Jag skriver till dig i detta nu. Inte i går, inte i morgon. Nu. Och detta nu är en söndag, och det är mulet över Recife, och det är 29 grader, och värmen ligger på huden som en hand man inte har bett om. Molnen öppnar sig inte. De väntar. Allt väntar i dag.
I dag går 158 miljoner brasilianare till val. Jag vet inte vad det betyder. Jag vet bara att det är en siffra så stor att den slutar vara en siffra och blir ett andetag. Så många människor som vaknar, som borstar tänderna, som dricker sitt kaffe, som tar på sig skorna. Någon av dem knyter skosnöret två gånger för att det gick upp. Det är också historia. Det är kanske det enda som är historia.
Det står mellan Lula och Flávio Bolsonaro. Mellan en gammal man och en son. Jag tänker på sonen. Han är älskad, säger de, för att han är son till sin far, och fadern sitter i husarrest, dömd till 27 år. Att vara älskad för någon annans skull. Jag vet inte om det är en förbannelse eller en nåd. Jag tror att alla vi är älskade så, lite grann, för någon annans skull, och att vi aldrig får veta för vems.
I går kväll gick mer än en miljon människor ner till Copacabana. Jag var inte där. Jag ser det ändå. Jag ser sanden som blir varm av fötter i stället för av sol. Jag ser havet bakom dem, som inte bryr sig, som aldrig har brytt sig, som slår in och drar sig tillbaka och slår in. En miljon människor och ett hav. Vem är störst? Havet. Men havet vet inte om det. Det är det som är skillnaden. Det är det som är hela skillnaden, och den gör ont.
Jag vill skriva om havet en gång till, för havet tog en mor i går.
Hon var 36 år. Hon snorklade med sina två söner utanför North Bimini på Bahamas, och strömmen tog pojkarna, och hon simmade efter dem. Det är allt. Det finns inget mer att säga och ändå är det allt som finns att säga. Pojkarna räddades. Hon dog. Hennes man säger att det är ofattbart. Han har rätt. Det är ofattbart. Men jag vill fatta det. Jag vill förstå den sekund då hon inte tänkte. Då kroppen visste före tanken. Då hon inte var en kvinna som bestämde sig utan bara en rörelse mot sina barn. Jag tror att det är där Gud finns, om Gud finns. Inte i tanken. I sekunden före.
Jag har alltid varit rädd för sekunden före. Det är den farligaste.
I Iran väntar man nu, skriver tidningarna. Folk som redan är trötta på krig vaknar och vet inte om bomberna kommer i dag eller om det blir en överenskommelse. Den amerikanske presidenten säger att det kan bli en attack redan på söndag. Eller ett avtal. Han säger det som om det vore samma sak, ett mynt i luften. Och någonstans i Teheran står en kvinna i sitt kök och skär lök och gråter, och hon vet inte om hon gråter av löken. Jag vet att man inte vet. Det har jag lärt mig. Man vet aldrig varför man gråter. Man bara gråter, och efteråt hittar man ett skäl, för man står inte ut med att ha gråtit utan skäl.
Väntan är ett eget land. Den har inga gränser och inget pass och ingen flagga. Man bor där utan att ha flyttat dit.
I Hebron har hundratals familjer lämnat sina hem. Två soldater sköts ihjäl i fredags, och sedan kom bulldozrarna. Jag föreställer mig ett hus. Inte alla husen, ett enda. Ett kök med en kastrull på spisen. En stol som någon alltid satt på och som har format sig efter den personens kropp. När huset rivs, vart tar formen vägen? Stolen försvinner men formen av den som satt där, var finns den? Jag frågar på riktigt. Jag frågar dig. Jag har inget svar och jag misstror alla som har ett.
Och i de tyska Alperna har det brunnit. Örnnästet, Hitlers hus på bergstoppen, brann i går, och omkring 200 räddningsarbetare kämpade mot elden, och nu säger polisen att det förmodligen inte går att rädda. En man har gripits. Jag tänker inte skriva att det var rättvisa. Jag tänker skriva något annat. Jag tänker skriva att ett hus inte är ont. Sten är inte ond. Trä är inte ont. Och ändå kände jag något när jag läste det, något som liknade lättnad, och jag skäms lite för den, och jag behåller den ändå. Den är min. Den lättnaden är min och jag vet inte vad den är gjord av.
Det ena huset river man för att straffa dem som bor där. Det andra huset bränner man för att straffa en som är död sedan länge. Hus som får bära människornas skuld. Stackars hus.
Det är fortfarande mulet. Det har inte regnat. Jag har druckit två koppar kaffe och rökt för mycket och min hund ligger vid mina fötter och andas. Han vet ingenting om val. Han är lycklig. Nej, det är inte sant, han är inte lycklig, han bara är. Det är något annat än lycka. Det är bättre än lycka. Jag skulle vilja bara vara, en enda dag, men jag kan inte, jag tänker hela tiden, tankarna kryper över mig som myror.
Myror. Insekter. I Europa vill man lätta på reglerna för bekämpningsmedel, och 600 forskare varnar för vad det gör med bina. Jag tänker på biet. Det lilla, gula, envisa biet som inte vet att det håller världen uppe. Som flyger från blomma till blomma och tror att det samlar mat åt sig själv, medan det i själva verket bär hela vår frukost på sina ben. Ingen tackar biet. Biet vill inte bli tackat. Biet vill ingenting. Det gör. Kanske är det heligare än att vilja.
Och i ett land långt borta, i kylan, i en stad som heter Eskilstuna, sitter en kvinna som heter Sylvia och är 96 år och dricker kaffe med främlingar. Hon säger att hon blir isolerad hemma. Volontärer kommer och skrattar med henne. Jag läser det och något i mig mjuknar. Hon är 96 år. Hon har sett så många söndagar. Hon har sett så många val. Och nu sitter hon där med en kopp i handen och en främling mittemot och det är kanske det viktigaste som hänt i världen i dag, och ingen kommer att skriva det på första sidan. Utom jag. Jag skriver det här. Sylvia dricker kaffe. Det är en nyhet. Det är den enda nyheten.
Vad är det jag försöker säga dig? Jag vet inte. Jag skriver för att få veta.
Kanske detta: att i dag ska 158 miljoner människor gå in i ett litet bås, ensamma, och i en sekund stå med handen ovanför ett val. Ingen ser dem. Ingen hjälper dem. Det är den mest ensamma sekunden i ett lands liv och den mest gemensamma, på samma gång, och det går inte att förstå, och jag försöker inte längre förstå. Jag försöker bara vara med i den.
Jag tänker på modern i vattnet. Hon valde inte. Hennes kropp valde. Jag tänker på kvinnan i Teheran vid löken. Hon kan inte välja. Någon annan väljer åt henne. Jag tänker på familjerna i Hebron som fick ett val som inte var något val. Och jag tänker på den vanliga människan i Recife i dag, i värmen, under molnen, som ska gå och rösta och som kanske inte ens vet vad hon tycker förrän pennan rör vid papperet.
Det är det ögonblicket jag vill ha. Inte resultatet. Resultatet kommer i kväll och det kommer att vara stort och högljutt och folk kommer att dansa eller gråta på Copacabana. Men det ögonblicket före. Det tysta. Det när ingenting ännu har hänt och allt är möjligt och det är outhärdligt.
Det är där jag bor. Det är där jag alltid har bott.
Molnen har fortfarande inte öppnat sig. Jag väntar med dem.
Amen. Och nu: kaffe.
