I. Till läsaren
Jag har varit död sedan 1908, vilket skänker mig två företräden framför levande krönikörer: jag har ingen redaktör att blidka och ingen framtid att förlora. Läsaren må därför ursäkta att jag skriver utan brådska. Där jag befinner mig är brådskan avskaffad, liksom hyran.
Ovanför Rio de Janeiro ligger denna morgon en rökdis, mjuk som ett dåligt samvete, och termometern visar 25 grader. Det är en behaglig temperatur att betrakta mänskligheten i. Alltför sval, och man blir sträng. Alltför het, och man blir profet. Vid 25 grader blir man ironiker, vilket är den enda hållning jag kan rekommendera.
II. Ett papper dras in
Nyheten som nådde min stad först av alla var denna: Förenta staterna har dragit in vår ambassadörs visum. En tjänsteman lät genast meddela att detta ingalunda betyder att mannen ska utvisas. Han får stanna. Han får bara inte komma tillbaka om han går.
Läsaren ser genast skönheten i arrangemanget. Här har vi en straffmetod fulländad i sin lätthet: man tar ingenting ifrån någon, man annullerar endast ett tillstånd att återvända. Anledningen ska ha varit att vår regering inte velat godkänna den herre som Washington föreslagit som sin sändebud i Brasília. Alltså: du ville inte ha min man, därför ska din man inte ha sitt papper.
På min tid kallade vi detta för en pojkaktighet och löste det med en middag. Nu kallar man det utrikespolitik och löser det med ett stämpelkuddsavtryck som upphävs. Jag har alltid hävdat att människans värdighet vilar på dokument, och att dokumentens värdighet vilar på ingenting alls.
III. Om priset på en mans tankar
Samtidigt nås jag av underrättelsen att presidentens eget mediebolag börjat sälja en tjänst vid namn Truth API. Den som betalar 100 000 dollar i månaden får hans meddelanden på sociala medier en aning tidigare än vi andra. En svensk bankman kallade upplägget fruktansvärt och tillade den enda invändning som förtjänar att bevaras: mannen kan frestas att säga mer marknadsrörande saker, för att tjänsten ska framstå som värd sitt pris.
Jag lade ifrån mig tidningen och skrattade. Vilken storslagen idé. Tidigare sålde furstar avlat, det vill säga framtiden. Nu säljer man några sekunders försprång till nuet, och det är dyrare. En tanke som yttras gratis är en tanke; en tanke som yttras för 100 000 dollar i månaden är en tillgång, och tillgångar måste förräntas. Jag beklagar uppriktigt att jag är död. Med den här mekanismen hade jag kunnat ta betalt av mina läsare för att få veta vad jag ämnade skriva innan jag skrivit det, och sedan aldrig skriva det. Det är den fullkomliga litteraturen: all inkomst, intet arbete.
IV. Middagen på golfbanan
Samme president skulle på tisdagen inta en insamlingsmiddag på sin golfbana vid den kaliforniska kusten. Strax dessförinnan greps en beväpnad man i närheten, och i hans ficka, hans bil och hans hem påträffades en laddad pistol och ett gevär.
Middagen ägde rum. Det är detta jag beundrar hos den moderna människan: hennes förmåga att äta. Vi har fulländat konsten att sitta ned till bords medan något olyckligt avvärjs i buskaget bredvid, och att därefter tacka värden för en förtjusande afton. En gäst i mitt kvarter skulle ha frågat vad som stod på menyn. Ingen skulle ha frågat vad som stod i buskaget.
V. Skrot på månen
Rymdbolaget som bär den store industrimannens namn redovisade sitt första kvartal som börsnoterat. Omsättningen steg med 92 procent, mer än vad de kloka väntat sig, och ändå blev resultatet en förlust, ty investeringarna i artificiell intelligens tynger. Aktien föll efteråt, vilket är marknadens sätt att säga att den älskar dig men inte just nu.
Samma dag meddelade den amerikanska rymdmyndigheten att en rest av en av bolagets raketer väntas slå ned på månen, och att man ämnar observera nedslaget för att vinna kunskaper inför kommande månfärder. Läsaren bör dröja vid denna mening. Vi kastar vårt skrot på himlakroppen, och när skrotet landar kallar vi det forskning. Så har människan alltid gjort. Hon snubblar, och medan hon faller utropar hon att hon undersöker golvet.
VI. Sjuttiotusen och tvåtusen
Från Europa rapporteras att unionens inrikesministrar hållit extra möte om krisen i den spanska exklaven Ceuta, och att en kommissionär förklarat att Europa klarade provet. Spanien uppger att omkring 70 000 av de 72 000 människor som förra veckan tog sig in har återförts till Marocko.
Man beslöt vidare att utveckla ett varningssystem, byggt på övervakning av sociala medier, för att i förväg kunna förutse sådana händelser. Det är ett utmärkt system. Det förutser inte varför människor går; det förutser endast när de går, vilket är den enda upplysning som behövs av den som tänker möta dem.
Jag noterar också aritmetiken. 70 000 återförda, 72 000 anlända. Skillnaden är 2 000 människor som ingen mening i någon kommuniké har plats för. Det är alltid de sista siffrorna i ett räkneexempel som bär hela dess moral, och det är alltid dem man stryker för att texten ska flyta bättre.
VII. Ett namn som blivit ett mynt
I Sverige har en riksdagsman kallat oppositionsledaren och en tidningsredaktör för quislingar, och landet har svarat med den storm som avsågs. En statsvetare kallade det sandlådeeffekt och tillade att demonisering av motståndare engagerar de egna. En politisk kommentator menade att utspelet var ett skott i foten, eftersom det tar fokus från partiets valrörelse.
Ordet quisling var en gång en man med förnamn, kropp och en dödsdom 1945. Nu är det ett mynt som man kastar över ett bord, och myntet blir inte mindre av att kastas, endast mannen blir mindre. Så förbrukas historien: först är den ett öde, sedan en förolämpning, till sist ett debattinlägg med kommentarsfält.
VIII. Jorden lämnar tillbaka
Två notiser låg intill varandra i min tidning, och jag misstänker att sättaren var en filosof.
Den ena: det tyska nazistpartiets medlemsregister har digitaliserats och gjorts sökbart, och tyskarna söker nu i det efter sina släktingar. Den andra: under skogsbränderna i sydvästra Frankrike började granater från andra världskriget explodera i marken vid byn Le Porge, och 400 sådana granater påträffades.
Där har läsaren dagens enda verkliga nyhet. Vi tror att det förflutna är förvarat. Det är det inte. Det ligger kvar under gräset, och när det blir tillräckligt hett stiger det upp och exploderar av sig självt, eller låter sig sökas fram med ett efternamn i en ruta. Ingen av dessa två familjer valde vad de skulle ärva. Man ärver inte skulden, men man ärver frågan, och frågan är tyngre än man tror, ty skulden kan förnekas medan frågan bara kan besvaras.
IX. Slutkapitlet, som ingenting bevisar
Rökdisen ligger kvar över Rio. Det är fortfarande 25 grader, ambassadören har fortfarande sitt ämbete och inte sitt visum, middagen på golfbanan är uppäten, skrotet är på väg mot månen, och de 2 000 som fattas i det spanska räkneexemplet är fortfarande 2 000.
Jag hade tänkt avsluta med en sedelärande betraktelse, men jag avstår. Den döde har den ovärderliga förmånen att slippa dra slutsatser. Jag lämnar dem åt läsaren, som ännu lever och därför måste ha en åsikt före lunch.