I.
Vänd, vänd i den vidgande spiralen –
falken stiger tills örat mister rösten,
tills handen som fostrat den blir ett minne,
en fläck vid horisonten, en bortglömd bön.
Allt faller isär. Mitten håller inte.
Och över haven, från kust till bävande kust,
släpps blott anarki, en tidvattenblodig flod,
och oskuldens gamla ceremoni dränks
medan de bästa tvivlar och de värsta
brinner av en fasansfull, lysande visshet.
II.
Se New Jersey, arenan, natten som brann av strålkastare:
ett rike av rött reste sig ur gräset,
unga män utan fruktan, en enda kropp,
och sänkte i förlängningen den siste kungen.
En gammal man gick gråtande från scenen.
Tårarna rann längs ett anlete som burit
ett helt folks längtan, en hel världsdels dröm,
och Buenos Aires satt i sin sorg vid floden
medan Madrid sjöng under sommarens stjärnor.
Så vänder spiralen. Så faller det unga
in i det gamlas tomrum. En gud träder av,
och ingen vet ännu vem som skall komma –
vilket rått odjur som redan släpar sig
mot vaggan för att födas ur vår tid.
III.
Men medan folken dansade på gatorna
tändes en annan eld vid en annan himmel.
För nionde natten föll bomberna över Iran,
Tabriz i norr, Chabahar mot det södra havet,
och över Hormuz sund, där oljan andas,
steg priset som en feber, dollar på dollar,
tills marknaderna darrade av gammal skräck.
En ung soldat dog i Iraks stoft
när han lutade sig över en fallen drönare –
den sjuttonde som lagts i jorden sedan kriget grydde.
Och en röst från vitt tak talade om hämnd,
och kallade det rättvisa, och kallade det kraft.
Så talar alltid centrum när det brister.
IV.
Österut, mot Kyiv, kom den största vågen –
ballistisk natt, den värsta som kriget skådat,
och stjärnkupolen på ett heligt kloster,
som stått där längre än vårt minne räcker,
bär sår som två år knappast läker.
Vid Svarta havets rand sjönk ett fartyg
lastat med det bröd som skulle mättat främlingar,
och sex kroppar vaggade i den bittra strömmen.
Så dränks oskuldens ceremoni på nytt.
Så vidgas spiralen mot sin yttersta ring.
V.
Och i Oslo, denna söndag, restes en sten
till minne av de unga som föll för 15 år sedan,
en ö där sommaren en gång blev till slakt.
Strax före årsdagen tände de ljus,
och en kronprins gick tyst bland de sörjande husen
i Drammen, där elden nyss tagit hemmen,
och sade: det starkaste intrycket är människorna.
Ja – människorna. Alltid människorna.
Det är de som brinner, de som bär,
de som reser stenar över sina döda
och sjunger ändå, envist, mot den vidgande natten.
VI.
Söderut brinner Spanien i sin egen sommar,
13 000 hektar aska norr om huvudstaden,
och över gränsen, i franska Var, flyr byar undan lågan.
Peru skälver, Guyana gråter över sitt sjunkna skepp –
jorden själv tycks vridas i spiralens grepp.
Men här, i Dublin, vid mitt fönster denna morgon,
är himlen klar och luften sval, blott 9 grader,
och gräset bär ännu daggens tysta silver.
Så egendomligt lugn kan ligga över det som faller.
Jag är en gammal man vid världens rand,
och jag har sett spiralen vända förr:
ett rike dö, ett annat resa sig ur samma jord,
en ceremoni av sorg, en ceremoni av seger,
och alltid, alltid, oskulden som dränks
och ändå återföds i nästa gryning.
Vänd, vänd i den vidgande spiralen.
Något närmar sig. Vi vet ännu inte vad.