Jag kom tillbaka till Khartoum i går kväll, och det första jag mötte var inte en människa utan värmen. Den stod kvar i gatorna långt efter att solen gått ner, tung som en filt någon lagt över staden medan den sov. I dag visar termometern 40 grader och himlen är utan ett enda moln, blank som ett öga som vägrar blinka. Ni som bor i länder där regnet kommer av sig självt förstår inte vad en sådan himmel gör med en man. Den tömmer honom. Den gör honom till en kruka som väntar.
Vid flodstranden, där Blå Nilen och Vita Nilen möts som två bröder vilka inte längre talar med varandra, satt de gamla männen på sina mattor och lyssnade på radio. De lyssnade på nyheter från norr. De lyssnar alltid på nyheter från norr, ty i deras värld finns bara två väderstreck: där vi är, och dit man reser.
Och norr, i dessa dagar, är ett litet spanskt stycke land på Afrikas kust som heter Ceuta.
Runt 40 000 människor tog sig in där i förra veckan, säger Marockos inrikesdepartement. De kom över gränsen, de kom simmande, de kom med vattnet upp till halsen och telefonen ovanför huvudet som en fackla. Marocko medger elva döda. Spanien säger över 70. Så räknar man alltid: den som stänger dörren räknar lågt, den som öppnar den räknar högt, och havet räknar inte alls. Havet är den enda ärliga bokföraren, och det för sina räkenskaper på ett språk ingen av oss lärt sig läsa.
Jag känner den där resan. Inte i mina fötter, men i mitt blod. Jag har suttit i ett rum i London och sett regnet falla på en gata där ingen visste mitt namn, och jag har trott att jag var på väg mot något som hette framtiden. Vi kallade det utbildning. Vi kallade det arbete. Vi sade att vi skulle komma tillbaka, och några av oss gjorde det, och det är dem ni bör frukta mest: de som kommer tillbaka. En man som rest norrut och återvänt bär två ansikten under samma hud, och när han talar hör man alltid en annan röst någonstans bakom hans egen.
Youssef, säger tidningarna att en av dem hette, som såg sin chans att ta tillbaka ett liv han förlorat sju år tidigare. Sju år. Det är precis den tid det tar för en man att glömma vem han var innan han började längta.
Nu strömmar politikerna till Ceuta i stället, de med hårda ansikten och mjuka händer, och kräver att alla ska skickas hem. Marocko skyller alltihop på desinformation och på rykten i sociala medier, som om tiotusen människor kastar sig i vattnet därför att de läst något på en skärm. Nej. Man simmar inte för ett rykte. Man simmar för att marken bakom en har blivit outhärdlig. Ett rykte är bara det ord som säger till en förtvivlad man vilken natt han ska ge sig av.
År 2015 tog Europa emot flyktingar och kallade det för sin heder. Elva år senare låter det annorlunda, och de som stod i utkanten står nu i mitten och bestämmer tonen. Det förvånar mig inte. Jag har levt länge nog för att veta att ingen dörr är öppen av naturen. Den hålls öppen av någon, och den handen blir trött.
Men låt mig inte tala som om olyckan bara vore Europas att fördela. I går slog en drönare från vår egen armé ner över en domstolsbyggnad i Darfur och dödade 35 människor, säger en människorättsorganisation. En domstol. Platsen dit man går när man har blivit orättvist behandlad och tror att det finns ett rum där någon ska lyssna. Vi behöver inte européer för att döda oss. Det klarar vi själva, med maskiner köpta för pengar vi inte har, i ett krig vars namn de gamla männen vid floden inte längre orkar uttala. De säger bara "situationen", som man talar om ett väder som aldrig går över.
Radion berättade också att den amerikanske presidenten ställt in sitt stora anfall mot Iran och att samtal ska inledas i dag. Oljepriset sjönk med nästan 6 procent. Jag satt och tänkte på det där en lång stund. Att ett folks andrum kan mätas i vad ett fat råolja kostar på en marknad i en stad de aldrig sett. Barmhärtigheten har fått en kurs, och den noteras dagligen.
I väst brinner det. I staden Spokane i nordvästra Amerika har 60 000 människor lämnat sina hem och över 600 byggnader är borta. I Grekland kolliderade två helikoptrar som släckte skogsbränder, och de två männen som satt i dem kom aldrig ner igen på det sätt de tänkt sig. Så flyttar även elden norrut nu. Den har hört samma rykte som de andra.
Och floderna sjunker. I Donau, som blivit så låg att flodbädden ligger torr, fann en man benen efter en mammut: en käke, delar av betar, ett skulderblad, ett lårben. Djuret låg där hela tiden och väntade på att vattnet skulle gå bort så att någon äntligen skulle se det. Uppe i Ungern stänger de sitt enda kärnkraftverk eftersom floden inte längre räcker till för att kyla det. Vi trodde att vi byggde ovanpå naturen. Vi byggde bredvid den, och den har flyttat på sig.
Ändå ska jag berätta det som fick mig att sitta kvar vid stranden tills mörkret kom.
Långt uppe i norr, i det land som heter Sverige, längs en älv med ett namn jag inte kan uttala, reste 15 unga människor i tre dagar. De är tornedalingar och kväner, och de reste inte bort. De reste tillbaka. De for längs sin egen flod för att hitta ett språk deras far- och morföräldrar tystnade om, och en kultur som någon en gång sagt åt dem att skämmas över.
Det är den enda migration jag verkligen tror på. Rörelsen söderut i själen, tillbaka mot det man kommit ifrån, inte för att stanna där, men för att veta vad man bär.
Ty det är detta ingen berättar för den som simmar mot Ceuta: att man kan nå fram, att man kan lyckas, att man kan lära sig deras språk så väl att man drömmer på det. Och att man en morgon ändå vaknar och känner ett rum i bröstet som ingen framgång i norr kan möblera.
Nu är det natt. Värmen har lagt sig på nytt över hustaken och floden rör sig svart och långsam och alldeles likgiltig förbi staden. Den bar mammutar en gång, och kungar, och kolonialherrar, och nu bär den mig. I morgon bär den någon annan.
Jag reste norrut och jag kom tillbaka. Jag är fortfarande inte säker på vilket av de två som var resan.
