Det regnar över Danzig, ett lätt regn, ett sådant som inte vill något, som varken tvättar eller dränker, bara lägger sig på kullerstenen i Langgasse och på mina glasögon, och termometern vid fönstret står på 9 grader, vilket är precis den temperatur vid vilken man varken fryser eller får lov att glömma. Jag sitter med en lök. Det har jag gjort i åratal nu. Man skalar och skalar, och för varje skal kommer något fram som man hellre hade lämnat där, och ögonen tåras, men det är löken som får skulden, aldrig den som skalar.
I natt skalade jag fram ett berg.
Ett hus på ett berg, närmare bestämt, ovanför Berchtesgaden, byggt på 30-talet åt en man som sägs ha haft svårt för höjder men gärna lät sig fotograferas mot dem. Örnnästet kallade amerikanerna det, Kehlsteinhaus kallade vi det, och sedan blev det en restaurang där turister äter äppelstrudel med utsikt över det som en gång skulle bli ett tusenårsrike. Nu brinner det. Omkring 200 räddningsarbetare har man skickat upp mot toppen, polisen misstänker att elden är anlagd, och tidningen Bild, som aldrig har missat en brand den kunnat tjäna på, rapporterar att en man har gripits.
Jag föreställer mig mannen. Jag kan inte låta bli, det är mitt yrke att föreställa mig män jag inte känner. Kanske är han en sådan som tror att man kan bränna bort ett förflutet som man bränner bort en vårta. Kanske är han en sådan som tvärtom vill ha det förflutna tillbaka och inte står ut med att det serveras strudel där uppe. Båda sorterna har jag mött. Båda sorterna har jag, om jag ska vara ärlig, och jag har lovat mig att vara ärlig sedan den där boken om löken, burit i mig. Jag var 17 år och bar en uniform vars runor jag teg om i 60 år. Så nog vet jag att det inte hjälper att elda. Huset kan brinna ned till grundstenarna; berget står kvar, och berget minns.
Oskar, min lille trumslagare, vägrade växa när han såg vad de vuxna höll på med. Jag har ofta undrat vad han skulle göra i dag. Kanske skulle han slå på sin plåttrumma på en paradgata i Paris, där maskerade unga män för en vecka sedan gick ut ur plundrade butiker med sina troféer och höll upp dem mot kamerorna medan elden rasade bakom dem. Jag har sett bilderna. Vad bar de ut ur Europas finaste paradgata? Ett ben från en skyltdocka. En Legokartong. En pokal från ett dataspel som heter Counter-Strike.
Hade jag hittat på det hade min förläggare strukit det som alltför groteskt.
Ett dockben! Inte hela dockan, inte ens en arm att vinka med, bara ett ben, slätt och könlöst och blekt som en ål. Jag ser pojkarna hålla upp det som stuveriarbetaren på piren i Neufahrwasser en gång höll upp hästhuvudet ur Östersjön, fullt av ålar – och vi som stod där visste att något var fel med världen, men ingen kunde säga vad. Nu planerar Frankrike att förstärka polisen inför nya protester, studentgrupperna kräver att protesterna fortsätter, och jag tänker att den som plundrar en paradgata och kommer ut med ett plastben och en låtsasbuckla har förstått något om vår tid som finansministrarna ännu inte har förstått: att det inte finns något kvar att ta som är värt att ta.
Men jag hade lovat mig själv att tala om Östersjön, och det gör jag nu, för den ligger där ute bakom regnet, grå som alltid, min barndoms hav.
Ett fartyg med 40 000 ton rysk diesel glider just nu genom den, på väg mot Amerika, och väntas passera nära Sverige. Den amerikanske presidenten har slutit ett avtal med Moskva och stoppat de sanktioner som infördes när Ryssland gick in i Ukraina 2022. Krabban, skrev jag en gång, går inte rakt fram. Hon rör sig i sidled, bakåt för att komma framåt, och så rör sig historien, och så rör sig tankfartyget, och samma vatten som tog Wilhelm Gustloff och hennes tusentals flyktingar i januari 1945 bär nu diesel västerut. Jag förebrår inte havet. Jag noterar bara att det har ett långt minne och ett kort tålamod.
Och medan dieseln flyter västerut flyter pengarna norrut. Saab, läser jag, säljer som aldrig förr nu när Europa rustar upp; försäljningen rusar, vinsten rusar, och det enda som inte rusar är leverantörskedjorna, som har längre ledtider än en gammal mans minne. Jag vet hur det låter när ett land rustar. Det låter som en symaskin i ett källarrum i Langfuhr år 1938: flitigt, prydligt, oskyldigt. Ingen trodde att symaskinen hade med saken att göra.
Så finns det de som inte orkar höra. I Finland har en hel nation, lär jag mig, fastnat framför en direktsändning av en valpkull. Dygnet runt. Valparna sover, valparna diar, valparna trillar över varandra. "Inget ont händer i valplådan", har en tittare förklarat, och jag förstår henne, jag förstår henne fullkomligt, och just därför blir jag rädd. Vi har haft våra valplådor förr: trädgårdslandet, kolonistugan, operetterna i radion. I Ryssland säger folk till de amerikanska reportrarna att "allt är bra", och de menar det på samma sätt som min mor menade det när hon sa det i köket med radion påslagen och fönstren stängda.
Och i Danmark, grannen på andra sidan Bälten, har regeringen gjort en helomvändning och vill förbjuda minkfarmerna. En gång var landet världens största producent av minkskinn. Jag minns när man grävde ned miljoner av de små kropparna i jylländsk sand för att ett virus hade tagit sig in i dem, och hur de sedan steg upp ur sina gravar, uppblåsta av förruttnelsens gaser, så att sanden välvde sig över dem. Hade jag skrivit det hade man åter sagt att jag överdrev. Nu ska minkarna alltså inte längre födas för att dödas. Det är en god nyhet. Jag skriver ned den här så att den inte drunknar bland de andra.
För de andra är många. Jag kunde räkna upp dem som Oskar räknade knappar på sin mors klänning: skjutningen nära Paris som presidenten själv kallar rasistisk terror, de sju som sköts ihjäl under en begravning i en kyrka i Jordanien, och olivskörden på Västbanken, i år den våldsammaste på länge, där bosättare angriper bönder i lundarna och belägrar deras hus. Om det landet skrev jag en gång en dikt som gjorde mig ovälkommen där, och jag har inte ändrat mig i allt, och inte heller fått rätt i allt. Men ett olivträd behöver decennier för att bära, och den som hugger ned det hugger ned en farfar. Det vet varje bonde, judisk eller arabisk, kasjubisk eller tysk.
Jag har skalat löken nästan ända in nu. Mina ögon rinner, och jag skyller på löken, som man ska.
Där borta i bergen ovanför Berchtesgaden släcker de väl de sista glöden vid det här laget. Kanske står murarna kvar. De byggdes för att stå kvar. Ute på Östersjön går tankfartyget i sidled genom tiden. I Paris sitter någon med ett dockben i en lägenhet och vet inte vad han ska göra med det. I Finland vaknar en valp och gäspar, och en hel nation andas ut.
Och här i Danzig, som heter Gdańsk och har hetat så mycket längre än jag hann kalla staden något annat, faller regnet fortfarande lätt, och termometern står kvar på 9 grader, och jag tar fram trumman ur garderoben. Inte för att slå på den. Bara för att påminna mig om att den finns, och att någon måste slå på den när de vuxna inte vill höra.
