Det regnar över Algutsboda. Termometern på knuten visar 12 grader denna augustimorgon, och skurarna går fram över skogen i tunga drag, som om himlen hade brådska att bli av med sitt vatten. Enbuskarna dricker. Stengärdsgårdarna står svarta och blanka. Den som brukar jorden ser upp mot molnen och tycker att det är väl beställt, och den som minns något äldre tänker att så såg det ut också de somrar då folket gick härifrån.
Några mil bort är det inte vått. De som mäter och räknar åt riket har sänt ut varning för skogsbrand över norra Götaland, över stora delar av Svealand och över de sydostligaste bygderna i Norrland. Mycket stor till extremt stor risk, heter det i deras språk, som är torrt även när det talar om torka. Det är en märkvärdig sak med ett land: samma dag kan regnet stå som en vägg över en socken och elden ligga och vänta i mossan i nästa. Människan bor alltid i det ena eller det andra, aldrig i medeltalet.
Långt söderut, vid det smala näs där Afrika stöter emot Europa, ligger en stad som heter Ceuta. Den är spansk mark på afrikansk jord, en rest av gamla kungars äganderätt, och till den staden kom i veckan 60 000 människor. De kom över stängslet, de kom över vattnet, de kom om natten och de kom i dagsljus, och när räkningen var gjord hade minst 67 av dem inte kommit fram alls. De ligger nu i statistiken över dem som ville byta liv och fick byta det mot ingenting. Spanien har lagt ut en flytande spärr i vattnet för att stänga vägen. Nästan alla de övriga har redan gått tillbaka över gränsen till Marocko, dit de kom ifrån.
I denna socken vet man vad det vill säga att gå. Härifrån gick fattigfolk i tusental över havet under förra seklet, och över en miljon svenskar följde efter under de årtionden som kom. De reste inte för äventyrets skull. De reste därför att jorden var mager och magarna många, därför att den som ingenting ägde inte fick tala på tinget, och därför att det fanns ett rykte om ett land där en dagsverkskarl kunde bli sin egen. De hade sina döda med sig på vägen också. Barn som lades i havet i ett hopsytt segeldukstycke, medan skeppet gick vidare för samma vind som förde de levande framåt.
Ingen frågade dem om de var inbjudna.
Nu frågar man. I Ceuta samlades det på lördagskvällen folk med fanor på ett torg, och en man som blivit ryktbar genom att tala i en apparat fick tillstånd att tala också där. Han talade om dem som kommit. Mot honom stod hundratals andra, som ville säga att en människa som simmar mot en strand är en människa. På tisdag ska Europas inrikesministrar sitta i hast omkring ett bord och söka enas, och redan innan de satt sig har Spanien kallat sina bundsförvanter själviska. Det är ett gammalt bekymmer: alla vill äga stranden, ingen vill äga den som ligger uppspolad på den.
I Tyskland kallar de sitt beslut att aldrig regera tillsammans med det yttersta högerpartiet för en brandvägg. Det är ett ord de lånat från byggmästarna, den tjocka muren mellan två hus som ska hindra elden att gå vidare. Nu rapporteras att partiet kan bli det största i öster till hösten, och att kanslerns eget parti är kluvet i frågan om muren ska stå kvar. Det är samma dag som SMHI varnar för att skogen kan ta eld. Den som vill kan förundras över att språket är så snålt att samma ord får duga åt två slags brasor.
Men i Sörmland hände denna vecka något som ingen kallade nyhet av första rang. Den 20 juli började nio nya poliser sin tjänst där. En av dem heter Milad Oskani. Han kom till Sverige som flykting 2015, från Syrien, och han är nu 29 år gammal och bär uniform i ett land som hans farfar aldrig såg på karta. Det är roligare än jag hade väntat mig, säger han, jag trivs jättebra.
Där står hela utvandringens historia hoprullad till 11 år. I Amerika tog det tre släktled innan svenskbarnen satt i sheriffens hus och i delstatens församling, och innan dess hånades de för sin gröt, sitt tungomål och sin lukt av fattigdom. Det stod i tidningarna där borta att de var råa och opålitliga. Nu bär en pojke från Aleppo bricka i Sörmland och tycker att arbetet är roligare än väntat. Man kan hålla mycket för sant om folkvandringar, men detta är det enda som med säkerhet är bevisat: den som får stanna blir till slut en av de bofasta.
Och varför gå? Fråga jorden. I Italien sätts nästan alla stora städer i högsta beredskap för en ny värmebölja, Rom och Milano och Neapel, med temperaturer över 30 grader och myndigheter som varnar för att vädret sannolikt kommer att skada dem som är svaga. I Ungern måste landets enda kärnkraftverk stängas därför att Donau sjunkit till lägsta uppmätta vattenstånd och floden inte längre orkar kyla reaktorerna. En flod som blivit för klen för att bära ett rike.
Fråga sedan krigen. Över Kyiv föll ryska missiler i natt och nio människor dog, och presidenten säger att av alla de ballistiska sköt de ned en enda. I Moskva gick en sprängladdning av i en restaurang och tre människor dog, en vakt, en gäst och den kvinna som bar laddningen in. Och i Ryssland finns en ung man vid namn Artyom Vovtjenko, som fördes tillbaka dit av amerikanska myndigheter, sattes i fängelse och rymde därför att valet stod mellan många år i cell och en snar död vid en front han inte trodde på. Han valde att gå. Han är då i sällskap med Karl Oskars och Kristinas hela vandrande folk, och med dem som simmade mot Ceuta, och med de 67.
Hemma i riket tvistar man samtidigt om vinden. Alla partier utom ett vill behålla det statliga stödet till de kommuner som låter resa vindkraftverk på sin mark, och stödet ser ut att bli kvar oavsett hur valet faller ut. Det är en gammal fråga i ny dräkt, och den lyder alltid likadant: ska bygden få något tillbaka av det som tas ur bygden? Skogen har körts härifrån i hundra år, malmen har körts, ungdomen har körts. Om nu också luften över mossarna ska bära avkastning, då må gärna en del av den stanna i socknen.
Det regnar över Algutsboda. Skurarna går fram och drar bort, och i kväll kommer stenarna att ånga. Vid ett stängsel långt söderut står i detta ögonblick en människa och mäter höjden med ögonen och räknar sina steg mot ett land som ännu inte vill ha henne. Vi som bor här har haft henne i vår egen släkt. Det är inte längesedan. Det är aldrig längesedan.