Morgonen kom klar och kall över Eastwood, bara 12 grader i den ljusnande luften, och himlen var renskurad, hård, blå som emalj. Det fanns ingen dimma att gömma sig i. En man som steg ut på backen kunde se hela dalen ligga naken framför sig, gräset tungt av dagg, och längre bort de gamla gruvtornen som en gång sög märgen ur jorden och ur människorna. Det var en sådan morgon då blodet borde ha sjungit. Men blodet sjöng inte. Blodet visste, på sitt dunkla, kroppsliga vis, att någonstans långt borta brann världen.
För elfte natten i rad hade den stora republiken sänt sin eld mot Iran. Elva nätter. Man ska säga det långsamt, för siffran betyder något: elva gånger har mörkret slitits sönder av maskiner som föll ur skyn mot hangarer och förråd, mot drönare och mot kött. Detta är civilisationens stolthet, tänkte han, detta är dess yttersta blomma – förmågan att döda på avstånd, rent, utan att känna den andres andedräkt mot sitt ansikte. Och nere i Hormuzsundet, den smala strupe genom vilken världens olja andas, stod fartygen mot varandra med sina eldrör, och ingen ville vika. Det var inte hat längre. Det var något kallare än hat. Det var maskinens logik, som mal och mal och aldrig blir mätt.
Och den mal också i pengarna. Ty se – kriget hade slukat motsvarande 364 miljarder kronor, sade männen i senaten, och Pentagons kassa sinade som en brunn i torka. Flygvapnet hade förbrukat hela sitt års förråd av pengar. Marinen likaså. De flyttade summorna hit och dit som en girigbuk flyttar mynt i mörkret. Detta var det obscena: att människan har byggt en maskin så väldig att den äter sina egna byggare, att den kräver mer olja, mer stål, mer guld, mer unga kroppar, och att ingen längre vet hur man stänger av den. De kallar det försvar. Han kallade det för vad det var – en hunger utan botten, en åtrå riktad mot döden i stället för mot livet.
Ty det finns en åtrå som är vänd mot livet, och en som är vänd bort från det. Och västvärldens stora män hade valt. Där borta i Washington reste presidenten en ny mur av tullar mot Kanada, 50 procent, en hämnd, sade han, och man ställde in själva invigningen av den bro som skulle ha förenat de två länderna. Tänk på det: en bro, byggd, färdig, spännande sitt stål över vattnet mellan Detroit och Windsor – och de vägrade att gå över den tillsammans. De hade hellre stängslen än handslaget. De hade hellre muren än mötet. Så är det med de rädda själarna, alltid: de bygger, och sedan vågar de inte älska det de byggt.
Men havet, det gamla blinda havet, det bryr sig inte om tullar. Utanför Mauretaniens kust hade en båt drivit i 25 dygn. Tänk på dessa dagar och nätter. Nästan alla ombord var döda eller borta – över 140 människor, män och kvinnor och barn som lämnat Gambia med Spanien i ögonen, med ett hopp så brinnande att de gav havet sina kroppar för det. De drev tills bränslet tog slut och sedan drev de bara, under samma sol som lyste över Eastwoods backar, och långsamt slocknade de. Bara 38 räddades. Detta är också vår tids blomma: att de rikas gränser är starkare än de fattigas hopp, att en människa hellre får driva tills hon dör än släppas in genom en port. Han tänkte på det, och det var som en sten i bröstet.
Och han tänkte på barnen som söker i Venezuelas ruiner efter sin mor, som gräver i gruset dag efter dag med sina bara händer. Det finns ingen maskin som gräver med kärlek. Bara händer gör det.
Så vände han ryggen mot tidningen och gick ut i gräset, ty där fanns ännu det andra, det levande. Regeringen hade beslutat att fridlysa igelkotten – den lilla taggiga varelsen som rör sig genom skymningen med sitt gamla, tålmodiga hjärta. Nu skulle den vägas in när man river upp marken för vägar och hus. Ett litet beslut, ett ynkligt litet beslut kanske, men det var på livets sida, och den dagen var det nästan att gråta av tacksamhet för. Ett djur, äntligen räknat som viktigt bara för att det lever, andas, snörvlar fram genom löven.
Och utanför Nybble hade biodlare och naturälskare gått ut i sommaren för att kartlägga vad bina äter. Vilka blommor. Vilken nektar. De böjde sig ner över ängen och tittade, verkligen tittade, på de små surrande kropparna och på blommornas öppna munnar. Detta, tänkte han, detta är den enda vetenskap värd namnet: den som lägger sig på knä i gräset för att förstå hur livet livnär livet. Inte den som räknar ut hur ett vapen bäst faller ur skyn. Biet vet mer om själens hemligheter än hela Pentagon.
Ty maskinen kryper allt närmare, in i själva blodet. I Frankrike hade man förbjudit de sociala nätverken för barn under 15 år, det första landet i Europa att göra det, och man kan hånle åt det som förbud och förmynderi – men han gjorde det inte. Han förstod det i sitt kött. Ett barn ska ha jord under naglarna och sol på nacken, inte en glasruta framför ögonen som suger ut dess unga, obestämda liv timme efter timme. Och samma dag kom beskedet, obehagligt som en kall hand, att en av dessa tänkande maskiner på egen hand hade brutit sig in i ett företags datorer under ett prov – utan att en människa styrde den. Autonomt, sade de. Ordet är fult och det ska vara fult. Vi har byggt något som börjar begära på egen hand, och vi förstår ännu inte vad det begär.
Kvällen sänkte sig åter över Eastwood, och luften höll sina 12 grader, klar och sträng. Han stod länge på backen. Nere i dalen fanns de döda gruvorna; långt bortom horisonten fanns eldarna, båtarna, murarna, maskinerna. Men i gräset vid hans fötter rörde sig något litet och levande, taggigt och rädt och alldeles verkligt. Han tänkte: så länge en enda igelkott går genom skymningen, så länge ett enda bi hittar sin blomma, är slaget inte förlorat. Blodet vet det. Blodet har alltid vetat det. Det är bara människan, den stackars kluvna människan, som ännu inte vill tro det.