I New Orleans är det 26 grader och klart, och ljuset över Royal Street har den där tunna, gulnade kvaliteten som får husfasaderna att se ut som fotografier av sig själva. Jag sitter på en veranda med ett glas iste som svettas ner i träet och läser tidningen mycket långsamt, på det sätt man läser när man vet att man inte kommer att tycka om det man hittar. Det är en av den här stadens få verkliga talanger: den låter dig sitta stilla i vackert väder medan du tar in vidrigheter. Ingen annanstans i Amerika är det så lätt att vara illa berörd och bekväm samtidigt.
Vidrigheten den här dagen bär namnet Rex Heuermann. Han var arkitekt på Long Island, en stor man med en portfölj och en pendeltågsbiljett, och han mördade minst åtta kvinnor och lade kropparna i buskaget vid Gilgo Beach. Det som gör mig sömnlös är inte att han gjorde det. Män har alltid gjort det. Det som gör mig sömnlös är att han förde anteckningar. Listor. Kom ihåg-listor, av det slag en välorganiserad person skriver innan en semesterresa: vad som ska tas med, vad som ska plockas undan efteråt, vilka misstag som inte får upprepas. Han var, säger de som gick igenom hans papper, sensationellt strukturerad. Våren 2026 gav han FBI en enda liten eftergift, som en man som lämnar tillbaka ett lånat paraply.
Jag har suttit i ett fängelserum med en mördare. Jag vet hur de talar. De talar om ordning. Perry sa aldrig att han hade dödat en familj i Kansas; han beskrev för mig hur han hade lagt en kudde under ett huvud innan han sköt det, för att pojken låg obekvämt. Ondskan har inte alltid ett ansikte som stirrar. Ofta har den en handstil, och den är prydlig, och den lutar lätt åt höger.
Under samma natt, i en förort norr om Stockholm som heter Rinkeby, faller en man från en balkong och blir liggande livlös på asfalten utanför ett flerfamiljshus. Polisen griper två personer inne i lägenheten han nyss lämnade. Det är hela nyheten. Inga namn, ingen bakgrund, ingen förklaring – bara en kropp, en balkongdörr som stod öppen mot sommarnatten, och två människor som fortfarande fanns kvar i rummet när det var över. Jag vill veta vad som stod på bordet. Det är alltid det jag vill veta. I varje våldsdåd finns det ett bord, och på bordet finns det något helt oskyldigt: ett kortlek, en askkopp, en tallrik med skalad frukt. Det oskyldiga föremålet är det enda vittne som aldrig ljuger, och det är alltid det enda ingen frågar ut.
Längre söderut i samma land håller polisen på att kartlägga en 12-årig pojke. Han misstänks ha skurit en femårig flicka i halsen i en park i Helsingborg, och nu visar det sig att han kan knytas till ett konto på nätet som hyllade skolskjutare och massmördare. Han hade alltså också en lista. En förteckning över män han beundrade, upprättad av en person som ännu inte fått lov att cykla på huvudgatan utan sällskap. Vi har byggt en maskin som förser barn med kataloger över det värsta människan gjort, och vi blir förvånade när ett barn börjar handla ur katalogen.
Låt oss byta ämne, för det är vad man gör vid ett välordnat bord. I Paris öppnade Apollogalleriet i Louvren sina dörrar igen på onsdagen. Den stängdes i oktober sedan tjuvar hade gått in och tagit kronjuvelerna, vilket är den sortens brott jag tänker på med något som liknar tillgivenhet. Det var elegant. Det gjorde ingen illa. Och nu strömmar turisterna åter in i den där långa förgyllda tarmen av ett rum för att titta på montrarna, och jag misstänker att de flesta av dem hellre hade velat se juvelerna försvinna en gång till än se dem ligga där i sitt sammet. Vi älskar en tjuv därför att han bekräftar att det vackra är värt något. Det är det enda vi någonsin bett konsten om.
Och i södra Frankrike, i ett hus dit ingen turist går, hittades i måndags en man vid namn Daniel Siad död. Han var modellscout. Hans arbete bestod i att upptäcka mycket unga kvinnor och presentera dem, och en av dem han presenterade dem för hette Jeffrey Epstein. Han förnekade allt. Nu förnekar han ingenting, eftersom de döda inte gör det, och det som återstår är hans meddelanden, sparade, daterade, sorterade i tråd efter tråd. Ännu en man som förde bok. Vi föreställer oss att laster är kaotiska. De är det aldrig. Laster är administration.
Ute i världen fortsätter räknandet. Amerikanskt flyg slog mot mål i Iran för tolfte natten i rad; två människor dödades i en stad vid gränsen mot Irak, och Iran svarade med drönare mot Kuwait. I Röda havet träffades saudiska oljetankfartyg av projektiler och började brinna, och andra fartyg gjorde tvära vändningar mitt i sin kurs, som gäster som upptäcker att de kommit till fel middag. Presidenten lovar att slå sönder kraftverk varje gång ett skepp attackeras. Också det är en lista: en kolumn med kryssrutor, ett för ett.
Spanien brinner. Frankrike brinner. Italien brinner. En enda eld i Guadalajara har svept över 32 000 hektar, och tre brandmän är döda. Forskare har jämfört den här sommarens torka med en simulerad värld där vi aldrig värmt upp atmosfären, och kommit fram till att vi har gjort den mycket mer sannolik – ett besked levererat med den fullkomliga artighet som vetenskapen använder när den talar om till en mordbrännare vid ett bord. Frankrike räknade under juni 5 700 fler döda än normalt. Det finns inget vackert att säga om den siffran. Jag har försökt hela eftermiddagen.
Det enda som verkligen gladde mig i dag: nere på 600 meters djup i Atlanten har man hittat vraket av Clipper Endeavor, ett Pan American-plan som störtade för 74 år sedan. 52 människor dog. Efteråt blev säkerhetsgenomgången före start obligatorisk – den där lilla ceremonin med bältet och västen och visselpipan som ingen lyssnar på. Alltså: någon satte sig ner, gick igenom det som gått fel och skrev en lista, och den listan har sedan dess fått folk att komma hem.
Det är samma redskap. Anteckningsboken hos arkitekten på Long Island och anteckningsboken hos flygbolagets utredare är av exakt samma märke, och man kan köpa dem i vilken pappershandel som helst. Ordningen är inte moralisk. Den är bara ordning. Den kan lika gärna bära in ett paket i skogen som bära hem ett fullsatt plan över Atlanten, och den avgörande skillnaden mellan de två uppstår aldrig i pennan utan i handen.
Isen i mitt glas har smält och kvällen ligger varm och blank över staden. Någonstans i det här kvarteret sitter en människa just nu och skriver ner vad som måste göras i morgon. Jag hoppas verkligen att det är en inköpslista.