Det är 21 grader i St. Louis den här morgonen och regnet kan inte bestämma sig. Det faller en stund över Missouri, tystnar, funderar, faller igen. Min mormor hade sagt att det är ett regn som ber om ursäkt. Hon stod i sin butik i Stamps, Arkansas, med händerna i förklädet och lyssnade på vädret som andra lyssnar på skvaller, och hon lärde mig något jag har burit med mig sedan dess: att man alltid ska säga namnet på den som dött. Annars, sade hon, dör de två gånger.
Så jag har suttit här sedan gryningen med tidningarna framför mig, och jag har försökt lära mig namnen utantill. Det går inte. Det är för många.
I Venezuela har de nu räknat färdigt för i går. 6 125 människor är bekräftat döda efter jordskalven den 24 juni. I delstaten La Guaira saknas 1 400 till, vilket är ett annat ord för att någon kvinna står i en dörröppning som inte längre har något hus omkring sig och väntar. Nästan 200 byggnader föll. Jag har läst siffran flera gånger nu och jag känner hur den gör sitt arbete på mig, hur den slätar ut det den beskriver, hur den förvandlar ett hem med en säng och en kastrull och en fotografi på väggen till en post i en kolumn.
Det är så vi lär oss att bära det. Vi gör om människor till aritmetik därför att aritmetik inte gråter.
Men jag vägrar. Låt mig därför säga ett namn: Faten Ben Omar El Azizi.
Hon var ung. Hon var marockanska. Hon spelade fotboll, vilket jag tänker betyder att hon hade starka lår och ett skratt som hördes över en plan, och att hon var van vid att springa mot något. I förra veckan simmade hon mot Ceuta. Hon kom inte fram. Uppskattningsvis 50 000 människor rörde sig över den gränsen på några dygn, och när jag läser det talet ser jag inte en massa, jag ser 50 000 morgnar där någon har vaknat och räknat efter om det fanns skäl att stanna, och inte hittat något.
I gränsstaden Fnideq letar de fortfarande. En man som heter Abdellatif söker sin lillebror. Pojken är 17 år. Det är den åldern då man är säker på att världen ska öppna sig, därför att alla har sagt att den ska det.
I Bryssel talade Ursula von der Leyen samma dag om starkare gränser. Jag har inget hån till övers för henne. Ett hus måste ha dörrar, och den som förvaltar ett hus måste tänka på dörrarna. Men jag har levt länge nog för att veta vad som händer med ett samtal när det byter riktning: en stund talar man om en drunknad fotbollsspelare, och nästa stund talar man om stängsel, och sedan talar man aldrig om henne igen. Det är inte ondska. Det är bekvämlighet, som är ondskans tystare kusin.
I New Jersey dog en salvadoransk man i går natt i amerikanskt förvar. Han är den andra som dör på samma anläggning på kort tid. Tidningen har inte hans namn ännu, och den saken sitter i mig som en flisa. Jag har varit i rum där människor förvaras. Jag vet vad det gör med en människa att kallas ett ärende. Det finns ett särskilt slags ensamhet i att dö under ett tak som ingen valde åt dig, i ett land som du kom till därför att du trodde att det skulle bli lättare här.
Och på en badstrand vid Svarta havet slog en drönare ned i sanden. 7 döda, 40 skadade. Tre av de döda var barn. Jag ber er stanna där ett ögonblick, för sanden är detsamma överallt i världen: den fastnar mellan tårna, den bränner under middagen, den bärs hem i handduken och hälls ut på köksgolvet till någons förtret. Det finns ingen strand någonstans som är byggd för detta.
Man ska inte vänja sig. Jag har hört människor säga att man måste stänga av lite, annars orkar man inte. Jag begriper dem. Men den som stänger av lite stänger av helt till slut, och då har vi ett folk som kan läsa om tre döda barn på en badstrand och sedan gå och koka kaffe.
Låt mig nu vända bladet, för jag har aldrig trott att sorgen är hela sanningen. Den är bara den högljuddaste delen av den.
I Myanmar har de släppt ut ett fotografi. Aung San Suu Kyi, 81 år, sitter mitt emot en man från Röda korset. Det är första bekräftade kontakten med omvärlden på 2,5 år. Jag vet inget om hennes hjärta och jag har inga illusioner om hennes politiska år. Men jag vet vad ett ansikte är värt. Att bli sedd är den mest grundläggande av alla rättigheter, den som föregår alla andra, och i går blev en gammal kvinna som hållits osynlig sedd av ett vittne. Det är inte frihet. Det är det första steget bort från utplåning.
I Frankrike svettas de gamla i värmen, och regeringen har bett brevbärarna att knacka på. Bara knacka. Fråga om det finns vatten i huset, om fönstret står öppet, om någon har ringt. Jag vill att ni hör hur enkelt det är. Ingen budget som stjälper stater, ingen kongress, ingen lag. En människa i uniform som stannar 3 minuter längre än posten kräver. Halva världens elände skulle lösas av att någon frågade i tid.
I USA sprider sig mässlingen värre än på 35 år, därför att färre än 93 procent nu är vaccinerade. Detta är en sjukdom vi hade besegrat. Vi lade ned den, vi torkade av händerna, vi gick vidare, och medan vi gick vidare glömde vi varför vi hade gjort det. Så är det med allt vi har vunnit. Det måste vinnas igen varje generation, av människor som inte minns kriget och därför inte förstår freden.
Och i sanden utanför en tysk ö hittade byggnadsarbetare i går ett skeppsvrak. De grävde för elkablar till ett vindkraftverk och stötte på ett nederländskt träskepp från 1600- eller 1700-talet. Trehundra år har det legat där och väntat på att vi skulle behöva ström.
Jag tänker på det där vraket nu när regnet börjar igen över Missouri. Någonstans i den sanden fanns det också namn. Det fanns en man som hade en dotter, och en pojke på sitt första skepp som var stolt som bara den. Havet tog dem och tiden begravde dem, och ändå ligger de kvar, och ändå kom vi till slut och grävde, och ändå säger vi i dag att där låg de.
Det är det jag vill åt. Att vi kommer tillbaka. Att vi gräver. Att vi säger namnet.
Faten Ben Omar El Azizi. Hon spelade fotboll. Hon simmade mot ett annat liv.
Regnet håller upp. Det ska bli en varm dag.