Över Higher Bockhampton låg himlen denna morgon grå och sluten som ett lock av tenn, och termometern på nordväggen visade 20 grader. Ingenting i det vädret förkunnade katastrof. Ljungen på heden stod matt men levande, bina gick sin trögflutna runda mellan blommorna, och en man som steg ut på trappan hade kunnat tro att världen var i sin ordning. Det är denna välvilliga likgiltighet hos naturen som alltid har varit dess grymmaste egenskap. Den ger oss en mild förmiddag i Dorset samtidigt som den kokar bort floderna i Ungern, och den gör det utan att någonsin ha lovat oss annat.
Söderut, bortom kanalen, hade sommaren burit sig åt på ett sätt som ingen levande minns. Klimattjänsten Copernicus har räknat samman juni och juli i västra Europa och funnit medeltemperaturen till drygt 21,6 grader, den högsta som någonsin uppmätts för de månaderna. Siffran är död och stum som alla siffror. Men bakom den finns en fransk mjölkbonde som en morgon i slutet av maj gick ut på sin vall och såg att gräset var slut. Inte gulnat, inte glest, utan slut. Han hade sett sina fäder gå samma sträcka i samma stövlar och komma tillbaka med annat besked. Nu stod han där med sommaren framför sig som en tom lada.
Det ligger i sakens natur att den som brukar jorden binder sig vid en motpart som inte kan svara. Bonden ingår ett kontrakt varje vår, undertecknat med hela sitt liv, och den andra parten har varken penna eller minne. Ett år hedras kontraktet. Nästa år hedras det inte, och ingen kan sägas ha brutit det, eftersom ingen skrev under.
I den ungerska staden Szentendre slutade kranarna att fungera. Invånarna gick ned på gatan och hämtade sitt vatten ur tankar som ställts ut mellan husen, och så levde de i 3 dygn, som man levde före ångan och ledningarna, med kärlet i handen och grannen i kön framför sig. Det sägs att torkan är orsaken, och det är sant men inte hela sanningen: rören under staden var redan gamla och trötta, och torkan gjorde bara det som tiden gör med allt, fast fortare. Så avslöjas vi till slut alla av en påfrestning som inte skapade vår svaghet utan bara upptäckte den.
Längre söderut har Donau sjunkit undan från sina egna stränder. Floden som burit pråmar med spannmål och kol och järn genom halva världsdelen ligger nu låg och blottar sin botten, och regeringarna längs den räknar på vad det betyder för transporter, för livsmedel, för elektricitet. En flod är inte en varelse och kan inte anklagas. Den bara upphör, tum för tum, och lämnar de människor som byggt sina hamnar efter dess forna generositet att stå på det torra i ordets ursprungliga mening.
Också på Gotland och i södra Skåne har torkan bränt sitt märke i årets skörd, medan Mälardalen och Västra Götaland ännu bär spår av den kalla vintern. Lantbrukaren Eric var bedrövad när vintern släppt sitt tag och han såg vad den lämnat efter sig. Sedan repade sig skörden ändå. Det är kanske det mest hardyska av allt som inträffat denna dag: att fördärvet drog förbi utan att stanna, denna gång, hos denne man, av skäl som ingen kan redogöra för. Vi kallar det tur när det gynnar oss och öde när det inte gör det, men det är samma blinda hand som rör sig, och den räknar inte sina slag.
I 16 svenska kommuner har man dessutom fått bekymmer med dricksvattnet, därför att sjöarna blivit för varma. Ju varmare ytvattnet är, desto svårare blir det att rena. Så vänder sig till och med det goda vattnet mot den som hämtar det.
Över Brittiska Columbia i Kanada brinner det på ett hundratal ställen samtidigt, och mer än hälften av bränderna är utom kontroll. Över 20 000 människor har evakuerats. En av dem sade att det bara var att ge sig av, och i de fem orden ligger hela vår belägenhet sammanfattad bättre än i någon avhandling. En annan brand rasar i södra Frankrike, också där med människor på vägarna. De packar samma saker som människor alltid packat: papperen, fotografierna, hunden, det som inte kan ersättas och det som borde ha lämnats kvar.
På onsdag ska månen skjuta sig framför solen, och över Sverige kommer omkring 85 procent av dess skiva att skymmas. I Spanien blir förmörkelsen total. Man har räknat ut detta för länge sedan, med den kyliga säkerhet som himlakropparna tillåter, och det finns en tröst i det som är svår att förklara men lätt att känna: att någonting i universum ännu håller sitt ord. Månen kommer att komma. Den kommer att gå. Ingen bonde har någonsin behövt oroa sig för att den skulle svika, och det är väl därför människan alltid vänt ansiktet uppåt när jorden svikit henne.
Utanför Sicilien har en fiskare fått upp ett romerskt vinskepp ur djupet. Det sjönk omkring 100 år före Kristus, med sin last av vin på väg till någon som väntade och aldrig fick den. I mer än 2 000 år har det legat där medan imperier bytt namn, medan språket det talades på dött ut, medan de kokande somrarna kommit och gått ovanför det utan att någon räknade dem. Nu ligger det i ljuset igen. Fiskaren sade att havet aldrig slutar överraska oss, och han hade rätt, om än inte på det sätt han menade.
Två små barmhärtigheter förtjänar också att antecknas, eftersom de är sällsynta. En havssköldpadda som för två år sedan hittades livlös på en strand i Wales har vilat upp sig och ska nu flygas 800 mil hem till Mexikanska golfen, med helikopter till London och fraktflyg över Atlanten. Man har alltså mobiliserat maskiner och kostnader och en hel liten kedja av välvilja för ett enda kallblodigt djur som inte kan tacka. Och i Östersjöns skärgård går jägaren Mattias ut efter säl på licens och säger att människor behöver se hur många de är. Han har rätt i att vi behöver se. Vi ser sällan något förrän det blivit för mycket eller för lite av det.
Vid middagstid låg himlen över heden fortfarande sluten. Ingen regnbåge, inget åskmoln, ingen vind som betydde något. Bara det jämna grå som kan hålla i sig i dagar och som ingen skriver hem om. Bönderna i Frankrike och Ungern och på Gotland skulle ha bytt sina somrar mot denna utan att blinka, och det är just detta som är det oförlåtliga i hushållningen: att lyckan aldrig fördelas dit där den behövs, utan faller där den råkar falla, över en likgiltig hed och en man som råkar stå på den.
Kvällen kommer att sänka sig som den alltid gjort. Skeppet utanför Sicilien har väntat i 20 århundraden på att bli hittat och har inte lidit av väntan. Vi, som lider av allt, får hålla till godo med den tid vi har och det väder som skickas oss.