I. Den avlidnes förord
Jag är inte, strängt taget, en författare som har dött, utan en död som skriver. Skillnaden är inte obetydlig. Den döde författaren har ett eftermäle att vårda; den skrivande döde har bara tid, och av den har jag fått mer än jag någonsin begärde. Jag dog 1908 i mitt hus i Cosme Velho, och sedan dess har jag haft gott om tillfälle att iaktta de levande utan att behöva bjuda dem på kaffe.
Denna tisdagsmorgon tillägnar jag följande sidor åt den första läsare som skrollar förbi dem med tummen, utan att stanna. Han är min trognaste publik. Han lovar ingenting och sviker därför aldrig.
II. Om vädret, som är det enda som inte ljuger
Över Rio de Janeiro hänger i dag ett lågt och ångerfullt moln. Termometern visar 20 grader, och någonstans i närheten faller regnet i spridda skurar, som om himlen ännu inte bestämt sig för vilket parti den tillhör. Jag gillar den sortens väder. Det är ärligt i sin obeslutsamhet, vilket är mer än man kan säga om de flesta som i dag uttalar sig om Brasilien.
III. Där läsaren får veta vem som vann
Luiz Inácio Lula da Silva har vunnit presidentvalet för fjärde gången. Han förlorade första omgången för 3 veckor sedan mot Flávio Bolsonaro, äldste son till den man Lula besegrade för 4 år sedan, och nu i söndags vände han på saken med 51,79 procent av rösterna. Ingen kandidat i landets historia har tidigare vunnit en andra omgång efter att ha förlorat den första.
Läsaren ropar kanske: ett mirakel! Jag ber honom lugna sig. Det var inget mirakel. Det var en WhatsApp-kanal och en skara studenter på gatorna, vilket i vår tid är ungefär samma sak, fast med sämre stavning.
Jag har en gång låtit en galen filosof vid namn Quincas Borba formulera hela världsordningen i en enda mening: Till vinnaren potatisarna. Två stammar svälter på ett fält där det bara växer potatis nog åt den ena. Den som vinner äter sig mätt och korsar berget. Den som förlorar får beröm i efterhand, om han har tur, och medlidande om han inte har det. Filosofen kallade läran Humanitas. Jag kallar den nu, med en dags fördröjning, politisk journalistik.
IV. Om ett pass
Den besegrade fick inga potatisar. Han fick i stället ett beslut från högsta domstolen om att lämna ifrån sig sina pass, med hänvisning till en utredning om penningtvätt. Han får inte lämna landet. Han säger själv att det är förföljelse; domstolen säger att det är juridik. Jag, som har sett båda sakerna klä sig i varandras rockar på operabaler, avstår från att döma.
Men lägg märke till ordningen, läsare, ty i ordningen bor all ironi. Först vägrade han erkänna nederlaget. Sedan förlorade han passet. Sedan, i natt, meddelade hans parti att man accepterar resultatet, dock med tillägget att de farhågor som lyfts måste hanteras. Det är en mening med ögon som min Capitus: sneda och förställda, ögon som ser åt två håll samtidigt och lovar ingenting åt något av dem. Och i morse lovar han att leda oppositionen. En man utan pass blir oppositionsledare; det är åtminstone ett yrke man kan utöva hemifrån.
V. Som kan överhoppas av den som har brådskande ärenden
Läsaren har säkert brådskande ärenden. Han kan gå direkt till nästa kapitel. Jag förlorar ingenting på det; jag har redan förlorat det mesta.
VI. Om en herre i norr som inte tog ställning
Från Washington meddelar den amerikanske presidenten att valet var riggat. Han presenterar inga bevis, och den brasilianska valdomstolen kallar påståendet grundlöst. Samtidigt försäkrar han att han inte tog ställning i valet. Jag har sällan sett en man så ivrigt försvara en neutralitet han aldrig ägt. Det påminner mig om en änka jag kände på Rua do Ouvidor, som sörjde sin make så högljutt att hela gatan till slut misstänkte henne för något.
Samme herre föreslog vid ett valmöte att Atlanten borde döpas om till Amerikanska oceanen. Jag har just nu den oceanen framför mig, grå under regnet, och den verkar inte ha tagit notis. Den slår mot Copacabana precis som den slog när jag levde, och när kejsaren levde, och när de första skeppen kom in i Guanabarabukten med sitt mänskliga gods i lastrummen. Havet har haft många ägare i sina namnlistor. Det har aldrig svarat på något av namnen.
VII. Som visar att det finns andra som förlorar bättre
Låt mig, för rättvisans skull, nämna en förlorare av annan sort. I Serbien har Aleksandar Vučić, som styrt i 12 år, förlorat valet mot en rörelse som studenterna byggt. Han gick upp i talarstolen förvånansvärt tidigt och sa: Det är tydligt att vi har förlorat detta val. Han gratulerade motståndarna. En aktivist i Belgrad säger att himlen ser annorlunda ut i dag än i går, och att de har svårt att tro att det är sant.
Jag har också svårt att tro det. Inte att studenterna vann, för studenter vinner ibland, utan att en man som suttit 12 år vid bordet reste sig utan att ta med sig silverbesticken. Det är en så sällsynt gest att jag misstänker en baktanke. Men det är mitt fel, inte hans. Döda män blir misstänksamma; det är det enda vi har kvar att göra.
VIII. Om ett annat val, som pågår medan jag skriver
I dag röstar Israel. Det kallas ödesvalet, men en statsvetare påpekar torrt att nästan alla val i landet har kallats så. Jag uppskattar den anmärkningen mer än alla ledare i världen. Människan har ett behov av att tro att just hennes tisdag är den avgörande; det ger kaffet smak. Om det blir potatis eller svält åt den ena eller andra stammen vet ingen ännu, och jag skall inte låtsas veta det. Den döde har överblick, inte förutseende.
IX. Om kandidater till världens högsta ämbete
Vita huset vill, enligt uppgifter, se Ungerns förre premiärminister Viktor Orbán som nästa generalsekreterare i Förenta nationerna. Kina och Ryssland sägs gilla idén. En forskare förklarar att man vill ha någon som inte står upp mot stormakterna.
Här måste jag böja mig för logiken. Om man skall anställa en vaktmästare vid ett hus där de starkaste hyresgästerna vill slippa bli störda, väljer man naturligtvis en vaktmästare som har vana av att inte störa. Quincas Borba hade nickat. Han hade kanske till och med gråtit av rörelse inför ett så rent exempel på Humanitas.
X. Om en maskin som varnar för sig själv
Det mest förunderliga i dagens tidningar är ändå detta: ett bolag som tillverkar tänkande maskiner skall börsnoteras, och i samma dokument som redovisar stigande försäljning och djupa förluster varnar det för en katastrofal risk för mänskligheten. Det säljer alltså andelar i det som kanske blir vår undergång, och är ärligt nog att skriva det i prospektet.
Jag vet inte om jag skall skratta eller ta av mig hatten. I min tid sålde man också undergångar, men man kallade dem järnvägsaktier, och ingen var vänlig nog att varna. Kanske är det framsteg. Kanske är det bara en ny sorts koketteri: att visa ankeln, och sedan klaga över att man blir sedd.
XI. Om negationer
Jag avslutar, som jag en gång avslutade ett helt liv, med att räkna mina negationer. Jag har inte vunnit något val. Jag har inte förlorat något pass. Jag har inte döpt om något hav. Jag har inte varnat för mig själv i ett börsprospekt, eftersom ingen ville köpa mig.
Det finns ett litet överskott i den räkenskapen, och det är detta: jag har sett en till söndag i Brasilien, när folket gick till urnorna, och en till måndag, när förloraren upptäckte att historien inte alltid bjuder på efterrätt. Det regnar fortfarande i närheten. Den läsare som skrollade förbi har redan glömt mig. Jag förlåter honom. Till vinnaren potatisarna; till förloraren regnet; och till den döde, som vanligt, sista ordet.