Det regnar i ryckar över Newquay i dag, ett obeslutsamt regn som kommer och går utan att någonsin bestämma sig för att bli väder. Termometern utanför köksfönstret visar 17 grader. Vinden går från sydost, från kontinenten, och den som ställer sig vid klippkanten med ansiktet åt det hållet kan inbilla sig att luften smakar aska. Den gör den inte. Avståndet är för stort, och Atlanten har alltid varit generös med sitt glömska salt. Men människan har ett skarpare luktsinne för sina egna bränder än för sina egna gärningar, och i dag brinner södra Europa.
I Spanien har regeringen utlyst nödläge i Madridregionen och i Ávila. Elden är inte under kontroll. Det är ett märkligt uttryck, under kontroll, som om kontroll vore ett tillstånd elden befann sig i före och kommer att återvända till efter. I Frankrike har 20 000 människor förts bort från kusten kring Arcachon, och de flesta av dem var turister som bodde på campingplatser. De hade kommit till skogen för att vara lyckliga i den. De hade packat sina väskor med badkläder och konservöppnare och tagit med sig barnen, och nu står de på en parkeringsplats i motljus och ser röken resa sig över tallarna som en vägg som ingen har byggt.
Jag har skrivit om detta förut, och det gör mig ingen glädje att ha rätt.
För det är så det går till. Pojkarna på ön tände inte elden av ondska. De tände den av hopp. De ville att röken skulle synas långt ut till havs, att någon vuxen på något fartyg skulle lyfta kikaren och säga: där är de, vi vänder. Signalelden var deras enda anständiga tanke. Sedan glömde de bort den, och sedan tog den fart i undervegetationen, och sedan brann hela ön ner medan de sprang skrikande genom det som återstod och kallade det jakt.
I ett vitt hus på andra sidan havet har man i veckan räknat till 60. 60 länder, 60 handelspartner, nya tullar från och med i dag på mellan 10 och 12,5 procent. Motiveringen är tvångsarbete. Det sägs att de andra länderna inte har gjort tillräckligt mot slaveriet, och därför ska deras varor beläggas med en avgift som slutligen betalas av den som köper mjölken. Man ska inte underskatta detta. Det är ett verkligt framsteg i den mänskliga förställningskonsten att kunna klä hungern i en moralisk dräkt och gå ut på balkongen med den. Pojkarna på ön gjorde samma sak när de tog Piggys glasögon. De sade att de behövde elden. Det var till och med sant.
Snäckskalet fungerar bara så länge alla har kommit överens om att den som håller i det får tala. Ingenting i skalet självt tvingar någon. Det är kalk och luft och en spiral som havet har vridit fram under mycket lång tid, och den morgon då den förste pojken slår undan det ur handen på den som talar upptäcker alla samtidigt att ordningen aldrig fanns i föremålet. Den fanns i deras beslut att låtsas.
Detta är den 13:e natten i rad som amerikanska plan går in över Iran. Ett fredsbud har burits till Teheran av Iraks premiärminister och har avvisats. Priset på olja har gått över 100 dollar för första gången sedan i maj, och i New York föll teknikaktierna med drygt 2 procent, vilket i vissa kretsar anses vara nyheten. I Washington räknar man till 37,5 miljarder dollar för kriget så här långt, och en analytiker förklarar lugnt att det skulle vara politiskt svårt för en kongressledamot att rösta nej till pengarna. Naturligtvis vore det svårt. Det har alltid varit svårt att lämna dansen medan de andra fortfarande sjunger. Man kan känna igen sången på att den bara har en rad, och att raden handlar om odjuret, och att den som frågar vad odjuret egentligen är får svaret genom att bli det.
Odjuret bor inte i skogen. Jag har sagt detta så många gånger att jag är trött på min egen mening, men det står i tidningen igen i dag, på flera ställen, i olika typsnitt.
I Kongo-Kinshasa sprider sig ebola genom läger där en miljon människor bor efter att ha drivits bort av våld. De har mycket lite rent vatten. Sjukvårdare berättar att de arbetar utan lön, att de smittas, att uppretade folkmassor ibland ger sig på dem, eftersom det är lättare att slå den som kommer med sprutan än den som kommer med geväret. På Afrikas horn dör dromedarerna av värmen. En veterinär säger att dödligheten har ökat med minst 15 procent, och att djuren får blåsor på fötterna. Dromedaren är byggd för att uthärda allt vi trodde att en varelse kunde uthärda. Nu räcker det inte, och det är dromedaren som får bära beskedet åt oss, eftersom den inte kan formulera det och därför inte kan misstänkas för att överdriva.
Under tiden meddelar en förmögen man i Kalifornien att han har klonat sig själv. Han uppger att han har programmerat om sina celler till ett embryonalt stadium och att han nu kan bygga upp sin kropp igen, organ för organ. Han vill inte dö. Det vill ingen. Men det finns i det där en trötthetens logik som pojkarna på ön skulle ha känt igen: när man inte längre orkar tro på räddningen bygger man om sig till någon som inte behöver den.
Det finns mindre eldar också, och de har namn, vilket de stora sällan har.
Vilgot Axelsson, 19 år, satt i sin studentlägenhet i Karlstad och spelade datorspel när han hörde rop och bankande ute i korridoren. Några minuter senare stod han vid fönstret och övervägde att hoppa. Han överlevde. I Drammen har Ailene och Daylevon förlorat sitt hus i en brand och får ingen ersättning på grund av en försäkringsmiss. De har 3 miljoner kronor i lån och ingenting att låna till. I Guinea greps en pojke på 17 år för fusk vid en examen och sattes i fängelse, där han enligt sin far dog av komplikationer till sin sicklecellsjukdom. Han hade skrivit av på ett prov. Ordningen krävde sitt, och ordningen fick sitt, och ordningen såg sig omkring efteråt och kunde inte se att någonting hade hänt.
Regnet drar in över Newquay igen, och det luktar bara tång och blöt asfalt. I sista scenen kommer alltid en vuxen i uniform gående upp över stranden och säger, med en engelsmans milda otålighet, att han hade väntat sig bättre av er, att ni är brittiska pojkar, att ni borde ha kunnat visa upp något mer ordnat än det här. Och bakom honom, ute på redden, ligger hans kryssare med kanonerna klara, och han förstår inte varför barnet framför honom har börjat gråta.