Det var en grå morgon i Torquay, en sådan morgon då havet och himlen tycks ha kommit överens om att inte visa någon färg alls. Termometern utanför hotellets matsal visade 12 grader, och molntäcket låg så tätt över Torbay att man knappt kunde skilja vattnet från horisonten.
Hercule Poirot satt vid fönsterbordet, där han alltid satt, med två ägg kokta till exakt samma storlek och en hög tidningar vikta längs exakt samma linje. Kapten Hastings kom in med röda kinder efter sin promenad längs strandpromenaden och slog sig ned med en suck av belåtenhet.
”Det blir regn före lunch”, sade han. ”Jag känner det i knäet.”
”Ert knä, mon ami, är ett utmärkt instrument för att förutsäga ert eget humör. Vädret är en annan sak.” Poirot vände försiktigt en sida. ”Det är mulet. Mulet är inte regn. Man drar inga slutsatser förrän bevisen är fullständiga.”
Hastings tog den översta tidningen och blev genast allvarlig.
”Fruktansvärt”, sade han lågt. ”Två höghastighetståg har krockat i Spanien. Mellan Madrid och Sevilla, nära en liten by som heter Urda. Minst 68 döda och ett 80-tal skadade. Transportministern kallar felet oförklarligt.”
”Oförklarligt.” Poirot smakade på ordet som om det vore ett tvivelaktigt vin. ”Det är ett ord som ministrar tycker mycket om. Det betyder inte att något inte kan förklaras. Det betyder att ingen ännu har förklarat det. Läs vidare, je vous en prie.”
Hastings bläddrade. ”Här står det att kontrollsystemet slogs ut och att båda tågen stannade. Ett av dem stod stilla längre fram på spåret. Sedan gick det 17 minuter innan det andra körde rakt in i det. Och ministern säger nu att tåget fick order om att köra. Av misstag.”
Poirot lade ned skeden. Hans ögon, som Hastings så ofta hade sett, fick plötsligt ett grönt sken, likt en katts.
”Voilà. Där har vi det. Ni ser, Hastings, en olycka är aldrig ett enda ögonblick. Den är en kedja av ögonblick, och varje länk har en människa i sig. Två tåg står stilla. Ingenting rör sig. Under 17 minuter tycks ingenting hända, och det är just därför de är så intressanta. För någonting hände. Någon satt i ett rum, någon tittade på en skärm eller lyssnade i en telefon, och någon sade: kör.”
”Du menar väl inte att det gjordes med avsikt?”
”Jag menar ingenting av det slaget, och ni ska inte lägga ord i min mun. Jag säger bara att frågan inte gäller vad som hände med tåget. Ett tåg lyder. Det är det enda ett tåg kan göra. Frågan gäller vad som hände i rummet. Det är alltid rummet, mon ami.” Han rättade till sin mustasch. ”Och står det något mer?”
”Att det är andra gången i år. I januari spårade två höghastighetståg ur och nära 40 människor miste livet.”
”En gång är en olycka”, sade Poirot stilla. ”Två gånger på samma år är en fråga som någon måste besvara.”
Hastings läste en stund under tystnad och sade sedan, med en annan röst: ”Byborna i Urda åkte och köpte bröd. De har stått och gjort smörgåsar hela dagen åt de skadade. En präst hoppade direkt in i räddningsarbetet. Ambulanserna räckte inte till.”
Poirot nickade långsamt. ”Det är det man glömmer i varje utredning. Man studerar den skyldige så noga att man förbiser att de flesta människor, när katastrofen kommer, går ut och köper bröd. Det tröstar mig, Hastings. Det tröstar mig mycket.”
För att skingra stämningen tog Hastings nästa tidning och skrattade plötsligt till.
”Här är något för dig. I Alaska har Demokraterna och medarbetare till kandidaten Mary Peltola enligt New York Times arbetat för att värva en falsk kandidat till senatsvalet. En man som råkar heta Dan Sullivan. Precis som Republikanernas kandidat.”
”Ah!” Poirot slog ihop händerna med verklig förtjusning. ”Dubbelgångaren! Det äldsta tricket som finns. Jag har sett det med testamenten, med arvingar som plötsligt återvänt från Australien, med kusiner som ingen sett på 20 år. Väljaren ser namnet på valsedeln, Hastings. Han ser inte mannen. Och det är alltid där brottslingen räknar med oss: att vi läser etiketten och aldrig öppnar flaskan.”
”Det låter ju nästan som något ur en av dina gamla historier.”
”Allt är något ur mina gamla historier. Den mänskliga naturen har mycket få nya idéer.”
Hastings fortsatte. ”Och i Brasilien har Flávio Bolsonaro, som förlorade presidentvalet i söndags mot Lula da Silva, landat i Miami. Han tog sig över gränsen till Argentina och flög sedan via Ecuador, efter att polisen hade dragit in hans pass i samband med en utredning. Nu kallar han sig Brasiliens sanne president och påstår att det förekom valfusk. Utan bevis, står det. Och han förnekar att han har flytt.”
”Han förnekar att han har flytt”, upprepade Poirot, ”medan han står i Miami.” Han lät orden hänga i luften ett ögonblick. ”Observera, Hastings, att jag inte anklagar honom för någonting. Det är inte min sak. Men jag noterar resvägen. Argentina, Ecuador, Florida. Resvägar ljuger betydligt mer sällan än människor gör.”
Det var tyst en stund. Utanför fönstret drog en ensam mås över den grå vattenytan, och någonstans i hotellet slog en klocka nio.
”Här är en sorglig sak”, sade Hastings. ”En amerikansk kvinna från Arizona, Shayna Feinman, har varit försvunnen. Den mexikanska polisen meddelade att de hade hittat henne vid liv i Tijuana. Familjen fick hopp. Men nu säger myndigheterna i Arizona att det inte stämmer.”
Poirot var tyst länge. ”Det är det grymmaste vittnesmålet av alla”, sade han till sist. ”Det som ger hopp. Man vill så gärna tro på det att man glömmer att pröva det. Jag har sett familjer gå sönder på mindre.”
Hastings harklade sig och sökte något lättare. ”Någon har glömt en svensk tidning här. Det står att fyra av tio svenskar tror på någon form av paranormala fenomen, enligt en studie från Uppsala universitet. Fler söker sig till medier kring allhelgona.”
”Andarna”, sade Poirot torrt, ”har aldrig löst ett enda fall åt mig. Jag har suttit vid seanser, mon ami. Bordet rör sig alltid åt det håll som den mest förmögna arvtagerskan önskar. Nej. Ge mig en tidtabell, en biljett och ett vittne som minns vilken hatt någon bar, så skall jag ge er sanningen. De döda talar, Hastings, men de talar genom de levande, och det är de levande man ska iaktta.”
”Och ett lyxkryssningsfartyg som skulle segla runt jordens hav i flera år har plötsligt strandsatt sina passagerare i Kambodja. Bränslet blev för dyrt.”
”Pengar.” Poirot suckade. ”Det tråkigaste och vanligaste av alla motiv. Man lovar evigheten och levererar Kambodja. Det är inte första gången jag ser det, och det blir inte den sista.”
Hastings lade ifrån sig den sista tidningen. ”Och Israel har haft ett så jämnt val att ingen vet vem som har vunnit. Både Netanyahu och Gadi Eisenkot säger att de ska leda nästa regering. Nu är det presidenten, Isaac Herzog, som ska välja vem som får försöka bilda regering. Det kan sluta med nyval.”
Poirot log för första gången den morgonen.
”Där har ni en man i en position jag avundas, Hastings. Snart ska han samla alla parter i salongen, låta var och en tala, och sedan peka på en av dem. Men lägg märke till skillnaden. När jag pekar har jag den rätta lösningen. Han har bara den minst omöjliga.”
Han vek ihop tidningarna, en efter en, och lade dem i en ordnad trave.
”Ser ni mönstret, Hastings? Nej, det gör ni förstås inte, och det är därför jag håller er så kär. Varje berättelse i dag handlar om en signal som säger något den inte borde. En order till ett tåg att köra mot ett annat tåg som stod stilla. Ett namn på en valsedel som tillhör fel man. En förlorare som kallar sig segrare. Ett besked från Tijuana som visade sig vara falskt. En röst från andra sidan som kostar en timtaxa. Världen, mon ami, är full av signaler. Det är inte signalerna man ska lita på. Det är ordningen och metoden. Och de små grå cellerna.”
Hastings tittade ut genom fönstret. Molnen låg kvar över Torbay, tunga och gråa, men inte en droppe hade fallit.
”Det regnar fortfarande inte”, medgav han.
”Naturligtvis inte. Det är mulet, Hastings. Bara mulet.” Poirot reste sig och borstade bort en osynlig smula från västen. ”Och någonstans i Spanien finns 17 minuter som en dag måste redogöra för sig själva. Det är det enda fallet i dag som verkligen angår mig.”
