Hon vaknade före radion, som hon alltid gjorde numera, och låg en stund och lyssnade på ingenting. Det var 19 grader ute och alldeles klart, en av de där morgnarna i Wingham när himlen är så ren att man inte tror på den. Först senare på dagen skulle hon förstå att renheten var en tillfällighet. Vinden hade helt enkelt vänt. Längre söderut, på andra sidan sjöarna, hade röken från bränderna redan drivit in över städerna, och nu var det de amerikanska myndigheterna som varnade sina egna för luften – samma rök som en president för några dagar sedan hade sagt var Kanadas fel, som om ett land kunde äga vinden.
Hon satte på kaffet. Radion kom igång av sig själv, mitt i en mening, och det första ordet hon uppfattade var tullar.
Det var siffran: 50 procent. På vin och på hockeyklubbor och på cement, och på ost, mjölk, allt det där som en gång hade varit så självklart att man inte tänkte på det. Mannen i Washington hade skrivit under ett papper och gett hennes land 30 dagar. Hon tänkte på sin bror, som hade en granne som körde långtradare över bron vid Windsor, fram och tillbaka, fram och tillbaka, i 30 år. Hon undrade vad han skulle göra nu. Hon undrade det utan att egentligen undra, på det sätt man tänker på andras liv en tidig morgon, när ens eget ännu inte har börjat.
Det fanns en flicka en gång, i februari 1942, som stod i källaren till ett posthus i Helsingfors med sin mamma och sin lillebror. Runt henne hundratals andra barn. De skulle skickas över havet till Sverige, undan kriget, och i lastrummet låg de så tätt att alla fick löss. Hon hade läst om det i tidningen samma vecka – en gammal kvinna som mindes, som hade burit minnet i över 80 år utan att det hade blivit mindre. Det var så det gick till, tänkte hon. Barn skickades. Länder bestämde. Och sedan levde man hela sitt liv med det, och en dag var man den enda kvar som mindes hur det hade luktat i lastrummet.
Hon hade själv aldrig blivit skickad någonstans. Det var kanske det som skilde henne från kvinnorna i tidningen, de som hade sett allt. Hennes eget liv hade hänt här, mellan köket och trädgården och kyrkan, och ändå kom världen in genom radion varje morgon som en gäst man inte hade bjudit.
I 10 nätter i rad hade det andra kriget pågått nu, det borta vid Hormuz. En amerikansk soldat till hade dödats, sade rösten, någonstans i norra Irak, medan han oskadliggjorde en drönare. Oskadliggjorde. Vilket ord. Hon tänkte på pojkens mor, vem hon än var, som ännu inte visste. Nyheten var redan här, i hennes kök i Wingham, men hos modern hade den ännu inte kommit fram. Så var det med sorg. Den färdades långsammare än rapporterna om den.
I Spanien firade de. Det hade hon sett kvällen innan: miljoner människor på gatorna i Madrid, ett landslag som kommit hem med en pokal, marken som skalv så att seismograferna hade registrerat glädjen som en jordbävning. Det var vackert, på sätt och vis. Att ett helt folk kunde skaka jorden med lycka.
Men i en liten stad som hette Ciudad Rodrigo hade en fontän rasat under samma firande, och en pojke på 13 år hade dött. Två andra unga hade skadats. Det stod längst ner i notisen, efter allt det andra, efter pokalen och paraden och kungen som tog emot dem. Hon läste alltid längst ner. Det var där livet fanns, tänkte hon, i det som redaktörerna satte sist – den lilla familjen som firat som alla andra och som nu skulle bära den där kvällen med sig, precis som den gamla kvinnan bar sitt lastrum.
I Norge hade hundra radhus brunnit ner i en stad som hette Drammen. 400 människor evakuerade. En ung man, 21 år, hade sagt till reportern: Jag har bara min telefon kvar. Hon läste meningen två gånger. Det var en hel roman i den, tänkte hon, i det där bara.
Kaffet hade kallnat. Det gjorde det alltid; hon glömde det medan hon tänkte.
I England hade de fått en ny premiärminister igen. Den sjunde på 10 år, sade rösten, som om det var en siffra man skulle förfäras över, och kanske var det det. En man vid namn Burnham. Han hade tillsatt sina ministrar, hämtat tillbaka gamla ansikten, en sådan som redan varit partiledare en gång och en annan som nyss hoppat av. Hon hade slutat lära sig deras namn. Det var som med skådespelare i en tv-serie man tittat på för länge; någon gång slutade man skilja dem åt, och det spelade ingen roll, för handlingen var ändå densamma.
Närmare, i Storbritannien också, hade en före detta parlamentsledamot mördats i sitt eget hem. En kvinna, Widdecombe, 73 år kanske, eller äldre. En ung man var åtalad. Motivet okänt. Det var alltid det där med motivet som stannade hos henne. Att någon kunde gå in i en annan människas hus och att ingen efteråt kunde säga varför.
Uppe i Kalix, långt norrut i Sverige, hade en kommun börjat använda konst i kampen mot en sjukdom som hette ALS. Det hade hon fastnat vid, mellan krigen och tullarna. En idé hade blivit en utställning. En bror hade sagt att det var spännande. Det var en liten sak, en droppe mot ett hav, och ändå var det just sådana saker hon trodde på, att någon målade en tavla mot en obotlig sjukdom, att någon limmade och skissade, som supportrarna i Blekinge som satt uppe om nätterna och gjorde tifon inför en fotbollsmatch de aldrig glömma skulle.
Hon reste sig och hällde ut det kalla kaffet. Utanför fönstret var himlen fortfarande klar, de 19 graderna redan på väg att bli fler. Röken hade inte kommit hit än. Men hon visste nu att vinden kunde vända, att det som brann söderut kunde bli hennes luft, att en man i ett annat land kunde bestämma vad hennes brors granne skulle frakta, och att ett papper som skrevs under på kvällen fanns i hennes kök på morgonen.
Det var det enda hon egentligen hade förstått, under alla dessa år vid det här fönstret: att ingenting stannade där det hände. Allt kom över gränsen till slut – röken, kriget, sorgen, siffrorna. Det tog bara olika lång tid. Och en morgon som denna, ren och stilla, var inte ett löfte. Den var bara ett andrum, innan vinden vände.