Vapen och män har jag sjungit förut, och en stad som brann
medan en son bar sin far på sin rygg genom gnistorna undan.
Nu sjunger jag andra: de vapenlösa, de utan namn,
de som ej fördes av gudar utan av rykte och hunger
ned till ett vatten som aldrig har frågat vem någon är.
Musa, påminn mig om orsaken. Ty det är alltid densamma.
Aldrig en enda gång i de hundraden släkten jag skådat
har någon lämnat sitt hus utan att först ha förlorat det.
Nedanför Marockos kust, där två världsdelar nästan berör
varandra som två utsträckta händer vilka aldrig får mötas,
låg det ett sund. Och ett rykte gick ut. Så börjar allt ont:
inte med härar, med rykten. En dom som blev vridd i berättandet,
smugglare vilka fick sanning att smaka av löfte och hem.
Och de kom. Femtio tusen och mer. De kom nedför gatorna,
kom över taggtråd, kom simmande, unga och gamla på samma
smala remsa av sand som en kejsare aldrig har ägt.
57 av dem nådde ej fram. Havet tog dem.
Skriv detta tal i din vaxtavla, du som skall läsa mig sedan:
57. Ty det är lättare räknat än sörjt.
Innan ett dygn hade runnit var 48 000 tillbaka.
Vänd om, sade myndigheten, och de vände om. Det är allt.
En ung man sade till en som skrev ned det: jag vet inte varför
jag gick över gränsen. Det vi gör här är varken gott eller ljuvt.
Hör hur han talar! Han talar som Aeneas vid Karthagos murar,
som varje man har talat sen dagen då murarna föll.
Han vet inte varför. Det visste ej heller min hjälte.
Ödet är namnet vi ger åt det vi ej kunde välja.
Och över honom förhandlade riken: den ene lade skulden
tungt på en granne, den andre drog upp sina bommar mot söder,
70 blev gripna för branden och stenarna, och för den saks skull
skall någon skriva att ordningen segrade. Ordningen segrar
alltid. Det är just därför den sällan behöver bli rättvis.
Vänd nu ditt öga mot öster, min Musa, mot floden och staden
där de om natten för andra gång inom två dygn
hörde det ljud som en ballistisk pil gör när den faller.
Nio låg döda när morgonen kom, och ett 20-tal sårade,
och i ett hus som till hälften rasat samman tog elden fast,
och de därinne var kvar, och det fanns ingen gud som steg ned.
Detta är sanningen om min Aeneid, som jag nu bekänner:
jag lät en stad brinna för att en annan skulle bli byggd.
Jag gav elden en mening. Förlåt mig det, ni som är kvar
under det trapphus där rök står som pelare rakt upp mot gryningen.
Ingen har lovat er Rom. Ni blev inte offrade för något.
Söderut, i det land där olivträd står kvar i askan,
lade sig krigarna ned med sitt järn för en plan skriven på papper,
15 punkter, en fred som blev utropad framför kamerorna.
Timmar därefter föll bomber igen över samma kvarter,
och de som räknade döda fick börja på nytt med sitt räknande.
Så är det alltid när freden blir sluten av dem som ej blöder.
Latinerna svor också ed. Sedan slog de ihjäl varandra
och jag lät Juno bära hela skulden. Det var bekvämt.
Nu skall jag sjunga om jorden. Det är min andra sång,
den som jag skrev om bikuporna, plogen och vinets tid.
Bränder går fram över Europa som boskap i panik.
Vid en grekisk vik gick 500 människor ned emot båtarna,
de flesta främlingar, resande, fångade mellan lågan och strandkanten,
räddade sjövägen, ty vägen på land var ej längre en väg.
I Frankrike härjade den värsta branden på årtionden,
och man fann sedan att lagen om röjning kring husen ej följts:
50 meter skulle stå fria av ris och av torrt.
Ingen hade röjt. Ingen tror på elden förrän den kommer.
Och den som är satt att tala för alla folk i vår tid
sade att värmen skall stiga i nästan varenda landsände
under de månader som nu kommer, till oktobers slut,
och han kallade strömmen i havet en eld lagd på en eld.
Jag skrev en gång om ett år då solen bar sorg efter Caesar
och gömde sitt huvud i rost och lät natten bli oändlig.
Det var en bild. Jag var poet, jag fick göra sådant.
Men ni har mätt det. Ni har siffror. Och ändå står ni stilla.
Låt mig få vila en stund i det milda. I norr har man beslutat
att vargarna åter får bli några fler än man nyss ville tåla:
från 170 höjdes talet till 220 djur,
sedan en samling av folk söderut hade klandrat beslutet.
Hör hur ett rike i tystnad förhandlar om lodjur och ulv
som vore fruktan ett tal man kan sätta i tabellernas kolumn.
Det är inte oädelt. Herden gör så. Herden har alltid
räknat sin hjord innan mörkret, och räknat den åter i gryningen.
Och i det kalla havet i norr, där ett slagskepp gick under
när det gick på en mina, år 1941,
och 271 män följde sitt fartyg mot bottnen,
har man nu börjat att tömma dess tankar på oljan som läcker:
60 000 liter är uppe, långsamt, i sommar.
Palinurus, min styrman, som föll ifrån akterns roder
och drev in mot land och blev dräpt av folket vid stranden.
Jag lät hans skugga få bönfalla om en grav och en gravskrift.
Här har ett skepp legat 85 år under vattnet
och blött. Så länge blöder en död. Det visste jag inte.
Till sist ett tecken från himlen, och tecken är alltid mitt ämne.
En järnbit som människor sänt upp mot stjärnorna nyligen
har tappat sin kurs och skall falla mot månen inom kort,
med 8 700 kilometer i timmen slår den ned
och skall slå upp en krater, ett moln av grus och av damm.
Och varje vecka faller ett ton av det ni har sänt upp
åter mot åkrar och tak och de platser där bilarna står.
Augurerna i min stad läste tecken ur fåglars flykt.
Ni läser era ur skrot. Skillnaden är mindre än ni tror.
Ni har blott detta framför er: ni vet vad ni har kastat.
Ni vet varenda vikt, varje bana, varje sekund.
Det gör er inte till gudar. Det gör er till dem som har vetat.
Här i Mantua, i den dis som ligger över floden om kvällen,
vet jag ej vad termometern skulle ha visat i dag.
Ingen har mätt åt mig. Det är gott. Låt mig då säga blott detta:
himlen står tung över slätten, och luften är stilla som vaxet,
och någonstans söder om oss driver röken från ett annat land.
Sjung, Musa, till slut om de 48 000
som gick över vattnet och vände tillbaka på samma dygn.
Om dem finns intet epos. De grundade ingenting.
De bar inga fäder på ryggen, de hade inga gudabilder,
ingen skall bygga en stad av det som de gick igenom.
Ändå gick de. Ändå kom de. Ändå försökte de.
Och det är därför jag sjunger. Ty ödet är inte att lyckas.
Ödet är detta: att gå ned mot vattnet ännu en gång.