Sjön håller räkningen

308 kom ut ur skogen, och i Oguta började kvinnorna räkna om från början
Illustration till dagens artikel

Regnet stod och väntade över Oguta hela morgonen utan att bestämma sig. Det hängde som en grå fransad kjol långt borta vid andra stranden, och kvinnorna som gick mot marknaden tittade upp mot den och sa till varandra att det nog kommer, att det nog inte kommer, att det aldrig kommer när man behöver det och alltid kommer när tvätten hänger ute. Under tiden var det 32 grader. Luften låg still över vattnet som ett lock över en gryta som ingen vågade lyfta på.

Adaku hade sin korg på huvudet och sin dotterdotter vid handen, och hon gick långsamt, för den som bär fisk behöver inte springa. Vid det andra ståndet satt Nnenna redan och skrapade bort fjäll med tummen, och bredvid henne stod pojken som lagar radioapparater åt hela byn. Han hade en med sig. Den lät illa, som allt han lagar, men den lät.

Det var så nyheten kom till marknaden: genom en radio med skadad högtalare, mellan två kvinnor som skrapade fisk.

Soldaterna hade gått in i skogarna vid Kainji, sa rösten i radion, och de hade kommit ut igen med 308 människor. Bortförda från Niger, bortförda från Kwara, hållna någonstans under träden där ingen mor kunde nå dem. Presidenten själv hade sagt att aldrig förr hade så många kommit tillbaka på en enda dag.

Nnenna lade ifrån sig kniven.

”308”, sa hon. ”Säg det igen.”

Pojken sa det igen.

Kvinnorna på marknaden är inte dumma. De vet att en siffra i en radio är en siffra i en radio. Men de vet också vad en siffra är gjord av, för de har själva gjort en. Adaku hade fött sex och begravt två, och hon kunde ha berättat för vem som helst som frågade att 308 inte är ett tal utan 308 gånger en kvinna som suttit på en pall utanför sitt hus och inte ätit. Att det är 308 mödrar som slutat sova ordentligt. Att någon av dem, säkert flera, hade hunnit sluta hoppas innan beskedet kom, och att den skammen är sin egen sorts sorg som ingen talar om högt.

”Vad gör man”, sa Nnenna, ”när man har slutat vänta och hon kommer ändå?”

”Man lagar mat”, sa Adaku. ”Man frågar ingenting den första veckan. Man lagar mat.”

Så gick de vidare till andra saker, som marknadskvinnor gör, för sorgen får sin plats men inte hela dagen.

◆ ◆ ◆

Vattnet vid Kainji är inte vårt vatten, sa någon. Nej, sa Adaku, men vatten är vatten. Här i Oguta vet vi vad en sjö är. Vi vet att hon som bor i den är en kvinna, att hon är vacker och rik och att hon inte ger barn, och att kvinnorna som hon väljer får allt utom det enda. Vi har levt bredvid henne så länge att vi vet hur man talar med det som är stort och tyst. Man ropar inte. Man går ner till stranden och säger vad man har att säga, och sen väntar man.

Där borta, i skogarna vid den andra sjön, hade någon väntat i månader. Och sjön hade behållit dem tills hon inte gjorde det längre.

Det var mer i radion den dagen, och det mesta handlade om samma sak: människor som ger sig av och människor som inte kommer fram.

Uppe i norr, sa rösten, vid det spanska stället som ligger på Afrikas sida men inte tillhör Afrika, hade 78 000 människor gått över gränsen på kort tid. Hundra av dem hade dött under det. Flera tusen fanns kvar där inne, och nu hade männen i staden börjat gå ihop om kvällarna med käppar för att hålla vakt över sina kvarter.

Adaku sa ingenting på ett tag.

Sen sa hon: ”De där männen har också mödrar.”

”Vilka”, sa Nnenna. ”De med käpparna eller de utan?”

”Båda”, sa Adaku. ”Det är alltid båda. Det är därför det är så svårt.”

Och i Glasgow, långt uppe i norr där det är kallt även i augusti, hade unga idrottsmän från Uganda gått ut genom en dörr efter tävlingarna och inte kommit tillbaka till sitt boende. Kvinnorna skrattade, men inte elakt. De kände igen det. Varenda by här har en pojke som lovade skriva och en flicka som skulle komma hem till julen, och breven blir färre och sen upphör de och man säger till grannarna att det går bra för honom, det går mycket bra för honom, han har fått arbete.

En annan ung man hade inte kommit någonstans alls. I Kampala hade David Owori, som spelade fotboll för sitt lands landslag, försökt hindra några tjuvar från att ta hans telefon. De slog honom med gatsten. Han dog på sjukhuset. Ett helt land hade sett honom springa på en plan, och han dog för en apparat som får plats i en hand.

”En telefon”, sa Nnenna.

”En telefon”, sa Adaku.

◆ ◆ ◆

Det var också en nyhet om barn, och den var av det slag som kvinnorna vid sjön förstår bättre än de som skrivit den. Presidenten i Amerika hade satt sitt namn på ett papper som säger att kvinnor inte längre ska kunna resa dit för att föda, så att barnet blir amerikanskt bara genom att komma ut på rätt sida av havet.

Marknaden tog en stund att smälta detta.

För här vet man var ett barn hör hemma, och det har aldrig haft med papper att göra. Ett barn hör till sin mors mage och till sin fars gård och till kvinnorna som höll henne under natten och till den som gav det dess namn den åttonde dagen. Att en man med penna kan sitta på andra sidan världen och bestämma att ett nyfött barn tillhör ingenstans är en märklig sorts trolldom, och inte den goda sorten.

”De tror att det är hamnen som gör fisken”, sa Adaku.

Det fanns värre saker den dagen också, och de kom sist, som det värsta gör. I Kongo hade sjukdomen med det korta namnet passerat 4 000 fall, och de som räknar sa att den kanske höll på att ändra sig, att bli något annat än den varit. Nu skulle folk gå från dörr till dörr för att leta reda på de sjuka. Och i Moçambique, där vattnet redan varit och gått, hade hungern kommit efter, för skörden låg under leran och vägarna som maten färdas på var inte längre vägar.

Men i Nairobi, hörde de, hade tusentals människor samlats på ett fält för att lyssna till musik från Amerikas landsbygd. Cowboyhattar. Fioler. Sånger om lastbilar och trolös kärlek, sjungna av unga kenyaner som aldrig sett en prärie.

Nnenna tyckte det var det konstigaste hon hört på hela dagen.

Adaku tyckte inte det. En sång är en sång, sa hon. Vi har tagit emot främmande gudar och främmande skolor och främmande skjortor. Om vi nu också ska ta emot deras sorgsna musik får de gärna ge oss den, för de har mer sorg än de behöver och vi kan alltid använda mer musik.

Sen kom regnet trots allt, sent på eftermiddagen, kort och hårt, och alla drog in sina korgar under taken och stod tätt intill varandra och väntade tills det var över. Det tog inte lång tid. Vattnet gick av gatan ner mot sjön, som det alltid gör, och sjön tog emot det utan att säga något.

Hon säger aldrig något. Hon bara håller räkningen.

◆ ◆ ◆
0

Källor

Dagens röst

Flora Nwapa

Flora Nwapa (1931–1993)

En nigeriansk författare och Afrikas första publicerade kvinnliga romanförfattare. Hennes Efuru och andra romaner skildrar igbokvinnors liv med folklig berättarglädje och feministisk medvetenhet.

Önska en författare

Vilken röst saknar du? Föreslå en författare du vill se tolka morgondagens nyheter.

Utmärkt smak. Vi noterar önskemålet med tillbörlig respekt.