Min broder, du som sitter med tidningen,
du som viker den utländska tidningen
som prästen viker sitt vita tygstycke,
lägg ner den ett ögonblick.
Lyssna på din syster som talar.
Munnen som talar till dig
är inte tryckt av någon maskin,
den är gjord av kött,
och den är torr.
Här i Gulu är det 22 grader
och himlen hänger som ett smutsigt lakan
över mangoträdets huvud.
Molnen går tunga och fulla,
de går och går över oss
som en kvinna som bär vattenkrukan
och aldrig ställer ner den.
De regnar inte.
De bara går.
Broder, i Karamoja har 19 människor
lagt sig ner i skuggan och inte rest sig igen.
De dödades inte av spjut.
De dödades inte av kula.
De dödades av ingenting alls,
av frånvaron av gröt,
av den långa tystnaden i magen
som ingen hör på andra sidan havet.
Nu kommer lastbilarna med säckar,
nu delar regeringen ut majs och bönor,
och vi säger tack, vi säger tack så mycket,
vi böjer nacken som seden bjuder.
Men magen har ett minne, broder.
Magen minns längre än ministern.
Bakom dessa 19 står 1,5 miljoner
som ännu inte har lagt sig ner
men som räknar dagarna
på samma sätt som en gammal man
räknar sina återstående tänder.
Din tidning skrev om det på sidan elva.
Elden skrev de om på sidan ett.
Jag hånar inte elden.
Hör mig rätt, broder, jag hånar inte elden.
I Frankrike och Spanien brinner skogen,
över 300 000 människor har lämnat sina hus,
en borgmästare säger att lågorna står
14 kilometer från staden Bordeaux,
och en volontär som arbetat i flera dygn
säger de fyra ord som jag känner igen
i min egen kropp:
allt är bara grått.
Ja. Allt är bara grått.
Det säger vi också här,
när skörden torkat på roten
och damm ligger som mjöl över barnens ögonfransar.
Men se vad de vises folk kan göra!
Elden i Frankrike blev så stor
att den födde sina egna moln,
och innan molnet ens hade slocknat
hade de lärde männen gett det ett namn på latin.
Ett långt namn. Ett vackert namn.
De skrev det i tidningen med stora bokstäver
och alla lärde sig att uttala det.
Presidenten steg ur sin bil bland askan
och lovade att bygga en annan sorts skog.
De har gripit 162 människor
som misstänks ha tänt på.
Så gör man när man är ett folk som räknas:
man ger olyckan ett namn,
man ger den en skyldig,
man ger den en plan för nästa gång.
Vår torka har inget latinskt namn.
Vår torka har ingen gripen,
ingen plan, ingen minister vid vägkanten.
Den kommer som en svärmor
och sätter sig i huset utan att hälsa.
Broder, jag läste också det andra i din tidning.
I Glasgow har de öppnat sina lekar.
Solen har gått ner över imperiet, skriver de själva,
och ändå står festen kvar,
ändå springer de för samma gamla band,
ändå delar de ut medaljer i drottningens skugga.
Solen går ner, men huset står kvar,
och vi som bodde i källaren
har fått en inbjudan till trappan.
Vi tackar. Vi springer också.
Min brorson springer varje morgon,
6 kilometer till borrhålet och 6 kilometer hem,
med dunken på huvudet.
Ingen hänger något om hans hals.
Och Tchad har gått ur domstolen i Haag.
De säger det rakt ut, utan att rodna:
Amerika bad oss tänka om.
Så var det med den saken, broder.
Domstolen som skulle döma de stora
tömdes av de största,
och vi som skulle skyddas
står kvar på gården
med vår sak i händerna
som en kvinna med ett brev
till en adress som har rivits.
Men hör nu, för här kommer det jag ville säga.
I Chile grep de en gammal man i veckan.
Han hade gömt sig länge, länge.
År 1973 tog soldaterna en sångare,
de tog Víctor Jara till en idrottsarena,
de gjorde det de gjorde med hans händer,
och sedan sköt de honom
för att sången skulle sluta.
Sången slutade inte.
Det tog 53 år, broder,
53 år av att gömma sig i sitt eget land,
och till slut kom handbojan ändå.
Skriv upp det på hyddans vägg:
soldaten är snabb, men sången är seg.
Sången är segare än soldaten.
Den som mördar en sångare
begraver ett frö.
I Bunia har de som bär de sjuka lagt ner sina bårar.
Ebola går genom husen igen,
de döda blir fler varje dag,
och de som tvättar de smittade händerna
strejkar därför att ingen betalat dem.
Så ser modet ut när det svälter:
det är fortfarande mod, det har bara tomma fickor.
Och i Zimbabwe, säger tidningen,
talar nu doktorn genom telefonen
till byar som ligger en dagsvandring bort.
En röst i en liten svart sten.
Min mormor hade skrattat.
Sedan hade hon lyssnat.
Sedan hade hon frågat rösten om sina knän.
Se, broder, det är detta jag menar.
Vi vill inte ha era gamla saker.
Vi vill inte heller vara ert museum.
Vi vill ha rösten i stenen
och gröten i grytan,
och vi vill bli räknade
med samma bokstäver
som ni räknar er egen skog.
Molnen står kvar över Gulu.
De är fortfarande tunga.
De regnar fortfarande inte.
Sorghumen står och väntar med böjt huvud
som en skolflicka som glömt sin läxa.
Lägg ner tidningen nu, min broder.
Gå ut på gården och se upp.
Om regnet kommer, kommer det ikväll.
Om det inte kommer,
kommer lastbilarna igen,
och vi böjer nacken igen,
och vi säger tack igen.
Men innan du somnar,
gör mig en enda tjänst:
ge hungern ett namn.
Ett långt namn, ett vackert namn,
gärna på latin om det hjälper,
skriv det med stora bokstäver
på sidan ett.
Det som har ett namn kan räknas.
Det som räknas kan man sörja.
Och det man sörjer
låter man inte hända två gånger.
