Morgonen över Rungsted är av det slag som inte lovar någonting: 19 grader, en halvklar himmel, och Sundet ligger så stilla att man kunde tro att det tänkte efter. Jag har lärt mig att misstro sådana morgnar. De är för väluppfostrade. Det är i deras sällskap man får de underrättelser som kräver att man sätter sig ner.
Från Kenya kommer bud att 15 elefanter har dött i Amboseli under den senaste månaden. Man har funnit spår av ett giftigt ämne i flera av kropparna, och myndigheterna undersöker saken. Det står inte mer än så i telegrammet, men jag känner igen platsen och jag känner igen tystnaden efteråt. Jag bodde på en farm vid foten av Ngongbergen i 17 år, och under de åren lärde jag mig att en elefant är den enda varelse på slätten som rör sig som om den redan visste hur historien slutar. Den har ingen brådska, ty den har inga illusioner.
Det som skiljer den från oss är inte minnet, som man brukar påstå, utan att den saknar möjlighet att berätta. En människa som dör efterlämnar åtminstone en version av sig själv. Elefanten efterlämnar en kropp i gräset och en undersökning. Därför måste någon annan ta på sig uppdraget, och det är på det viset historier alltid har kommit till: någon dör utan röst, och någon annan blir kvar med skyldigheten att tala.
Under tiden brinner Europa, och Europa har många röster. I Frankrike kämpar man mot landets största skogsbrand på över 70 år, i Spanien väntar tusentals evakuerade fortfarande på att få återvända till hus som kanske inte längre finns. Regeringen i Madrid säger sig se ljus i tunneln. Det är ett besynnerligt uttryck att välja när det man ser är eld.
Men den detalj jag inte kan lägga ifrån mig är denna: av de 162 personer som misstänks ha anlagt bränder i Frankrike är en av dem en 18-årig frivillig brandman, som skall ha erkänt att han tände sin eld med hjälp av en bensindunk. Där har vi hela berättelsen, färdig, ingenting behöver tilläggas. Ynglingen som svurit att släcka och som tänder, väktaren som är rovdjuret, den som älskar branden så högt att han måste framkalla den för att få rädda världen från den. Sådana gestalter har jag mött förr, men jag har alltid trott att jag hittade på dem. Det är ödmjukande att upptäcka att verkligheten är en flitigare författare än jag, och att den arbetar utan hänsyn till smak.
Nära Bordeaux går elden mot vingårdarna, och man talar om att röken kan sätta sin smak i årets vin. Det finns människor som anser att detta är en mindre olycka bredvid de brunna husen, och de har rätt i allt utom i en sak. Ett vin är ett år som har lärt sig tala. Öppnar man en flaska 15 år senare talar den om just den sommaren, om regnet i juni och om värmen i augusti. Nu kommer det att finnas ett årgångsvin som berättar om elden, och det kommer att göra det långt efter att tidningarna har tystnat. Landskapet för bok över oss, även när vi inte för bok över det.
Törsten är den äldsta av alla historier och den enda som aldrig har behövt någon utsmyckning. I lägren i Tchad sitter människor som har flytt kriget i Sudan och som nu strider mot vattenbristen i stället för mot soldaterna. De har lämnat det som brann och funnit det som är torrt. Samma dag läser jag att man i södra Sverige riskerar vattenbrist, och att miljoner liter dricksvatten ändå spolas bort i toaletterna, medan kommunerna vänligt uppmanar sina invånare att stänga kranen när de borstar tänderna.
Jag har ingen lust att predika, ty predikan är den lataste av litterära former. Jag konstaterar endast att världen tycks ha delats upp i dem som mäter vattnet i dunkar och dem som mäter det i tandborstningar, och att avståndet dem emellan inte är geografiskt utan berättartekniskt. Man kan inte sakna det man aldrig har fått lov att föreställa sig.
Från Uganda kommer ett gott besked, och de är sällsynta nog att man bör dröja vid dem: landet är fritt från ebola, den sista patienten skrevs ut i mitten av juni. Men i grannlandet Kongo fortsätter viruset, och antalet bekräftade fall har uppgått till 3 262. Så ser en gräns ut när den är som mest ärlig. På ena sidan tar historien slut och man får fira. På andra sidan fortsätter den, med samma personer, samma feber, samma nätter, och ingen har ännu skrivit den sista meningen. Det är inte en fråga om rättvisa. Det är en fråga om var kartritaren råkade dra sitt streck.
I den sörmländska skärgården drar man upp tusentals svartmunnade smörbultar ur Östersjön. Fisken är inte hemmahörande där, den kom med barlastvattnet från främmande hav, och nu käkar den upp de fiskar som var här före den. Man har inlett vad man kallar reduktionsfiske, vilket är ett ord av det slag som är uppfunnet för att man skall slippa säga vad man gör.
Jag har alltid intresserat mig för gästen. En gäst som anländer utan inbjudan och äter av värdens skafferi är inte en skurk, han är en gäst, och skulden ligger sällan hos den hungrige. Någon öppnade dörren. Någon förde skeppet över havet med sitt barlastvatten, någon fann det billigare att inte fråga vad som följde med. Sedan kommer förvåningen, och den kommer alltid, och den är alltid uppriktig.
Till sist ett ord om FIFA, som vill sälja andelar i världsmästerskapet i fotboll för uppemot 20 miljarder dollar till ett konsortium av investerare, till stor vrede från Uefa som anklagar dem för att sälja fotbollen. Det är den enda av dagens nyheter som får mig att le, ty den är så gammal. Man säljer det man inte äger. Elden ägde ingen, elefanten ägde ingen, vattnet ägde ingen, och nu skall spelet på gräset, som fanns långt innan någon hade en förening att förvalta det i, förvandlas till en post i en huvudbok. Aristokratins fördärv var att den trodde sig äga jorden. Den nya tidens fördärv är att den tror sig kunna äga glädjen.
Solen går ner över Sundet nu, och den gör det med den danska sommarens fullständiga brist på dramatik. Någonstans i Amboseli ligger 15 elefanter i det höga gräset, och en veterinär tar prover, och en tjänsteman skriver en rapport som mycket få kommer att läsa. Det är inte en sorg som kan lindras. Men den kan bäras, och det finns bara ett sätt att bära den: man sätter in den i en berättelse, och man ser till att berättelsen är sann.