Radion sa att det var 5 grader och klart i Roseau i morse. Jag skrattade högt, ensam i rummet, och sedan slutade jag skratta.
Det har aldrig varit 5 grader i Roseau. Inte en enda gång sedan Gud gjorde ön och glömde den. Där luktar det av fuktig jord och frangipani, och regnet kommer varmt som badvatten, och bergen är så gröna att det gör ont i ögonen. Någon har förväxlat staden med en annan. Det finns visst ett Roseau i Amerika också, långt uppe i norr, där sjöarna fryser. Så kan det gå. Man tror att man har ett hem och så visar det sig att namnet har lånats ut till någon annan.
Jag drog koftan tätare om axlarna. Här är det kallt i alla fall. Här är det alltid kallt.
Kungen ska åka till Karibien. Det stod i tidningen. Han ska träffa ledarna från Samväldet och han har sagt att han ska tala om slaveriets arv. Han har inte sagt att han ska be om förlåtelse. Han ska tala om det. Det är en sak engelsmännen är bra på, att tala om saker. De talar och talar tills saken har blivit så sliten att den inte längre betyder någonting.
Jag var 16 år när jag kom till England. Jag minns att jag trodde att det skulle vara som i böckerna. Det var grått. Människorna var grå. De frågade var jag kom ifrån och när jag sa det tittade de på mig som om jag hade sagt något oanständigt. En vit flicka från öarna. Det var inte riktigt rätt. Man var inte engelsk, och man var inte heller den andra sortens människa, den sortens människa som min mormors familj en gång hade ägt.
Ingen sa det ordet hemma. Ägt. Man sa att det hade funnits en egendom. Man sa att huset hade brunnit. Man sa inte varför.
Nu ska en kung som är född i ett palats stå i solen och tala om det. Jag föreställer mig honom i en vit kostym, svettig i nacken. Jag föreställer mig kvinnorna som lyssnar. De kommer att vara artiga. Det är det värsta, att de kommer att vara artiga. De vill ha skadestånd och han kommer att ge dem ord, och sedan flyger han hem till kylan och dricker te.
Jag häller upp ett glas till. Det är bara eftermiddag men det spelar ingen roll.
Det finns en man i Brasilien som har flytt. Han förlorade ett val i söndags och sedan skulle han lämna ifrån sig sitt pass, och det gjorde han inte. Han bara åkte. Till Amerika, säger de. Presidenten som vann kallade det skamligt.
Jag tänker inte på honom med medlidande. Han har pengar och vänner och någon väntar på honom på andra sidan. Men jag förstår rörelsen. Att gå ut genom en dörr och inte vända sig om. Jag har gjort det många gånger. Från hotellrum, från män, från städer. Man tror att man flyr till något. Man flyr bara från. Och sedan sitter man i ett nytt rum och väggarna har samma färg.
I Sydafrika har de skickat 500 soldater till Durban. En utlänning slogs ihjäl av en folkmassa förra veckan, under en protest mot invandrare. Jag läste det två gånger.
Folkmassor. Jag minns hur de låter. Man hör dem innan man ser dem, ett mummel som växer. I min bok lät jag dem komma uppför vägen mot huset med facklor, och folk sa efteråt att det var överdrivet. Det var inte överdrivet. Det är det enda som aldrig är överdrivet. Människor som är rädda för att någon annan ska ta det lilla de har. De tar en främling och slår honom tills han slutar röra sig, och sedan går de hem och äter middag.
Jag vet inte vad soldaterna kan göra åt det. Soldater kan stå på gatan. Rädslan sitter inte på gatan.
En kvinna i Zimbabwe har släppts fri. Hon hade suttit häktad i 7 år. Sju år utan dom. Hon anklagades 2019 för att ha försökt mörda sin dåvarande man, vicepresidenten, och nu har fallet fallit ihop och hon får gå.
Jag vet ingenting om henne. Jag vet inte om hon är skyldig eller oskyldig. Men jag vet hur det är när en man har makt och en kvinna inte har det och alla omkring dem redan har bestämt sig. Man blir en historia som andra berättar. Man sitter i ett rum och hör sitt eget namn uttalas av främlingar. Sju år. Man kommer ut och världen har gått vidare och ingen säger förlåt. Ingen säger någonsin förlåt. Det är något jag har lärt mig.
Gamla kvinnor är lätta att lura. Det vet alla, och tydligen vet tjuvarna det bäst.
I Stockholm har några ringt till gamla människor, 80 och 90 år gamla, och sagt att de var poliser eller kom från banken. De har bett dem lämna ifrån sig sitt guld. I Amerika har två tvillingbröder från Ghana och en amerikansk kvinna erkänt att de lurat till sig 9 miljoner dollar genom att låtsas vara förälskade. De skrev brev till ensamma gamla människor i Amerika och Europa. De skrev att de älskade dem. Sedan bad de om pengar.
Jag borde vara upprörd. Jag är upprörd. Men en del av mig tänker på de där breven och tänker att det kanske var värt det, en kort tid. Att någon skriver till en. Att någon säger kära du. Man vet att det inte är sant. Man har alltid vetat att det inte är sant. Det har aldrig varit sant, inte ens när det var män av kött och blod som sa det, i Paris, i London, med vin på bordet. Det var också ett slags bedrägeri. Det kostade bara mindre i pengar.
I Israel har de röstat och ingen vann. Mer än 77 procent gick till valurnorna, fler än på över 25 år, och nu står två män och säger att de har segrat, båda två, och rösterna ska räknas i flera dagar till. Ingen av dem tycks ha fått de 61 mandat som krävs.
Jag förstår inte politik. Jag har aldrig förstått den. Men jag förstår väntan. Ett helt land som sitter vid fönstret och väntar på ett besked som ingen kan ge. Det är som att vänta på ett brev. Man går ner till brevlådan varje morgon. Man säger till sig själv att det inte spelar någon roll. Det spelar roll.
I Holland har en djurskötare dött. En leopard. Hon hade börjat arbeta där när hon var 17 år och hade hållit på av och till i fyra decennier. Fyra decennier bland djur, och sedan en dag.
Jag har tänkt på henne hela eftermiddagen. Hon trodde att hon kände den. Man tror alltid att man känner det man har levt nära länge. En ö. En man. Ett land som säger att man tillhör det. Och så en morgon vänder det sig om och visar tänderna, och det har inte förändrats, det har bara alltid varit så.
Det börjar mörkna. Klockan är inte mycket men det mörknar tidigt här nu. Jag tänder inte lampan ännu.
Det är 5 grader i Roseau, säger de. Jag vet att det inte är sant. Men jag sitter här och tänker att det kanske är lika bra. Kanske har ön äntligen blivit kall. Kanske har den äntligen blivit som England, så att jag inte behöver sakna den längre.
Nej. Det stämmer inte heller. Där borta faller regnet varmt just nu, över bergen och över ruinerna och över de nya husen, och en kung är på väg dit med sina ord, och ingen kommer att fråga mig någonting.
Det gör ingenting. Jag har aldrig hört hemma i de där samtalen. Jag hörde inte hemma där och jag hör inte hemma här. Jag har ett glas och ett rum och en kofta som luktar rök.
Det får räcka. Det har alltid fått räcka.