Det var 10 grader i Azinhaga när morgonen kom, och himlen var så klar att man kunde tro att någon hade tvättat den under natten och hängt upp den att torka över olivlundarna, vilket naturligtvis inte är fallet, eftersom himlar inte tvättas och ingen här skulle ha haft tid till det, men det är så människor talar om väder, som om det vore ett hushållsgöromål, och kanske är det också det enda i världen som ingen ännu har krävt att få ogiltigförklarat. Den gamle mannen som sitter på bänken utanför huset, och som inte behöver något namn i den här berättelsen eftersom namn mest är till besvär för den som ska bära dem, hade tagit ut radion och ställt den på fönsterbrädet, så att rösterna från världen kunde blandas med rösterna från hönsen, och det ska sägas att hönsen för det mesta var de förnuftigare.
Från andra sidan havet, från ett land som talar vårt språk men med mer sol i vokalerna, kom beskedet att vallokalerna hade hållits öppna 2 timmar längre än tänkt, ända till klockan 23.00 svensk tid, och läsaren kan med rätta undra varför en portugisisk berättare bryr sig om vad klockan är i Sverige, men svaret är enkelt, det är där den här texten läses, och berättaren har lärt sig att man ska vara artig mot sina värdar. Högsta domstolen hade beslutat om förlängningen sedan båda kandidaterna bett om den, vilket är en av de sällsynta gånger då två motståndare är överens om något, nämligen att de vill ha mer tid, och när tiden till slut tog slut och rösterna räknades visade det sig att Lula da Silva, som fyller 81 år på tisdag och borde ha rätt att sitta på en bänk som denna och lyssna på hönsen, hade vunnit sin fjärde mandatperiod. Jag vill tacka alla brasilianare som försvarade demokratin, sa han, och sedan sa han att Brasilien inte är någon annans bakgård, och alla som lyssnade förstod vem han menade utan att han behövde säga namnet, för det finns namn som är så stora att de fyller rummet även när de inte uttalas.
Han har vunnit, sa den gamle mannen till hustrun som kom ut med kaffet, Vem har vunnit, Den gamle, Det är alltid de gamla som vinner till slut, eller också dör de, Den andre vill inte erkänna, Vilken andre, Bolsonaros son, han säger att valet ska ogiltigförklaras, Varför då, För att han förlorade, Det är ett dåligt skäl, Det är det enda skäl som finns, ingen har någonsin begärt att ett val ska ogiltigförklaras för att han vann. Hustrun satte ner koppen och såg ut över fälten mot floden, och hon sa ingenting mer, för hon var en av de människor som vet att det finns en sorts blindhet som inte drabbar ögonen utan viljan, och mot den finns ingen läkare, bara tiden, och ibland inte ens den. Flávio Bolsonaro ser alltså siffrorna, han kan läsa dem, han vet hur många som röstade och på vem, men han ser dem inte, eller rättare sagt, han ser dem på det sätt man ser ett ansikte i en folkmassa som man har bestämt sig för att inte känna igen, och det är en blindhet som är mycket vanligare än den vita.
Men det hände också något annat den natten, och det var i ett land där ingen talar vårt språk, men där man nu säger att något historiskt har inträffat, och berättaren har lärt sig att vara misstänksam mot det ordet, eftersom det mesta som kallas historiskt glöms bort till nästa vecka, men den här gången kan det vara sant. I Serbien hade studenterna, som i över ett år hade gått på gatorna med sina banderoller och sina visselpipor, bildat en lista, en Studentlista, och denna lista hade vunnit parlamentsvalet med ett valdeltagande som ingen hade sett förut, och Aleksandar Vucic, som haft makten i 14 år, gick upp i talarstolen och sa det är tydligt att vi har förlorat. Det ska erkännas att han sa det tidigt, så tidigt att många blev förvånade, för man är inte van vid att makthavare lämnar ifrån sig makten innan någon har bett dem för tredje gången, och om berättelsen hade slutat där hade den varit nästan rörande. Men han fortsatte tala, som de gör, och förklarade att det rörde sig om en revolution som byggde på stöd från olika europeiska länder och från den djupa staten i USA, och här ser vi en annan sorts blindhet, en mildare kanske, den som accepterar att man förlorat men inte att det var folket som vann, som om studenterna inte hade egna ben att gå på och egna röster att ropa med, som om varje medborgare som lägger sin valsedel i urnan måste ha blivit tillsagd av någon annan.
Och i Venezuela, för världen är full av länder den här morgonen, återvände María Corina Machado efter nästan 10 månader i exil, hon som fick fredspriset och sedan inte kunde åka hem, och hon kom tillbaka för att utmana dem som har ställt henne åt sidan och för att kräva nya val, vilket den tillfälliga presidenten Delcy Rodríguez knappast blir glad över, men glädje har aldrig varit det som styr i sådana palats. Det är märkligt, sa den gamle mannen, hur alla vill ha val, de som har förlorat vill ha nya, de som har vunnit vill ha de gamla, och de som aldrig får rösta vill bara ha ett, Och vi då, frågade hustrun, Vi har haft våra, Och, Och vi röstar fortfarande, det är mer än man kan säga om alla.
Han kunde ha nämnt Gabon, om han hade vetat, där myndigheterna efter 8 månader har låtit folket få tillbaka sina sociala medier, de små fönster i fickan genom vilka man talar med varandra, och skälet till att fönstren stängdes var att det som sades genom dem påstods underblåsa konflikter, vilket är det skäl som alltid ges när någon vill att det ska bli tyst, ty ingen härskare har någonsin stängt en mun med motiveringen att den sa sanningen. Han kunde ha nämnt Kalifornien, där en domare i en appellationsdomstol med synlig skepsis betraktade den amerikanske presidentens stämning om väljarlängderna och frågade, ungefär som hustrun på bänken, Varför då. Och han kunde ha nämnt Israel, där man röstar på tisdag, samma dag som Lula fyller år, och där övergångarna på Västbanken stängs på valdagen så att de palestinska arbetarna inte kan ta sig dit de ska, vilket påminner oss om att en röstsedel ser olika ut beroende på vilken sida av muren man står, och att det finns de som aldrig blir tillfrågade men ändå får bära följderna av svaret.
Men radion talade nu om väder, och väder är något den gamle mannen förstår. Över norra Europa hade två stormar dragit fram under helgen, och de hade fått namn, Boelo och Austen, som om de vore två bröder som kommit hem berusade, och de hade lämnat hundratusentals hushåll utan ström och fällt träd som dödat en människa och skadat flera andra. I Sverige, vid en plats som heter Torö, hade en man vid namn Petter Andreasson gått ut i det 10-gradiga vattnet med sin bräda medan alla andra höll sig inne, och han sa att kaoset är lite av njutningen, och det finns kanske ingen bättre beskrivning av vad demokrati är för den som verkligen lever i den, att man går ut i vattnet när det stormar, inte för att man vet att man ska klara sig, utan för att vågorna aldrig är så höga som när ingen har bett om dem.
Hustrun tog in kopparna. Den gamle mannen stängde av radion och blev sittande. Det var fortfarande 10 grader i Azinhaga och himlen var fortfarande klar, ingen hade krävt att den skulle räknas om, och nere vid floden rörde sig vattnet åt det håll det alltid har rört sig, mot havet, mot Lissabon, mot den del av världen där rösterna nu räknades och räknades igen, och han tänkte, utan att säga det, att det är en underlig sak med människor, att de kan se allt och ändå vägra se, men att det ibland, inte ofta, men ibland, kommer en morgon då tillräckligt många öppnar ögonen på en gång, och att det är för de morgnarnas skull man fortsätter att stiga upp.
