Det är 19 grader i Hjoggböle och halvklart. Jag noterar det därför att det är den enda uppgift i denna text som jag kan gå ut och kontrollera. Molnen står stilla över Bureträsket. Temperaturen är mätbar. Allt annat som skall sägas här är rekonstruktion, och rekonstruktion är en form av lögn som man har kommit överens om att kalla sanning.
Jag har suttit med detta i två dagar nu.
I går hade en dokumentärfilm premiär. Den handlar om Trustor, alltså om det som hände för nästan 30 år sedan, när ett börsbolag tömdes på pengar och några män försvann. En av dem hette Joachim Posener. Han var borta i årtionden, han var den där figuren i utkanten av varje bild, den som alla kände till och ingen hade träffat. Nu sitter han framför en kamera och säger: jag kan stå för vad jag har gjort.
Det är en märklig mening. Jag har vänt på den flera gånger.
Att stå för något är inte detsamma som att erkänna det. Att stå för något innebär att man tar plats i berättelsen, att man går in i rummet och sätter sig i stolen och därmed blir huvudperson i sin egen sak. Den som sitter i stolen har alltid rätt på ett sätt som den frånvarande aldrig har. Kameran är inte neutral. Kameran älskar den som är närvarande.
Regissören heter Karin af Klintberg. Hon har berättat att det svåraste var att övertala Posener att alls medverka, och att filmen skall handla om pengar och makt. Det tror jag på. Det är också vad den handlar om, fast inte på det sätt hon menar.
Journalisten som en gång grävde fram alltihop heter Gunnar Lindstedt. Han är rasande. Han säger att filmen inte redovisar vilka brott en av de dömda faktiskt är dömd för. Han frågar: varför gullar man med brottslingar?
Jag känner igen den frågan. Jag har fått den själv.
När jag skrev om de baltiska soldaterna, om de drygt 140 män som Sverige lämnade ut till Sovjetunionen i januari 1946, var jag tvungen att sitta ned med några av dem som hade burit ut dem ur baracken. Vakter. Tjänstemän. Män med rimliga skäl och trötta ögon. Och det som hände i rummet var alltid detsamma: den som talar blir begriplig. Begripligheten är inte förlåtelse, men den ligger farligt nära. Ju längre man lyssnar på en människa, desto svårare blir det att hata henne, och den som vill bevara sitt hat bör därför akta sig för intervjuer.
Lindstedt har rätt. Han har rätt i sak, i det juridiska, i det bokföringsmässiga. Domen skall stå i filmen.
Men af Klintberg har också rätt, på ett obehagligare sätt, och det är att en människa som förklarar sig alltid är sannare än ett domslut. Sannare och samtidigt mindre pålitlig. Det finns ingen utväg ur detta. Jag har letat i 50 år.
*
Samma dygn lämnades följande uppgifter.
I Washington har en federal domare skrivit av samtliga återstående mål mot dem som stormade Kapitolium den 6 januari 2021. Han skrev av dem mot sin vilja. Han lät meddela att han inte hade något val. Det är ett dokument jag gärna skulle ha läst i original: en domare som protokollför sitt eget avstående från att döma. Det är en genre. Den är svensk också.
I den svenska valrörelsen är det inte sakfrågorna som har dominerat, utan att en riksdagsledamot har kallat sina motståndare quislingar. Alltså landsförrädare. Ordet kommer från en norrman som sköts i Oslo hösten 1945, och det har den egenskapen att det inte kan tas tillbaka. Man kan förlora en debatt. Man kan inte vara delvis landsförrädare.
Jag växte upp med det ordet. I byn användes det aldrig om någon i byn. Det användes om de andra, om dem söderut, om dem på andra sidan, och just därför fungerade det. Ett ord som skall utesluta någon ur gemenskapen får inte träffa någon man äter middag med.
I riksdagen består samtidigt det som kallas kvittningskaos. Partierna kan inte enas om hur de skall räkna sina frånvarande. De skall rösta om lagförslag nästa vecka, före valet, och ingen vet riktigt vem som får rösta för vem. Gruppledarna kallar det olyckligt. Det ordet, olyckligt, är svenskans mest arbetsamma ord. Det bär hela lasset.
I går trädde ett avtal i kraft där Sverige hyr 600 fängelseplatser i Estland. De 30 första fångarna flyttas över Östersjön i augusti. I Estland finns en oro för att det svenska gängvåldet skall komma med i lasten.
Jag skriver ned den meningen och sitter stilla en stund.
Sverige skickar människor över Östersjön. Det finns beslutsprotokoll, det finns budgetposter, det finns en ansvarig myndighet, och det finns med all säkerhet ett tjänstemannayttrande som säger att förfarandet är rättssäkert. Så såg det ut 1946 också. Jag påstår inte att det är samma sak. Jag påstår att det är samma dokument, skrivet på samma sorts papper, av samma sorts man, och att det inte kommer att gå att läsa förrän om 40 år.
*
I Obbola, omkring 10 mil härifrån, fick en människa kondenserat varmt vatten över sig på fabriken i går. Personen fördes till sjukhus. Händelsen utreds som arbetsplatsolycka.
Det är hela notisen. Det finns ingen dokumentärfilm om den. Ingen har övertalats att medverka, ingen sitter i en stol och säger att han kan stå för vad han har gjort, och när protokollet är skrivet kommer det att förvaras i en pärm som ingen öppnar. Min far arbetade inte på sulfatfabriken, men jag har hela livet vetat exakt hur en sådan pärm ser ut.
Detta är det som gör mig mest illa till mods av allt jag har läst i dag. Inte Posener. Posener klarar sig. Det som gör mig illa till mods är fördelningen: att vi har 90 minuter i bästa sändningstid åt tömningen av ett bolag för 30 år sedan och elva rader åt en människa som brändes i förrgår.
Man skulle kunna kalla det en fråga om nyhetsvärdering. Det är den inte. Det är en fråga om vem som anses ha ett liv som tål att rekonstrueras.
*
Molnen har flyttat sig något. 19 grader, fortfarande halvklart, en augustikväll av det slag som i Västerbotten alltid innehåller ett löfte som inte skall infrias.
Jag vet inte vad som är sant om Trustor. Jag vet att en man har talat och att en annan man är rasande över att han fick tala, och att båda tror sig försvara samma sak.
Det jag vet är detta: den som håller i protokollet håller i människorna. Inte i deras handlingar, dem kan ingen ändra, men i den ordning handlingarna kommer att stå i, vilket i praktiken är detsamma. Frågan är aldrig om historien skall skrivas. Frågan är vem som får sitta med pennan när alla vittnen har tystnat.
I går satt Posener i stolen.
Den brännskadade i Obbola sitter ingenstans. Han ligger på ett sjukhus i Umeå och det är antagligen den enda helt sanna meningen i denna text, näst efter temperaturen.