Grävandet
Regnskurar i närheten, står det,
och det stämmer: himlen över Castledawson
kan inte bestämma sig,
15 grader och ett ljus
som byter sida mitt i meningen.
Jag står vid fönstret som min far stod
och hör spaden gå i det våta landet,
det där ljudet av järn mot rot
som är hela min barndom.
Under mig ligger mossen och håller
sitt kalla arkiv: en skosula, en hasselkäpp,
ett ansikte som legat tvåtusen år
och fortfarande har skäggstrå kvar.
Jag har alltid vetat detta,
och det är det enda jag vet säkert:
jorden glömmer ingenting.
Den väntar bara på att bli öppnad.
En grav för 112
I dag öppnades den.
Efter nästan tre år grävdes de fram
och lades i rad, 112 ur samma släkt,
44 av dem barn.
Ett bostadskvarter i Gaza stad
jämnades med marken i november 2023,
och sedan dess har familjen legat
i sitt eget hus, under sitt eget hus,
tills betongen gick att flytta.
Räkna med mig, långsamt,
som man räknar potatis i en hink:
en morbror, en kusin, en flicka
som skulle ha fyllt något i höst,
en gammal man som mindes olivträden
innan de blev kartrutor.
Det är ingen statistik.
Det är en släkttavla som lagts ner i ett dike.
Vi hade våra egna gravar hemma,
mindre, utspridda, lika oförlåtliga,
och jag skrev om dem tills orden blev torv
och torven blev bränsle och elden blev vana.
Men 112.
Ingen strof rymmer det talet.
Man kan bara ställa det på bordet
och låta det ligga där som en sten.
Kiev, i timmarna före ljuset
Samma natt, långt norrut,
faller robotarna över Kiev
och minst tre människor blir kvar i gruset.
En av dem var ett barn.
Tidigare i veckan sköt de
24 ballistiska robotar mot staden.
Inte en enda togs ner.
Det är inte krigets ondska som skrämmer mest,
det är dess bokföring:
luftvärnet tar slut som mjölken tar slut,
som tålamodet, som sommaren.
I Odessa skjuts en fotbollsmatch upp.
Arenan fick sin träff i fredags,
två skadade, en kvinna hjälpt på plats,
en man körd till sjukhus.
Gräset ligger kvar och väntar på elva man.
Det finns något nästan outhärdligt
i ett folk som ändå gör upp ett spelschema.
Klassrummet
En pojke gick till skolan i Thailand.
Han sköt sina morföräldrar först,
sedan fem lärare, sedan sig själv.
Han var 14 år.
En elev berättar efteråt
att hon stod rakt framför sin lärare
när skottet kom,
och att hon i den sekunden
bara tänkte på sin mor.
Jag har suttit i ett klassrum på landet
med kritdamm som dansade i solstrimman.
Läraren var en kvinna med kalla händer
som lärde mig alfabetet baklänges och framlänges.
Det rummet borde vara det tryggaste i världen.
Det är det inte längre någonstans.
Vad torkan lyfter fram
Donau sjunker i hettan
och lämnar tillbaka sina tyska skrov,
sänkta i ett krig som skulle vara slut,
plåtkanter som nu står i vägen för dagens trafik.
De döda är alltid i vägen.
I Indonesien reser sig en hel by
ur en dammsjö som drar sig undan,
tak för tak, gata för gata,
som en tanke man trodde sig kvitt.
Puerto Rico ransonerar vatten
för mer än 180 000 hushåll.
Tyskland räknar sin majs och sina pråmar.
I Skåne ber de folk spara varje liter.
Det är samma sommar överallt:
den som tar sitt vatten tillbaka
och visar oss vad vi lade på botten
när vi trodde att botten var glömska.
Gränsen
Spanien inför kontroller mot Italien.
Italien har redan kontroller mot Spanien.
78 000 människor gick över mot Ceuta
och nu ritar Europa nya streck
i sin egen jord, med linjal, i sommarvärmen.
Jag växte upp med en gräns
20 minuter från köksdörren,
en linje dragen tvärs över ett kärr
som ingen ko någonsin respekterade.
Man lärde sig tidigt vilka ord man sa vid vägspärren
och vilka man sparade till köket.
I Marocko dömdes sju taxichaufförer
för att ha kört människor mot den gränsen.
Upp till 6 månaders fängelse för en biltur.
Fråga vilken bonde som helst här
vad han tycker om en linje
som förvandlar körandet till ett brott
och grannen till ett ärende.
Sudan
Åtta miljoner barn utan skola.
Nära tre fjärdedelar av skolorna skadade.
FN kallar det en hel generations framtid
och orden är riktiga men för vida,
som en rock man ärvt av en död farbror.
Ta i stället ett enda barn:
en penna, ett block med regnfläckar,
en hand som lär sig hålla i något
som varken är en hink eller ett vapen.
Multiplicera sedan, om du orkar,
och lägg resultatet bredvid stenen på bordet.
Örnen
I Serbien lyfte en örn ur sitt bo
och var bortförd samma vecka,
förd österut, hållen mot lösen
som vilken människa som helst.
Nu är han fri igen, släppt över samma dalgång,
och jag vet inte varför det är just detta
jag berättar vid kvällsbordet
och inte de andra 112.
Kanske för att det finns exakt en nyhet i dag
som slutar med att någon får flyga.
Kvällen
Regnet kommer tillbaka över Castledawson,
lätt, tveksamt, irländskt.
Jag har inte grävt något alls i dag
utom det här.
Mellan mitt finger och min tumme
vilar pennan som den alltid har vilat.
Den är för kort för att nå ner till Gaza
och för trubbig för att laga ett luftvärn.
Men jorden lämnar ändå tillbaka allt:
båtar, byar, barn, namn,
alfabet som någon hann lära ut
innan dörren gick upp.
Vårt enda arbete är att stå kvar vid graven
tills alla 112 är räknade,
och sedan säga talet högt
en gång till, långsammare,
så att de som ännu inte lyssnar
åtminstone hör att vi räknar.