I morse, strax efter sex, fick jag veta att jag hade blivit utsedd att föra protokoll över världen. Ingen hade sagt det till mig. Beskedet låg helt enkelt på mitt skrivbord, under ett brevpress av glas som jag inte känner igen, och det var skrivet med en handstil så ordentlig att det vore oförskämt att betvivla den. Utanför fönstret låg Prag i 5 grader, delvis molnigt, och moln och ljus delade himlen mellan sig på ett sätt som verkade avtalat i förväg. Jag tog av mig rocken, hängde den på kroken och satte mig. Det var ju trots allt ett uppdrag.
Det första ärendet gällde ett land i norr som har varit utan regering i över 40 dagar. Jag läste det två gånger. Det är inte så att landet saknar människor som vill regera; tvärtom tycks det finnas många. Men det finns en man som kallas talmannen, och han går sina rundor. Han kallar till sig den ene och den andre, de kommer, de talar, de går, och sedan kallar han till sig dem igen. Varje runda är fullständigt korrekt. Det är just det som är det oroande. En tidning har öppnat en chatt där vanliga medborgare kan ställa frågor till två reportrar som känner politikdjungeln bäst, och jag tänkte på dessa medborgare, som sitter framför sina skärmar klockan tio på förmiddagen och skriver sina frågor med samma omsorg som man skriver en ansökan, och som får svar som är vänliga och utförliga och som ändå inte kan säga när regeringen kommer. Reportrarna vet mycket. Men de står också utanför.
Jag förde in ärendet under rubriken Pågående. Det fanns ingen annan rubrik som passade.
Det andra ärendet var svårare. I ett stort land i öster har partiet uteslutit 33 tjänstemän, fler än någonsin, och bland dem en framstående före detta diplomat. Det sägs att det handlar om disciplin. Jag ville anteckna vad de anklagats för, men det stod inte, och jag förstod efter en stund att det var en ofullständighet som jag själv borde rätta till, inte rapporten. Vad gör man, när man har varit diplomat i många år och en morgon kallas in och blir upplyst om att ens ärende har behandlats? Man frågar förstås vilket ärende. Och man får till svar att det är just den frågan som visar att man inte har förstått. Jag föreställer mig att alla de uteslutna hade varit mycket noggranna. Det är oftast de noggranna som drabbas, för de har lämnat flest spår. Mannen som leder partiet förbereder sig för en fjärde mandatperiod och betonar partidisciplinen. Det hela har en egendomlig logik: ju fler som avlägsnas, desto tydligare blir det att avlägsnandet var nödvändigt.
Jag skrev 33 i marginalen och ringade in siffran. Sedan suddade jag ut ringen, eftersom den kunde tolkas som ett ställningstagande.
Klockan var nu kanske halv åtta. Någon gick förbi i korridoren och stannade utanför min dörr, men knackade inte. Jag väntade. Stegen fortsatte.
Det tredje ärendet kom från Spanien, där två tåg har kolliderat nära Toledo. Dödssiffran har stigit till 69, och ett 60-tal människor saknas fortfarande. Det har läckt ut inspelningar av samtal mellan trafikledare och lokförare strax före olyckan, och av dem framgår att ett höghastighetståg fick klartecken att köra i normal fart, fast ett annat tåg stod stilla längre fram på spåret. Jag läste den meningen många gånger: fick klartecken. Någon hade alltså sagt ja. Lokföraren gjorde det han blivit tillsagd, och det är ju vad man gör. Man har inte utbildats i att misstro tillstånd, bara i att vänta på dem. Nu frågar sig landet om systemet är för gammalt och alltför beroende av mänskliga fel. Det är en riktig fråga. Men jag misstänker att svaret kommer att bli ännu ett system, ovanpå det gamla, med ännu fler klartecken, utfärdade av ännu fler röster som ingen ser.
Jag lade handen platt mot papperet en stund. Det var kallt i rummet. Elementet knäppte ibland, som om det ville säga något men hade ångrat sig.
Mot klockan nio kom ärenden som tycktes motsäga varandra, och jag blev osäker på i vilken ordning de borde föras in.
I Amerika har en domare stoppat en regel som skulle tvinga sjuka människor att bevisa att de är sjuka. Jag förstod först inte varför det behövdes en domare för detta, men sedan förstod jag det alltför väl. Den sjuke måste ju bevisa sin sjukdom inför någon som är frisk, och den friske har all tid i världen. Den sjuke har det inte. Han fyller i blanketten med en hand som darrar, och darrningen syns i handstilen, och handstilen bedöms som otydlig, och ansökan returneras för komplettering. Det var 25 delstater som hade gått till domstol. Det var en seger, men jag antecknade den med blyerts, eftersom sådana segrar brukar överklagas.
Samtidigt har en man som förlorade presidentvalet i Brasilien lämnat sitt land med ett flygplan som ordnats fram av en anställd i Vita huset, och med ett visum som presidenten där personligen gett order om. Han kallar sig nu Brasiliens ledare, från sin exil. Hans eget parti har börjat vända honom ryggen. Det är en märklig sak: för somliga öppnas gränserna innan de ens har knackat, medan andra står hela livet framför samma dörr. Jag vet inte vad som avgör det. Jag tror inte att någon vet det, inte ens den som håller i stämpeln.
Och i Södertälje skulle en kvinna ha infunnit sig för att avtjäna ett fängelsestraff. Hon infann sig inte. Under den tid då hon borde ha suttit inne misstänks hon ha medverkat till att en 18-årig man sköts ihjäl. I dag faller domen. Jag skrev: kallelsen avsänd, mottagandet obekräftat. Det är en av de vanligaste formuleringarna i alla register, och den har aldrig förklarat någonting.
Det var förmiddag nu, och molnen hade flyttat sig ett stycke österut utan att någon hade gett dem tillstånd. Jag tog fram det sista ärendet.
En domare i en fotbollsmatch i det nordliga landet, det som saknar regering, har erkänt att han dömde en straff felaktigt. Straffen gav ledningen i en match som slutade 2–0. Domaren har alltså sagt: jag tog fel. Jag satt länge med detta ärende. Det är ovanligt att den som dömer erkänner något. Lagkaptenen i det förlorande laget sade att man borde kunna förvänta sig mer av den som ska vara landets bäste domare. Men vad skulle det vara, detta mer? Erkännandet har kommit, och resultatet står kvar. Det var just detta som gjorde mig orolig. Om domaren hade förnekat allt, hade man åtminstone kunnat hoppas på en högre instans. Nu finns bara ett erkännande som inte förändrar någonting, och det är mycket värre.
Jag förde in det under Avslutat, och sedan under Pågående, och sedan strök jag båda.
Någon gång efter lunch, som jag inte åt, kom en vaktmästare in. Han var äldre än jag och bar en uniform vars knappar inte riktigt liknade varandra. Han frågade om jag var klar med protokollet.
Jag sade att jag inte visste vem som skulle ta emot det.
"Det är ingen som tar emot det", sade han vänligt. "Det är bara ni som skulle föra det. Ingen annan har blivit utsedd."
"Men varför just jag?"
Han såg på mig länge, så som man ser på någon som har frågat något som var självklart redan innan frågan ställdes. Sedan sade han att detta protokoll hade upprättats enbart för mig, och att han nu skulle stänga kontoret.
Han släckte lampan. Utanför låg Prag fortfarande i 5 grader, delvis molnigt, och längs Moldau tändes de första gatlyktorna, en efter en, som om också de hade väntat på ett klartecken.
