I. De levandes begravning
Juli är den grymmaste månaden, den driver
lupiner ur en död mark, den blandar
minne och rök, den väcker
tröga rötter med het vind.
Vintern höll oss varma, täckte
jorden i glömsk snö, gav
en smula liv åt torra knölar.
Sommaren överraskade oss, kom över Biscayabukten
med en skur av gnistor.
Vilka rötter klamrar sig fast, vilka grenar växer
ur denna stenskrot? Människoson,
du kan inte säga, du kan bara gissa, ty du känner endast
en hög av brustna bilder, där solen slår
och det döda trädet ger ingen skugga, syrsan ingen lisa,
och den torra stenen inget vatten.
Overkliga stad,
under sotgul dimma en sommarmorgon,
strömmade så många ut genom Bordeaux portar,
så många – jag hade inte trott att flykten upplöst så många.
De bar hundarna, kattburen, en askkopp,
en pärm med papper som betyder något för en tjänsteman.
Fyrtiotusen. Femtiofemtusen. Tvåhundratusen.
Och 98 000 hektar, säger ministern, ett historiskt rekord,
som om elden hade tävlat och vunnit ett pris.
I Valencia hittade de en man i en bil i en ravin.
Han hade ingen aning om att detta var en död gata.
Han hade tänkt köra hem.
II. Ett parti i Berlin
Stolen hon satt på, som en polerad tron,
brann på asfalten. Nej. Det var flaggan.
Det var flaggan som brann i lyktskenet, sju färger,
och glaset, och musiken som skars av
mitt i en takt, och sedan ingen musik.
Vad är det för ljud där uppe i gatan?
Bara vinden under en skåpbils hjul.
Vad är det för ljud, vad gör vinden?
Ingenting igen ingenting.
En kvinna gick ut för att dansa och kom inte hem,
femton bars in, tre av dem djupt i det tysta rummet
där man inte längre frågar efter någons namn.
Gärningsmannen är 21 år. Det står i tidningen
som om åldern vore en förklaring.
Jag är gammal, jag är gammal,
jag ska bära mina byxor uppvikta,
jag har mätt upp mitt liv i kaffeskedar,
men jag har aldrig lärt mig mäta upp
avståndet mellan ett tjugoettårigt hjärta
och en trottoarkant.
III. Elden predikar
Flodens tält är brustet. Sundet är stängt.
Det stängdes vid Hormuz, och oljan – som vatten söker
en spricka i berget – fann en annan kust,
red över öknen i rör, kom ut vid Röda havet,
och där stod huthierna och väntade
med sitt tålamod och sina raketer,
och Aramcos torn tog eld i gryningen
och priset steg i Singapore innan solen steg i Riyadh.
Eld eld eld eld.
Herre, du rycker mig undan.
Herre, du rycker.
Brinnande.
Fjorton punkter skrevs på ett papper.
Fjorton punkter, och nästan varenda en
har trampats sönder av den som skrev under.
En eldupphörsdeklaration är ett dokument
som beskriver vad som redan har brutits,
i den grammatik som kallas framtid.
Tretton dygn av anfall, och sedan tystnad,
inte av nåd, utan av ammunitionsbrist –
den enda fred som våra dagar känner
är den där magasinet är tomt.
Jag ska visa dig fruktan i en handfull sand.
IV. Död genom vatten
En sjöman på Kaspiska havet, död,
glömde måsarnas rop, den djupa dyningen
och vinsten och förlusten.
En ström under vattnet
plockade hans ben i viskningar. Han steg och föll,
och passerade sin ålders och sin ungdoms stadier
in i virveln.
Vid Guangdongs kust bereder sig 340 000 människor
att inte finnas kvar där de finns.
Vinden ska nå 48 m/s i natt, säger tjänstemannen
med den lugna röst som människan har uppfunnit
för att säga saker som inte går att säga lugnt.
Röd varning. Röd är också askans färg
när den ännu inte har svalnat.
Hedning eller jude,
du som vrider hjulet och ser mot vindsidan,
tänk på dem som fanns här i förrgår.
V. Vad åskan sade
Efter facklan röd på svettiga ansikten,
efter den frostiga tystnaden i förhandlingssalen,
efter våndan på stenhårda platser,
skriket och gråten,
fängelset och palatset och åskans genljud
över avlägsna berg:
han som var levande är nu död,
vi som var levande dör nu
med en smula tålamod.
Här finns intet vatten utan endast sten.
Sten och ingen vatten och den sandiga vägen.
Om det bara fanns vatten
och ingen sten. Om det bara fanns
ljudet av vatten.
Här i St. Louis, staden jag lämnade och aldrig lämnade,
står termometern på 19 grader,
och regnet finns i närheten. Det står så i rapporten:
regn i närheten. Regn någon annanstans.
Ett moln drar över floden utan att öppna sig,
och gräset väntar med de slappa bladen.
En gammal man i Astana lutade sig mot bordet
och sade till en annan gammal man vid hans sida:
Det är en skam att unga människor dör.
Detta är den enda predikan som hördes i går
och den predikades utan altare, utan orgel,
till en åhörare som inte hade rest sig.
I Donetsk sex. I Zaporizjzja tolv, barn ibland dem.
Räkningen förs. Räkningen förs varje morgon
av tjänstemän som har lärt sig att inte gråta.
Men i Delhi steg ett annat ljud ur asfalten:
studenterna som kallade sig kackerlackorna,
det man trampar på och som ändå finns kvar,
höll ut tills en minister lade ner sitt ämbete,
och sedan gick de hem till sina läxor.
Det var en liten sak. Det var ett stänk mot ett berg.
Men jag hörde det som torkan hör det första
avlägsna knastret ovanför bergen.
Datta. Dayadhvam. Damyata.
Ge. Känn medlidande. Behärska er.
Vad har vi givit? Två skopande plan
över Bordeaux, en handfull vatten mot en världsbrand.
Vad har vi ömkat? Det vi hann se på skärmen.
Vad har vi behärskat? Ingenting, ingenting,
båten svarade glatt på handen som var van vid segel och åra,
men ingen hand låg på rodret.
Jag satt vid stranden
och metade, med den torra slätten bakom mig.
Ska jag åtminstone få ordning på mina länder?
Dessa fragment har jag stöttat mot mina ruiner.
Fred. Fred. Fred.