PROLOG. VAKTAREN PÅ AKROPOLIS (i gryningen, vänd mot väster)
Tolv år har jag legat på detta tak och räknat stjärnorna som en herde räknar sin hjord, och aldrig har jag längtat efter regn som denna sommar. Aten ligger under 34 grader och en himmel utan en enda skugga. Solen är inte längre den gud som mognar oliven; hon är den gud som prövar oss. Marmorn under min rygg är het som ett bakbord. Och när jag lyfter blicken mot väster, dit havet bär vårt vete och våra skepp, ser jag inte moln. Jag ser rök.
Gudarna har alltid talat till oss genom tecken, och det värsta med denna morgon är att tecknen inte längre behöver tydas. De är läsliga för vem som helst. Jag ropar därför inte ut något varsel. Jag ropar ut en nyhet.
PARODOS. KÖR AV ATENSKA ÅLDRINGAR (träder in långsamt, med händerna mot solen)
STROF I
Vi som är gamla har lärt oss en enda sats:
att det som brinner alltid har tänts.
Ingen låga föds moderlös.
Bakom varje eld står en hand,
och bakom handen ett beslut,
och bakom beslutet en människa
som trodde att elden var hennes tjänare.
ANTISTROF I
Nu skriver de från Frankrike att över 100 000
har lämnat sina hus i sydväst,
och tillsammans med Spanien mer än 220 000,
och att branden väster om Madrid
kallas den värsta som regionen minns.
Halvön som var de rikas sommarvila
ligger nu i samma aska
som fattigmans olivlund.
Elden känner inga gränsstenar.
Den är den enda domare
som verkligen dömer utan anseende till person.
FÖRSTA EPISODEN. BUDBÄRAREN FRÅN VÄSTER
Herrar, jag kommer från de brinnande länderna och jag ska tala kort, ty min mun är torr. Spanien har utlyst nationellt nödläge för brändernas skull, för första gången. Utanför Madrid har 19 000 människor drivits från sina byar. En kvinna berättar att det luktar brandrök och att det faller aska över hennes trädgård, och att hon står stilla i en bilkö medan grannbyn töms 2 kilometer bort. Frankrikes regering har kallat till krismöte. Italien brinner också. Från norr sänder man släckplan söderut, fyra stycken, och den som räknar dem tycker att de är löjligt få, och den som sänder dem säger att de är kraftfulla.
Men hör den siffra som ingen orkade läsa högt: Världshälsoorganisationen har räknat samman förra året och funnit att 2,2 miljoner hektar mark brann i Europa. Det är en ökning med nästan 60 procent på fyra år. I Kanada brinner samtidigt över 900 bränder, många tända av blixtar som föll ur en himmel utan regn.
Det är alltså ingen olycka. En olycka händer en gång. Detta har ett mönster, och mönster är gudarnas handstil.
FÖRSTA STASIMON. KÖREN
STROF II
Prometheus stal elden och gav den åt oss,
och för den gåvan blev han kedjad vid berget.
Vi trodde att straffet var hans ensam.
Vi hade fel. Straffet var gåvan.
ANTISTROF II
Ty den som får eld får också
att för alltid vakta den,
och människan är ett djur som tröttnar på vakthållning.
Hon somnar vid brasan.
Hon vaknar i lågorna
och kallar det öde.
ANDRA EPISODEN. BUDBÄRAREN FRÅN ÖSTER
Jag har färdats över ett annat hav och jag bär tyngre bud. Amerika och Iran har växlat slag natt efter natt, i 13 dygn utan uppehåll, och nu säger den store i väster att han står laddad och färdig, samtidigt som han säger att han samtalar. Han vill dessutom betala sina krigsskador med de medel han redan har tagit ifrån sin fiende. Så talar man när man tror att man skriver historien i stället för att stå i den.
I Iran säger de som bor där en enda sak till varje främling som frågar: vi är fångade i helvetet. Ingen börjar en utbildning. Ingen bygger ett hus. Man skjuter upp sitt liv i väntan på att kriget ska tröttna, och krig tröttnar inte, de bara byter namn.
Vid byn Tell på Västbanken dödades i går sex människor, fyra palestinier och två israeler. Ingen kan säga vad som skedde först, och just det är det värsta: berättelserna går isär redan innan blodet har torkat. Efteråt satte bosättare eld på bilar och hus. Ni hör det själva. Även där svarar man med eld.
Och utanför Kiev föll robotar över en utställning för de nya, flygande maskinerna. Tio döda, mitt på ljusa dagen, bland dem män som byggde vapnen. Så sluter sig cirkeln på det sätt som cirklar gör.
ANDRA STASIMON. KÖREN
STROF III
Hybris är inte att vara stark.
Hybris är att tro att styrkan är en egenskap
och inte ett lån.
Nemesis kommer aldrig som en främling.
Hon kommer som en räkning
från någon man handlat hos i åratal.
TREDJE EPISODEN. HÄROLDEN FRÅN DE NORRA DOMSTOLARNA
Nu ett bud från lagens hus, och det är det mest tragiska av alla, ty det handlar om den som skulle vaka. Medlemsländerna vid den internationella brottmålsdomstolen har röstat bort sin egen chefsåklagare. Han anklagas för att ha begärt sexuellt umgänge av en underordnad kvinna och för att ha sökt hindra hennes anmälan. Han nekar. Det var samme man som begärde häktning av mäktiga furstar, och det är just därför slaget träffar så djupt: den som räcker ut ett finger mot kungar måste själv gå oantastlig, annars faller anklagelsen tillbaka på hans eget hus.
Samma dygn meddelar Venezuela att landet lämnar domstolen och kallar den partisk. Så snabbt går det. Vaktaren snubblar, och de som ändå ville slippa vakthållning har fått sin ursäkt gratis.
Ett litet ljus finns: människorättschefen i Genève valdes om för en andra period trots motstånd från de starka. Ämbeten överlever ibland sina angripare. Men ett ämbete är bara ett kärl. Det är innehållet som ska dömas, och innehållet är alltid en människa.
TREDJE STASIMON. KÖREN
ANTISTROF III
Ingen dömer den som dömer,
sade vi i vår enfald.
Men Dike sitter alltid ett steg bakom domarsätet,
tyst, med händerna i knät,
och väntar på att han ska glömma
att hon också ser honom.
FJÄRDE EPISODEN. BUDBÄRAREN FRÅN DEN STORA STADEN I VÄSTER
Ett sista bud, och jag ber er hålla ansiktena stilla. I våras avbröts en festmåltid för skrivarna i Washington av skottlossning. I natt hölls den om igen, med starkare vakt, och den store gick upp i talarstolen och skämtade och hånade sina motståndare och sade att showen måste fortsätta.
Han har rätt. Det är just vad den gör. Det var vad Ödet sade till Oidipus också, med andra ord och i annan ordning: fortsätt, du som är så duktig på att gissa, fortsätt att leta efter den skyldige tills du hittar honom.
EXODOS. KÖREN (vänd mot publiken, medan ljuset skiftar)
Vi slutar inte i eld. Vi slutar i en grav.
Långt uppe i norr, på en ö i en kall sjö, har lärde män lyft fram ansiktet på en kvinna som lades i jorden på 1100-talet. I hennes grav låg ett tecken: hon tycks ha gått i pilgrimsfärd till Spanien. En kvinna från istappar och gran gick alltså genom hela världen till de länder som i denna stund står i brand. Hon hade inga plan, ingen radio, ingen domstol. Hon hade ett par ben och en föreställning om att det finns något som är större än hennes by.
Åttahundra år senare vet vi hennes ansikte men inte hennes namn, och vi vet allt om bränderna men gör ingenting.
Detta är tragedins hela lärdom, och den är kortare än ni hoppats:
människan får sin kunskap i tid.
Hon får bara aldrig sin vilja i tid.
Gå hem nu. Solen står högt. Vattna era träd.
