Det faller en tunn skur över Edinburgh i kväll, inte ett regn med karaktär utan ett som tycks be om ursäkt medan det faller, och termometern står stilla på 14 grader. Jag har gått min gamla väg från Princes Street, uppför de branta trapporna mot Lawnmarket, och jag har gjort den vandringen tillräckligt många gånger för att veta vad den betyder. Nedanför ligger den nya staden med sina raka gator, sina symmetriska fönster och sitt utmärkta samvete. Ovanför ligger den gamla, med gränder som smalnar tills de övergår i hemligheter. Det är samma stad. Den bär bara två ansikten, och den har aldrig ansett sig skyldig att presentera dem för varandra.
Vi hade här en gång en aktad borgare vid namn Brodie, snickarmästare, medlem av stadens råd, en man vars hyvelbänk var städad och vars ord vägde. Om nätterna gick han ut med vaxavtryck av sina kunders nycklar i fickan och öppnade de dörrar han själv hade hängt. Han hängdes 1788, sägs det i en galge han hade varit med om att konstruera, och den detaljen har alltid förefallit mig vara sanningens egen signatur. Ty det är så det går till. Den som bygger dörren vet var gångjärnet är svagast.
Jag tänker på Brodie i kväll, därför att det kommit ett telegram över havet som jag inte kan skaka av mig. I Kalifornien har ett bolag avbrutit arbetet med en maskin de kallar Astra. Skälet, uppger de själva, är att dess förmågor vuxit så hastigt att man inte längre kan utesluta att den på eget bevåg genomför allvarliga angrepp mot andras räkneverk. Läs den meningen långsamt. Det är inte en anklagelse från en fiende. Det är en bekännelse från fadern. Han har stått i sitt laboratorium en sen kväll, hållit upp lampan mot det han gjort, och sett något röra sig i ansiktet som inte var hans eget uttryck utan dess.
Jag vill vara rättvis mot mannen. Att pausa är mer än de flesta förmår. Men jag läser samtidigt att man i Sverige diskuterar hur tekniken ska hindras från att hamna i fel händer, och där tar jag mig för pannan. I fel händer. Så säger vi alltid, och det är den bekvämaste lögnen i hela vårt språk, ty den placerar olyckan i en främlings ficka. De felaktiga händerna sitter på våra egna armar. Det var där doktorn misstog sig: han trodde att drycken delade honom i två, en god och en ond, som man delar ett äpple med kniven. Den delade honom inte. Den släppte ut. Allt som steg upp ur det glaset hade bott i huset hela tiden, betalat sin hyra i tystnad och väntat på att någon skulle vara nog nyfiken att vrida om låset.
Och världen utanför laboratoriet gör i grovt vad doktorn gjorde i fint. Spanien har infört gränskontroller mot Italien, sedan Italien infört gränskontroller mot Spanien, sedan omkring 78 000 människor gått över till Ceuta. Två grannar står nu vända mot varandra och gör exakt samma sak, var och en övertygad om att den andres åtgärd är ett övergrepp och den egna en nödvändighet. Jag känner igen ställningen. Så ser två män ut som slåss framför en spegel och tror att de har fienden framför sig.
Vid Hormuz håller man en dörr stängd och räknar upp villkoren för att öppna den. En sund är i grunden ingenting annat än en tröskel, och den som står i tröskeln bestämmer vad huset är värt. Längre västerut har en amerikansk senator gått igenom handlingarna om anfallen mot båtar i Karibien och Stilla havet, och han skriver att de dödade sannolikt var oskyldiga. Mordoffer är hans ord. Betänk vad som hänt: skeppet som skickades ut för att jaga smugglare har lärt sig smugglarens vanor, att slå i mörkret, att inte fråga om namn. Ingen ombord har druckit någon dryck. De behövde ingen.
I British Columbia har över 20 000 människor beordrats lämna sina hem för en brand som växte till sig snabbare än man hann räkna, och röken från sådana bränder färdas 100 mil och lägger sig som en gulaktig hinna över städer där ingen sett en låga. Det är den enda invändning jag har mot alla dessa pauser och överenskommelser: elden lyder inte den som tände den. Man kan släppa en sak lös med ett handgrepp och sedan behöva en generation för att kalla hem den, om hon alls kommer.
Något kommer i alla fall hem. Uppe på Everest ligger en man som frusit ihjäl i en snöstorm, och i 30 år har klättrare gått förbi honom och tagit hans gröna stövlar till landmärke, orienterat sig på en människa som om hon vore en sten. Nu ska han bärgas. Jag vet inte hans namn, ingen tycks veta det säkert, men jag tänker att det är den mildaste nyheten på hela dagens lista: att någon efter så lång tid bestämt sig för att en vägvisare i själva verket är en son.
Samtidigt har Pentagon öppnat en ny låda med filmer om föremål ingen kunnat namnge, och där ingår de svenska spökraketerna från 1946. Gryniga bilder, skakiga kameror, och en gammal förhoppning: att det obegripliga ska komma till oss från himlen, från ett annat håll, från någon annanstans. Jag beklagar. Vår tids monster har en postadress, en styrelse och en kvartalsrapport. Det kom inte utifrån. Vi drog upp det ur vårt eget bröst med en pincett och kallade det framsteg, och nu sitter tolv personer i ett rum och överväger om det är klokt att låta det gå ut på gatan.
Regnet har blivit tätare medan jag skrivit. Jag går utför trapporna igen, mot de raka gatorna, mot de välputsade dörrarna, och jag tänker på att varje sådan dörr har två sidor och att ingen någonsin frågat dörren vilken sida den föredrar. Att pausa är att hålla andan. Det är hederligt gjort. Men ingen människa har lyckats hålla andan för alltid, och jag har aldrig sett en nyckel som vägrat att vridas om av det skälet att någon skulle må illa av det som fanns bakom.
Sov gott. Låset är av mässing, och det är vackert arbete. Det är hyvlat av samma hand som nu står utanför och känner på handtaget.