminstone gräva fram liken själv.”
”I Lissabon”, sade Pangloss, ”brände man några människor på bål för att förhindra nya skalv, och det fungerade utmärkt, för samma vecka kom inget nytt. Man ska aldrig underskatta förebyggande åtgärder.”
Candide teg. Han tänkte på de rasade husen i bergen, på människor som letade i gruset utan att någon utanför fick se dem göra det, och han kände för första gången på länge att hans aptit försvann.
Tredje kapitlet. Om en domstol som belönades och straffades samma vecka, och om en mäktig man som måste svära.
Pangloss bläddrade vidare. Europas parlament hade tilldelat Internationella brottmålsdomstolen sitt främsta pris för mänskliga rättigheter. Samtidigt försökte den amerikanska regeringen med sanktioner hindra samma domstol från att utföra sitt arbete.
”Jag förstår inte”, sade Candide. ”Är domstolen dygdig eller brottslig?”
”Bådadera, och därför är världen fullkomlig”, svarade Pangloss. ”En domstol hedras alltid av dem den inte dömer och straffas av dem den möjligen skulle kunna döma. Det är den förutbestämda harmonin. Om alla älskade domare, skulle ingen behöva dem.”
”Om alla fruktade dem, skulle ingen behöva lagar”, sade Martin. ”Det räcker med att fruktan placeras på rätt ställe.”
I samma tidning stod att den amerikanske presidenten stämde BBC för ett avsnitt av programmet Panorama, där två olika delar av ett tal han hållit 2021 klippts ihop. Nu hade en domare beordrat honom att besvara frågor under ed.
”Ser du”, sade Candide hoppfullt, ”även den mäktigaste mannen på jorden måste till sist tala sanning.”
”Han måste svära att tala sanning”, rättade Martin. ”Det är två mycket olika saker. Jag har känt kardinaler som svurit tusen eder om dagen och aldrig en gång råkat ut för sanningen. Det kommer att bli den farligaste stunden i hela processen, och jag är säker på att advokaterna redan har förberett hans själ för den.”
Fjärde kapitlet. Om jordgloben med hål i, och om himlen som regnar skräp.
Det fanns ännu en notis, och Pangloss läste den med synligt välbehag. I Washington hade en jordglob, som general Eisenhower använt under det andra världskriget, skadats vid en flytt till ministern Pete Hegseths kontor. Jordgloben hade nu ett stort hål vid Antarktis.
”Där har vi det!” sade Pangloss. ”Världen har äntligen fått en karta som stämmer. Isarna smälter, värmen stiger, och ministerns tjänstemän har med sin klumpighet framställt ett vetenskapligt korrekt instrument.”
”Jag skulle snarare säga”, invände Martin, ”att världen till sist har formats efter dem som styr den. Man slår hål i den och bär den vidare som om ingenting hänt.”
Candide, som alltid sökte tröst uppåt, lyfte blicken mot det regniga himlavalvet. Men tidningen meddelade att också himlen hade börjat svika. En bonde i Minnesota hade funnit ett väldigt metallföremål i sin majsåker, troligen rymdskrot, och bara några dagar senare hittades nytt skräp i Indonesien. Experterna talade om en växande risk för personskador.
”Förr fruktade människorna att himlen skulle straffa dem för deras synder”, sade Martin. ”Nu har de lyckats med det mycket bättre: himlen straffar dem med deras eget avfall. Det är framsteget i sin renaste form.”
Pangloss nickade. ”Majsen blir givetvis bättre gödslad av metall. Allt har sin mening.”
Femte och sista kapitlet. Om Serbien, Polen och trädgården.
Sent på eftermiddagen läste de att runt 150 000 människor hade samlats i Belgrad, anförda av studenter, för att i helgens parlamentsval avsätta den mångårige ledaren Aleksandar Vučić. I Polen hade kvinnor och män demonstrerat i hela landet för att abort skulle avkriminaliseras, på sexårsdagen av den nästan totala förbudsdomen.
Candide blev rörd. ”Studenter i Paris, studenter i Belgrad, kvinnor i Warszawa. Människorna vill alltså, trots allt, ha förnuft och rättvisa.”
”Ja”, sade Martin, ”och överallt där de begär det, svarar de mäktiga att det sker så att lugnet må råda. Jag har aldrig sett en tyrann som inte älskat lugnet. Det är det enda han verkligen älskar, förutom sig själv.”
De gick tillbaka genom staden innan utegångsförbudet trädde i kraft. Det regnade lätt, och luften var mild för årstiden. Candide köpte sina frön av en gammal handelsman vars fönster var spikat igen med brädor men vars dörr stod öppen.
”Varför håller ni öppet?” frågade Candide. ”Ni kan ju bli plundrad igen.”
”Därför att människorna ändå behöver så”, svarade handelsmannen.
Pangloss började genast förklara att detta bevisade att allt var ordnat på bästa möjliga sätt, att utan krossade fönster ingen skulle uppskatta hela, och utan jordskalv ingen skulle värdesätta ett tak. Candide lyssnade artigt, så som man lyssnar på en gammal vän som man inte längre tror på.
”Det är mycket väl sagt”, sade han till sist och stoppade fröpåsen i fickan. ”Men vi måste odla vår trädgård. Även om grannen trampar i den, även om himlen regnar skrot över den, och även om den som styr landet förbjuder oss att samlas vid staketet.”
Martin såg upp mot de grå molnen. ”Regnet är åtminstone bra för fröna”, sade han. Det var det mest optimistiska han hade sagt på 30 år.
