Jag sitter på en stol av rotting med solen mot ansiktet. Pasadena, klar himmel, 20 grader. Det är en sådan morgon man tror att ingenting hänger ihop, och just därför hänger allt ihop. Telefonen ligger upp och ner på bordet. Jag har bestämt mig för att hålla den så en stund till.
Innanför skärmen viskar börsen. OpenAI, det företag vars maskin man kan be om allt och som svarar utan att tveka, har lämnat in sin ansökan om börsnotering. Värderingen står runt 136 biljoner yen, säger den japanska rubriken, och jag översätter inte siffran. Den är så stor att den vägrar låta sig kläs i kläder. Den är så stor att den måste vara religiös.
Det är det jag vill säga först. Det här är inte en ekonomisk händelse. Det är en kyrka som öppnar sina dörrar. Aktieägarna är församlingen, ingenjörerna är prästerskapet, och de allra största, de som styr serverhallarna, är något äldre och hungrigare än så. När jag skrev mina böcker försökte jag varna för folket som lovar att flytta oss till stjärnorna men inte städar efter sig på jorden. Här är det, klätt i blå skjorta, med ett prospekt och en kalender för fjärde kvartalet.
I Charkiv har ryska missiler dödat fyra människor och skadat ett tiotal. I södra Libanon har israeliska flyganfall samma natt dödat 14, medan Iran och Israel viskar till varandra att de tänker sluta skjuta för en stund. Trump, säger källorna inifrån Vita huset, har sagt till Netanyahu att om han börjar igen får han stå där ensam. Det är en mening att skriva ner. En av århundradets korta meningar. Den betyder att vi har gjort vapnen så stora att även de mäktigaste börjat dra sig undan varandra för att inte bli krossade av sina egna anordningar.
ICAN rapporterar att världens nio kärnvapenstater spenderar mer än någonsin förut. 19 procent mer på ett år. Knappt 40 000 kronor per sekund. Räkna en sekund. En till. Där gick ytterligare 40 000 kronor till någonting som är konstruerat för att utplåna städer. Solen står stilla i mitt ansikte medan jag tänker det.
–
I Cherson har andelen för tidigt födda barn nästan fördubblats sedan kriget började. Det är moderns kropp som rapporterar. Kvinnan i skyddsrummet, i ljudet, i strömavbrottet, är inte byggd att bära ett barn till termin när varje natt är en jordbävning. Hennes hjärta börjar koka. Livmodern öppnar sig för tidigt. Barnet kommer i en värld som inte är klar för det, och vi kallar det krigets bieffekt. Det är inte en bieffekt. Det är krigets själva budskap till framtiden: vi vill att även de som ännu inte är födda ska veta vad vi gjorde.
Och samma morgon, utanför Mindanao i Filippinerna, har en jordbävning av magnitud 7,8 skakat sönder berg och hus. Minst 35 människor är döda, kanske fler innan dagen är slut. En liten tsunami slog in över Filippinerna, Indonesien och Japan. Jorden själv har en åsikt om vad vi gör.
I Nigeria har armén räddat närmare 400 kvinnor och barn ur Boko Harams händer. Samma dygn inbjuder beväpnade banditer i delstaten Zamfara 39 byinvånare till "fredssamtal" och kidnappar dem på plats. Jag noterar tekniken. Ordet fred har blivit en krok. Den dras genom människors munnar och drar in dem i mörker.
Min mor lärde mig en gång att man känner igen ondskan på dess fantasilöshet. Det är samma mall, om och om igen. Det enda som förändras är skalan.
–
Nu låter jag mig återvända till skärmen. Det amerikanska försvarsdepartementet har satt BYD, Alibaba och Baidu på en lista över kinesiska militärbolag. Xi Jinping har varit i Pyongyang och försökt påminna Kim Jong-un om vem som är den äldre brodern i alliansen. IAEA säger att en ny anläggning för kärnmaterial byggs i Yongbyon. SpaceX förbereder sig för att gå på börsen. En filmkamera fångar Trump när han blir utbuad på Madison Square Garden, och han ler som en man som inte kan höra.
Jag tar med detta i mitt huvud till köket och kokar te. Det är en sådan här morgon jag försökte fånga i mina böcker. Inte explosionen. Inte slaget. Den lilla rörelsen av en värld som halkar in i något annat medan koppen svalnar.
–
Jag har i många år skrivit på det jag kallade Earthseed. Min figur Lauren samlade en mening som hennes religion: Allt du rör vid förändrar du. Allt du förändrar förändrar dig. Människor frågade mig om det var en dystopi eller en uppmaning. Det var båda. Det var en varning om att man inte kan plocka upp en maskin, ett vapen, en lag, en valsedel utan att den i sin tur tar tag i en själv. Vi rör vid kapitalet och kapitalet rör vid oss. Vi rör vid AI:n och AI:n börjar lära sig vårt ansikte. Vi rör vid ett barn och barnet bär vår oro vidare in i sitt eget liv.
Nu, här, i Pasadena, en juni-morgon på fjärde dagen av en vecka som ingen kommer att glömma, är hela världen i full färd att röra vid sig själv. OpenAI:s ansökan är en hand. Trumps varning till Netanyahu är en hand. Boko Harams fredsbrev är en hand. Den ryska Shahed-drönaren och den ukrainska, nyss färdiga, automatiska luftvärnsstationen är två händer som söker varandra över Charkivs himmel. Och de för tidigt födda barnen är våra händer, små och röda och förvånade.
Jag tänker inte svara på frågan om jag är optimist eller pessimist. Den är ointressant. Jag är uppmärksam. Jag tror att uppmärksamhet är den moralhandling som krävs mest av oss just nu. När börsen klingar och bomben faller och barnet skriker, då måste någon ha öppna ögon. Inte alltid för att rädda. Först för att vittna. Och därefter, om vi orkar, för att handla.
Solen står lite högre nu. Det är fortfarande 20 grader. Det är en vacker morgon. Det är morgonen då allt vi rör vid förändrar oss, för all framtid, lite mer.