Följ mig, läsare! Och varför just hit, undrar ni, till denna branta och krokiga gata i Kiev som vinglar ner mot Podil som om den hade druckit sedan i går? Jo, därför att det var här, på morgonen den sista oktober, i 9 grader och under en mulen himmel som hängde över staden likt en våt filt över ett räcke, som en utlänning satte sig på en bänk utan att någon hade sett honom komma.
Han bar grå kostym och basker och höll en käpp med knopp i form av en pudels huvud. Hans högra öga var svart, det vänstra av någon anledning grönt. På visitkortet stod en enda bokstav, ett W, och den som hade läst kortet en gång kunde inte säga om det hade stått något mer. Bredvid honom veks en lång figur i rutig kavaj och sprucken pincené ihop sig, en rödhårig herre med en huggtand stod och betraktade gatan som om han övervägde att köpa den, och på bänkens andra ände satt en svart katt, stor som en gödd gris, med en bunt tidningar under armen och en plastburk i tassen.
"Kvarg", förklarade katten och slickade skeden. "Från Norrland. Ni anar inte vad den har kostat mig."
Det var sant att ingen anade det. Långt uppe i norr hade hyllorna länge gapat tomma, ty folket jagade protein som man förr jagade salt och fotogen, och nu satsade mejerierna hundratals miljoner för att hinna ikapp. Efterfrågan, meddelade en chef på Norrmejerier med den högtidliga skräck som bara mejeristrateger behärskar, hade gått från stark till närmast kaotisk.
"Nåväl", sade utlänningen och log med ena mungipan. "Människor som människor. Förr var det bostadsfrågan som fördärvade dem, nu är det kvargen. Azazello, ställ fram glaskulan."
Den rödhårige ställde på bänken ett klot som ingen hade sett honom bära, och i klotet rörde sig haven och länderna, och om man lutade sig fram tillräckligt nära och inte var rädd för vad man skulle få se, kunde man urskilja en enskild människas knappar.
Först visade klotet staden Atlanta, där världens 20 viktigaste makter hade samlats och där en fotograf just bar bort sitt stativ. Gruppfotot var inställt. Europeerna hade protesterat mot att stå på samma bild som Rysslands utrikesminister, Storbritanniens utrikesminister Ed Miliband hade gått fram och anklagat honom för att döda oskyldiga civila, och amerikanerna hade då i all stillhet avskaffat bilden.
"Och jag som hade borstat pälsen!" utropade katten, djupt sårad.
"Var inte sorgsen, Behemot", sade utlänningen. "Det är ett framsteg. I Moskva, på den tiden jag bodde där, retuscherade man bort folk i efterhand och fick sitta uppe hela natten med penseln. Här ställer man in fotografiet i förväg och går sedan och äter lunch med varandra ändå."
Klotet vred sig ett stycke. Nu syntes ett flygplan högt över molnen, som plötsligt tvekade, gjorde en väldig båge och vände hem. I planet satt Polens president, som hade gett sig ut på en resa till Senegal, och han flög tillbaka till Warszawa eftersom regeringen hade stängt av ordföranden för landets författningsdomstol och velat åtala höga domare, varpå kravallpolis hade ställts framför domstolens trappa och folk hade strömmat till. Väl framme ställde sig presidenten bland demonstranterna. Striden hade pågått sedan 2015, och vid det här laget hävdade alla inblandade att de var ensamma om att försvara lagen.
Den rutige satte pincenén på näsan och harklade sig. "Tillåt mig en liten fråga, messire. Vem är då domstolens rätte ordförande i kväll?"
"Vad är sanning?" sade utlänningen förstrött. "Jag hörde den frågan ställas en gång, på en stenlagd terrass, av en man med huvudvärk. Han fick inget bra svar då heller."
Därefter följde ett ärende som gjorde hela sällskapet upprymt. Påven i Rom, Leo den XIV, amerikan från Illinois, hade poströstat i det stundande mellanårsvalet, och så vitt man visste hade ingen sittande påve någonsin gjort något liknande.
"Med posten!" sade utlänningen och slog ihop händerna med uppriktig kollegial beundran. "Man har legat i träta med mig i närmare 2 000 år, och till slut skickar man ett kuvert. Nej, fråga mig inte hur han har röstat, Korovjev. Valhemligheten är helig." Och här log han på ett sätt som inte övertygade någon.
Men det var Brasilien som verkligen fick den rutige att bli upprörd. Där hade den besegrade kandidaten Flávio Bolsonaro kallat sig tillträdande president, gett sig av till Förenta staterna och låtit utfärda en märklig skrivelse, försedd med fel statsvapen. Landets tidningar skrattade så att det hördes över hela Atlanten, och någon talade om amatörmässiga idioter.
"Fel vapen!" stönade Korovjev och höll sig för hjärtat. "Är det möjligt? Vi har förfalskat kvitton, kontrakt, en hel varieté och ett bostadsregister, och aldrig har ett sigill suttit snett! Vart är yrket på väg, messire?"
Här, läsare, ska jag be er att lägga av er hatten.
Klotet hade nämligen mörknat och visade inte längre någon fars. Det visade en flod, och den floden är densamma som rinner nedanför Kiev, bred och grå och utan åsikter. Långt söderut, där den snart ska möta havet, låg staden Olesjky, som länge hade levt utan el, mat och rinnande vatten. Denna fredag öppnades en liten lucka i kriget, genom en lokal vapenvila som förmedlats av Melania Trump, en dam ingen tidigare hade tänkt sig i den rollen. Ukraina och Ryssland samarbetade, för första gången på detta sätt under 4 år och 8 månader, och hundratals människor gav sig av med sina knyten och var på kvällen framme på det ockuperade Krim. Hundratals andra stannade kvar. I klotet kunde man se en gammal kvinna i en dörr, så liten att hon kunde täckas med en nagel, och ingen av de fyra vid bänken sade något om henne. Katten hade slutat äta.
I staden där de satt lyssnade människorna som vanligt på himlen. Förenta staterna hade godkänt försäljning av 500 Patriot-robotar. Behemot, som är en utmärkt räknemästare, rev av en flik ur tidningen och skrev med en klo: 24 stycken på 3 månader hade landet fått, 350 i månaden behövde det, enligt president Zelenskyj. Summan lade han framför sin herre utan ett skämt. De 500 skulle räcka knappt en och en halv månad, när de väl kom.
"Lägg bort den", sade utlänningen, och för ett ögonblick var hans gröna öga lika svart som det andra.
Sedan bad han att få se den sista tidningen i bunten.
Den kom från Moskva. Novaja Gazeta, som i tre decennier hade skrivit det ingen ville läsa högt, och vars medgrundare hade fått Nobels fredspris, skulle upphöra. Tidningens folk hade räknat sina döda, Anna Politkovskaja, skjuten i sitt eget hus 2006, och flera därtill. Nu sade redaktionen: "De dödade oss." Och grundaren sade: "De strypte oss", vilket är en precisering som bara en redaktör kommer på att göra vid sin egen likvaka.
I en svensk tidning undrade samtidigt en klok korrespondent hur Kreml alls hade kunnat tåla tidningen så länge. Men det är ingen gåta för den som har ätit på statens restauranger. Makten älskar att servera en liten frihet av andra graden, som den stör man fick i varieténs buffé, och se på när gästerna låter sig väl smaka. Men, medborgare, frihet finns bara i en enda grad, nämligen den första, och den är också den sista. Resten är ruttet.
Ni får ursäkta att jag blir häftig. Den som nu håller i pennan bodde en gång i hus nummer 13 på just denna backe och var läkare innan han blev något värre. Han fick sina pjäser förbjudna en efter en, skrev 1930 ett brev till regeringen och blev uppringd, och han lade sin sista roman i en byrålåda, där den låg i över 25 år efter hans död. Ingen ringer längre. Det sköts numera med myndighetsbeslut.
Utlänningen tog tidningen, höll den en stund mellan två fingrar och stack den sedan under sin arm.
"Ni kan ju ändå inte läsa den", sade katten. "De har ju stängt."
"Min käre Behemot", sade utlänningen, reste sig och satte käppen i backen, "manuskript brinner inte."
Det är en vacker mening, och jag står för den. Men jag ber er observera att han sade det i en stad som lyssnar på himlen, och att inte heller han talade om vad de människor som skrev manuskripten har att leva av i morgon.
Så föll kvällen, allhelgonaafton enligt somligas almanacka, och på gatorna i Kiev gick några barn förklädda till djävlar, med horn av papper. De passerade bänken utan att se upp. Den var tom, frånsett en urdrucken plastburk.
Uppe på höjden höll den helige Vladimir sitt kors över Dnepr, som han hållit det över alla regeringar som har kommit till denna stad och alla som har gått. Det var fortfarande 9 grader och mulet. Inte en enda stjärna syntes. Men de fanns där, läsare, de fanns där ovanför molnen och robotarna och de inställda fotografierna, och de har sett allt detta förr. Allt går över. Varför vägrar vi då att lyfta blicken mot dem?
